MICKEY JUPP & MO WITHAM
Live - The Boot Tapes 11/11
(Wild Bird)

Tillsammans med kompisen Mo Witham ställde sig Mickey Jupp i höstas på scenen i baren på värdshuset The Boot Inn i den lilla byn Boot uppe i engelska Lake District. På sin hemsida beskriver värdshuset sin verksamhet på följande sätt: “Traditional country Inn. Good food, well kept real ales, roaring fire and dogs are welcome”. Visst låter det trevligt!

De som varit på den engelska landsbygden vet hur otroligt vackert det kan vara. Vad vore då trevligare än att stiga in på en pub och där mötas av herrarna Jupp och Witham med varsin gitarr i knä. Får man sen en god ale i handen så kan jag inte tänka mig en bättre plats att befinna mig på.

Den lilla skara som kan skryta med att ha befunnit sig i publiken när “The Boot Tapes” spelades in är verkligen att avundas. Trots att de bara är två på scenen så svänger det stundtals makalöst och inspelningen ger ytterligare en dimension av musikern och artisten Mickey Jupp.

Samspelet mellan Jupp och Witham framträder som allra starkast i "The Difference", vilken har ett nästan ofattbart gung och till det en underbar text. Ingen, och jag menar verkligen ingen, kan skildra vardagen som Jupp. Tågresan till havet, en promenad med föräldrarna i snön, bandet som spelade på 21-årsdagen, blicken i hennes ögon...Den avgörande skillnaden mellan minnen och det man aldrig kan glömma.

Förutom det vokala ansvaret alternerar Jupp mellan gitarr och el-piano, medan Withams gitarr följsamt hänger på och fyller i där så behövs. Det märks att de båda känner varandra mycket väl. Under hela Mickey Jupps karriär har Mo Witham till och från varit honom behjälplig. Redan på Legendsingeln "Georgia George /July" (Bell 1969) och vid inspelningen av gruppens andra respektive tredje album - den så kallade “Red Boot”-skivan (Vertigo 1970) och "Moonshine" (Vertigo 1972) - fanns Witham med. Därefter skulle det dröja längre mellan hans medverkan och det är på följande av Jupps soloskivor man hittar Withams gitarr: “Some People can´t Dance” (A&M 1982), “X” (Line / Waterfront 1988), "Never Too Old To Rock" (Wild Bird 2008) och som producent på “As The Yeahs Goes By” (On The Beach / Line 1991).

Förutom “Pilot”, som kommer från Stiffskivan “Juppanese”, så är de redan kända sångerna hämtade från skivor där både Jupp och Witham finns representerade. Men det finns absolut ingen anledning att negligera “The Boot Tapes” bara för att ni kanske redan råkar ha “Cheque Book”, “Nashville”, “Till Honky Gets Tonky Again”, “Feel Free”, “The Difference” och “I Should Be Loving This”. Unpluggedformatet passar Jupp alldeles utmärkt och på det här sättet har ni inte hört honom tidigare. Dessutom får ni ytterligare sex sånger - bl a den smått Josh Whiteinspirerade versionen av “My Dream lady” - vilka tidigare varit opublicerade.

Fotnot.
Vänner av pubrock i allmänhet och Mickey Jupps musik i synnerhet kan också glädja sig åt att Jupp nu äger alla rättigheter till sitt album “Shampoo Haircut & Shave” (A&M 1983), där klassiker som “Stormy Sunday Lunchtime”, “Orlando FLA”, “Reading Glasses” och naturligtvis själva titellåten återfinns. Juppologen Lars Kärrbäck har lyckats övertyga både Jupp och skivbolaget HUX Records om nödvändigheten av en återutgåva plus extraspår. Det lär ha tagit sex år att få alla bitar på plats och i sitt outtröttliga arbete för Mickey Jupp är Kärrbäck värd all respekt.http://www.mickeyjupp.se/index.htm

CHRIS EAST & MICKEY JUPP
Nil Lyricus Shetlandium (No Pony Lyrics)
Collector´s Edition - Volume 2
(Wild Bird)

Det är bara att lyfta på hatten, buga sig och konstatera att Mickey Jupps musikaliska källa aldrig tycks sina. Tack och lov verkar han också helt sakna rädsla att åldras, ha behov av att försöka följa trender eller vilja bli en del av dagen snabbkonsumerande musikklimat.

Vad vill då Jupp?

Ja, antagligen utvecklas som musiker, låtskrivare och sångare. Den som följt Jupps karriär kommer idag att möta en delvis annan person än den unge mannen från gruppen Legend eller han som spelade in för Stiff Records. Grundkonceptet är detsamma - Chuck Berrybaserad rock´n´roll blandat med country, hemmagjord doo wop och en dos engelsk music hall - men uttrycket har blivit större, vidare och bredare. Att slippa tänka på hur musiken skall tas emot av skivbolag, producenter, kritiker och att tillåta sig arbetsro tycks vara den magiska formen för den gudabenådade begåvningen Mickey Jupp.

Karln sjunger bättre än någonsin och som nästan alltid är flera teman hämtade från verklighetens Heartbreak Hotel, där han verkar ha ett ständigt engagemang bakom el-pianot i baren. Vi får i “My Heart Goes Out The Window” möta den småbittre Jupp som aldrig mer vill bli förälskad och i “My Turn Now” den i kärlek mer insiktsfulle mannen som förstår att förr eller senare kommer det tårar, men som - till en fantastisk melodi och med ett stillsamt, tillbakalutat komp - kan acceptera att inget varar för evigt. Eller rysaren “How About You”, vilket måste vara en av de vackraste sånger han skrivit, om självbedrägeri och de resultatlösa försöken att glömma henne med stort H.

Genomgående för hela “Nil Lyricus Shetlandium” är det stora arbete Chris East och Mickey Jupp lagt ner på att arrangera stämmor och körsång. Inom brittisk beatmusik finns en stark vokal tradition - med förebilder som John Carter och Ken Lewis och deras grupp Ivy League, The Honeybus, The Hollies och The Zombies för att nämna några - och East/Jupp förvaltar och behärskar traditionen till fullo.

Visst finns ett och annat syntetiskt ljud, som i “First Things First”, man kanske skulle ha klarat sig utan, men så fort Jupp öppnar munnen är jag fast. Om det inte vore för den fantastiska soulrösten och det kluriga körarrangemanget skulle jag aldrig ens ha noterat en sång som “First Things First” och för en hemkär person som jag själv är enkla ord som “Now I´m comin´ back, home is where my heart is at...” ren poesi.

Mickey Jupps - här tillsammans med Chris East - styrka som låtskrivare är, mer än någon annan jag lyssnat på, just förmågan att trovärdigt och träffsäkert fånga och ge uttryck för kärlekens villkor. Hur komplicerat det ofta blir, trots att det egentligen borde vara så enkelt. Begreppet “varats olidliga lätthet” får i Jupps texter och musik en innebörd.

Ingenting är nytt under solen, men frågan är vad man skall kalla hans musik? Tillsammans med den likaledes egensinnige Geraint Watkins, tillhör Mickey Jupp idag - Edmunds, Tyla och Lowe får ursäkta - den mest spännande musikern vars ursprung är sjuttio- och åttiotalets pubrock.

Vilken märklig värld. Där sitter Mickey Jupp på sin gård i nordvästra England - inte långt från Skottland - komponerar, spelar in, möter upp Chris East i någon liten studio och resultatet är fullständigt lysande. Ja, stundtals - som i “Love”, “How About You” och “My Turn Now” - rent genialt. Men för vem?

Kan ingen ge Jupp ett skivkontrakt, en generös budget och framför allt helt fria händer. Om inte annat så för att världen är full av sårade själar som behöver känna att de inte är ensamma. Mickey Jupp sitter ju alltid där bakom pianot i baren på Heartbreak Hotel, det är bara så få som vet om det.

http://www.mickeyjupp.com/
http://www.mickeyjupp.se/

MIC LINDER
En pionjär inom svensk Rhythm & Blues

När Boråsfödde Mic Linder - kompad av Solnagruppen The Beasts - spelade i Stockholm 1964 anfölls sångaren av kvinnliga beundrare och blev nerdragen från scenen. Uppträdandet imponerade och strax därefter stod Mic Linder, vars egentliga namn är Olof Linder, i Scan-Discs studio. Borta var The Beasts och i kompet fanns istället den norska gruppen The Wizards. Tillsammans kom de att bli pionjärer i Sverige med att spela in rhythm & blues, så som vi känner genren från engelska grupper som The Rolling Stones och Downliners Sect.

På debutsingeln valde Linder att sätta ner foten ordentlig och visa vilken typ av musik som låg honom närmast hjärtat. A-sidans version av Jimmy Reeds “Shame, Shame, Shame” har all den skramliga entusiasm som är så karaktäristisk för tidig brittisk rhythm & blues.
Det verkar högst osannolikt att Linder skulle ha kommit över ett exemplar av Downliners Sects obskyra debut-Ep “Preaching Rhythm ´n Blues at Nite In Gt. Newport Street” från januari 1964, där “Shame, Shame, Shame” ges en likartad behandling. Det är nog snarare så att Olof Linder totalt snöade in på och mötte sin frälsning hos Downliners första Lp “The Sect” (1964). Vi bör absolut skänka en tacksamhetens tanke till beslutande personal på Scan-Disc för att dessa inte tog in jazzinfluerade studiomusiker att sköta kompet.

Som baksida tog sig Linder an Doc Pomus & Mort Shumans “Mess of Blues”, vilken kompositörerna skrev med Elvis Presley i tankarna. Presley placerade den som b-sida till den smäktande “It´s Now Or Never” 1960 och det fruktbara samarbetet mellan Presley och Pomus var påbörjat. Trots att Pomus var delaktig till att skriva låtar som “Surrender” (1960), “Kiss Me Quick” (1961), “His Latest Flame” (1961), “ Little Sister” (1961), “Suspicion” (1962), “She's Not You” (1962) och “Viva Las Vegas” (1963) så kom han aldrig att personligen träffa Elvis. Det gjorde inte heller Mic Linder, men hans inspelning av “Mess of Blues” lutar sig ändå mer mot sen amerikansk rock´n´roll än tidig brittisk rhythm & blues.

Medan han fortfarande befann sig i studion passade Linder på att spela in ytterligare tre sånger, vars lackskiva tyvärr aldrig lämnat byrålådan. Med den yngre brodern Björn på gitarr gjordes bluesiga versioner av “Hi Heel Sneakers” och “Baby, Let´s Play House” samt en egen komposition kallad “It´s Too Late”, där främst den senares tuffa rhythm & bluesstil är ett varsel om vad som skulle komma. De båda brödernas gemensamma drivkraft var sökandet efter rockmusikens rötter. Det som fanns bakom Rolling Stones, Animals och Elvis.

Utan att ha nått några större framgångar med sin singelutgåva återvände Mic Linder på våren 1965 till Borås och startade - tillsammans med Björn Linder - gruppen Mic Linder & Group 66, vilken på sommaren samma år döptes om till Palmes. Kunde en grupp heta Tages efter statsminister Tage Erlander, så kunde man väl heta Palmes efter dåvarande kommunikationsminister Olof Palme.


Det låter simpelt idag, men namnet skulle visa sig vara ett PR-mässigt genidrag. Hur förklarar man annars att gruppen vid namnbytet omtalades med text och bild i mer än femtio (50!) svenska dagstidningar. När de fyra medlemmarna i Palmes - som förutom Mic: sång/gitarr och Björn Linder: gitarr/sång bestod av Kenneth Nilsson: bas och Jan-Olov Ek: trummor - stegade in på Olof Palmes riksdagskontor för att överlämna två krukor med palmer och samtidigt utnämna honom till hedersmedlem i popgruppen Palmes, så fanns både kvällstidningar och Sveriges Televisions Ulf Thorén på plats.


Efter alla skriverier och medverkan i Thoréns TV-program “Hvar Fjortonde Dag” var vägen till ett skivkontrakt en promenadseger för Palmes, resulterande i gruppens enda singel, “Baby What´s On Your Mind / I´m Confused” (Odeon, 1965), producerad av legendariske Anders “Henkan” Henriksson.

Förutom att skivan är ett strålande stycke svensk rhythm & blues - enligt modellen där de samtida engelska grupperna kopierade de amerikanska bluesförebilderna och de svenska banden kopierade de engelska kopiorna - så har skivbolaget klantat till utgåvan genom att sätta etiketterna på fel sida och också lyckats döpa Jimmy Reeds “Baby, What You Want Me To Do” till “Baby, What´s On Your Mind”. Intressant är att Mic Linder med “I´m Confused” ännu en gång visade sig ha förmåga att, precis som redan nämnda “It´s Too Late”, skriva egna ruffiga rhythm & bluesrökare.


Innan gruppen splittrades våren 1966 hann man med ett antal personbyten, att sätta publikrekord på Nalen i Stockolm samt att delta i det viktiga TV-programmet Drop In. De framförde “I´m Confused” med en - enligt artikel i Expressen 9 september, 1965 - hälsning till Olof Palme “att han inte skall bli förvirrad av sin nya post i regeringen”. I samma program deltog även deras engelska tvillingsjälar Downliners Sect och det är väl inte en alltför avancerad gissning att de spelade vårens storsäljare “Little Egypt”. Kanske framfördes också countrylåten “I Got Mine”, för redan veckan därpå tog den Downliner Sect från ingenstans till plats två på Tio i Topp.


I Palmes ingick en period även gitarristen Glenn Fahlman, som senare gjorde sig känd som basist i Göteborgsgruppen The Shakers, och den framtida stå-upp-arrangören Bertil Goldberg.
Sommaren 1966 reste Bröderna Linder och Goldberg till London tillsammans med en annan Boråsprofil, Little Mozart, för att i Regent Sound Studio göra ett antal inspelningar som nämnde Mozart tog till Tyskland för att, utan framgång, försöka placera hos något bolag.

Efter uppbrottet hamnade Björn Linder i andra upplagan av den svenska gruppen Blond, vars först upplaga utgjordes av Tages utan Tommy Blom. Björn finns inte med på Blonds enda album, det suveräna “The Lilac Years” (1969), men väl på omslaget till den amerikanska utgåvan. Liksom på singeln “Lost Child (vilken Björn Linder är medkompositör till) / How Can I Pray When I Don´t Believe” (1970) och i kompet - tillsammans med Göran Lagerberg och Lasse Svensson - bakom Örjan (Ramberg) på dennes singel “Balladen Om Killen” (1969).
När Björn inledningsvis räknat in lät Blond så här runt julen 1970:
http://www.youtube.com/watch?v=vGY7LvU9ytI

Efter tiden i Palmes påbörjade Olof “Mic” Linder studier i filmvetenskap vid Stockholms universitet. Där träffade han sin blivande amerikanska hustru Lynn och bröt upp från både studier och Sverige för att flytta med henne till Hawaii 1972.

I det nya landet släppte paret en singel tillsammans - innehållande två Mic & Lynn-kompositioner, “National Security Blues / Song of The Land” - som visade en ny sida av honom. Med ett tidstypiskt samhällsengagemang sjunger han i “National Security Blues” om övervakning och avlyssning till ett fräckt, suggestivt komp och med en snygg el-fiol i solot. Baksidans “Song of The Land” är en behaglig ballad som ställer frågan om vad som håller på att hända med Hawaii, och i förlängningen kanske även vad vi gör med vår jord. Det är nog inte fel att anta att paret Linder själva fick betala för inspelning, utgåva och distribution, vilket är ett konstaterande som inte skall uppfattas som ett negativt omdöme. Tvärtom skulle jag gärna äga ett exemplar av skivan.

Linder försörjde sig som musiker genom att, i olika bandkonstellationer, spela på klubbar och militärförläggningar, men när paret Linder efter några år går skilda vägar så sammanfaller det dessvärre med att också speljobben blir färre. Mic Linder, som är ovetande om eventuellt samhälleligt skyddsnät, hamnar i en utförsbacke med en mängd tillfälliga jobb och långa perioder utan bostad.

Trött på arbetslöshet, att trakasseras av ungdomsligor som spred skräck på gatorna i Honolulu och otryggheten med myndigheterna som med lagen “camping without permit” när som helst kunde arrestera en bostadslös, lämnade Linder Hawaii i början på nittiotalet för att söka en bättre tillvaro i Los Angeles. Men innan han bröt upp hyrde han in sig i en demostudio och spelade in - den självbiografiska ? - “Windblown Child”.

Efter två veckors grubblande, inhyrd på Morrison Hotel i Los Angeles, flydde Linder staden och tog en Greyhound ner till San Diego 1993, där han träffade producenten Rex Nelson. För det lokala skivbolaget MAG Records sammanställde Nelson ett samlingsalbum, innehållande uteslutande hemlösa sångare och musiker, kallat “Voice of the Homeless - 12 Selektions by 27 Homeless Singers” och där fick Linder användning för sin $20-demo.

Till kompet av en snygg dobro, och under det delvis nya namnet Micci Linder, framför han “Windblown Child” med så mycket övertygelse att inte ens de syntetiska bakgrundsljuden kan förstöra känslan av att Olof Linder i grunden är en country-soulsångare.

I en annan tid och i en delvis annan produktion hade “Windblown Child” med Micci Linder blivit en klassiker. En av dessa skivor man skulle ha tagit fram för att visa hur country-soul och blue-eyed-soul skall låta.

I en annan tid Linder...

DISKOGRAFI:

MIC & BJÖRN LINDER
Hi Heel Speakers / Baby, Let´s Play House / It´s Too Late
(Outgiven lackskiva, inspelad 1964 hos Scan-Disc)

MIC LINDER & THE WIZARDS
Shame, Shame, Shame / Mess of Blues
(Scan-Disc SC 1025, 1964)

PALMES
Baby, What´s On Your Mind / I´m Confused
(Odeon SD 5982, 1965)

DU SKULLE VART MÉ!
PALMES: Baby, What´s On Your Mind
(EMI 7C 138-35694M, Dubbel-Lp 1979)

MIC & LYNN
National Security Blues / Song of The Land
(Bolag?, Singel inspelad på Hawaii 197?)

VOICE OF THE HOMELESS
MICCI LINDER: Windblown Child
(MAG, 1994)

VOICE OF THE HOMELESS
MICCI LINDER: Windblown Child
(MCA, 1994)

MICCI LINDER
So Beautiful You Are / Queen of Space
(Outgivna demos, 1993?)

Fotnot. Palmes från Borås skall inte förväxlas med gruppen med samma namn från Stockholm. Den senare släppte singeln “This Little Bird / The Nazz Are Blue” (Columbia DS 2356) 1967, men innehåller inga medlemmar som tidigare spelat med Mic Linder. De båda grupperna hade dock samma manager, vilken - efter att Mic Linder upplöst Palmes från Borås - senare återanvände namnet i Stockholm.

WILSON PICKETT
Funky Midnight Mover - The Atlantic Recordings (1962-1978)
(Rhino, 5 cd-box)

När Wilson Pickett i maj 1966 - i sällskap med Atlantic Records Jerry Wexler - landade i Muscle Shoals vägrade han först att stiga av planet. Nere på plattan stod en stor sheriffliknande gestalt och frågade efter Mr Pickett.
I Peter Guralnicks förträffliga bok “Sweet Soul Music - Rhythm and Blues and the Southern Dream of Freedom” återger Pickett med fasa sitt först möte med FAME-producenten Rick Hall: “I couldn´t believe it. I looked out the plane window, and there´s these people picking cotton. I said to myself. `I ain´t getting off this plane, take me back North´. This big Southern guy was at the airport, really big guy, looks like a sheriff. He says he´s looking for me. I said `I don´t want to get off here, they still got black people picking cotton´. The man looked at me and said, `Fuck that. Come on, Pickett, let´s go make some fucking hit records´. I didn´t know Rick Hall was white.”

Att Wilson Pickett till slut lät sig övertygas om att kliva av planet har han inte haft anledning att ångra. Med en ofattbar effektivitet spelades, på bara några dagar, nio sånger in och Pickett kunde åka därifrån med sin största skivframgång någonsin. Hans version av Chris Kenners “Land Of 1000 Dances” placerade sig som nummer ett på den amerikanska försäljningslistan över svart Rhythm & Blues, men etablerade även Pickett för en långt större publik, vilka belönade honom med en sjätteplats på Billboards Top 100.

Samarbetet med Atlantic påbörjades ett par år innan första besöket hos Rick Hall och för att få fart på karriären reste Wexler och Pickett våren 1965 till STAX-studion - som genom Otis Redding på underetiketten Volt gett soulmusiken ett brett erkännande - i Memphis.
Vid ankomsten presenterade Jim Stewart - ST i namnet STAX, AX kom från systern Estelle Axton. Ja, så enkelt förhåller det sig, varför krångla till det!? - de nyankomna för en lång, smal yngling kallad Steve Cropper. Stewart körde dem till Midtown Holiday Inn så att Cropper och Pickett omgående skulle kunna börja jobba tillsammans. Personkemin stämde och efter bara någon timme hade de skrivit soulklassikerna “Don´t Fight It” och “In The Midnight Hour”.

Under hösten samma år återkom Pickett till Memphis och STAX vid ytterligare två tillfällen. Han och Cropper fortsatte skriva ihop och fantastiska sånger som “634-5789” (Soulsville USA)”, “Ninety-Nine And A Half (Won´t Do)” och “Danger Zone” (som engelska The Inmates 1979 gjorde till ett av blue eyed soul-genrens största ögonblick) visar hur bra de två jobbade ihop.

När det var dags att spela in fanns husbandet The MG´s - Steve Cropper: gitarr, Donald “Duck” Dunn: bas och Al Jackson Jr: trummor- förstärkta med blåssektionen från The Mar-Keys i studion. Med det typiska STAX-soundet i ryggen spelade Pickett in nio sånger på totalt tre dagar med Jim Stewart som producent.

Från de första stora framgångarna 1965, med “Don´t Fight It” och “In The Midnight Hour”, fram till 1973 placerade Pickett sig själv och Atlantic Records inte mindre än 35 gånger på de amerikanska hitlistorna.

Varifrån kom självförtroendet och den personliga sångstilen. Vad gjorde honom till den han var? Svaret finns säkert att finna i hans bakgrund.

Född i Prattville, Alabama 1941 och uppvuxen i närheten av morföräldrarna, där morfadern var predikant, blev han tidigt exponerad för gospelmusik, vilken också framträder som en mycket stark influens genom hela hans Atlanticproduktion.

I de tidiga tonåren skickades Pickett iväg för att bo hos sin far i industristaden Detroit och kom där i kontakt med den tuffa rhythm & bluesgruppen The Falcons, som med “I Found A Love” 1962 fick framgång med Picketts kombinerat mjuka och skrikiga sångstil. Senare samma år lämnade han gruppen och inledde en solokarriär som omgående toppades med “If You Need Me” och det var då Jerry Wexler fick upp ögonen för honom.

Med en röst som var lika gapigt tuff som James Browns, men samtidigt strävt soft som Otis Reddings och med ett självförtroende som verkade överträffa dem båda intog Wilson Pickett sin rättmätiga plats bland soulmusikens tungviktare.

Wilson Pickett visste vad ha kunde och bad aldrig om ursäkt för sig och för de som inte övertygas av “WILSON PICKETT - Funky Midnight Mover / The Atlantic Recordings (1962-1978)” finns nog tyvärr ingen hjälp att få.

http://www.youtube.com/watch?v=1v1HIC0hPaU
http://www.youtube.com/watch?v=kfuHgzu1Cjg
http://www.youtube.com/watch?v=Kk4Uwge4DzQ&feature=related

THE FAME STUDIOS STORY 1961 - 1973
Home Of The Muscle Shoals Sound
(Kent)

Tillsammans med två kompisar, Tom Stafford och Billy Sherrill, startade musikern och låtskrivaren Rick Hall 1959 sin första inspelningsstudio i ett litet rum ovanpå ett apotek i Florence. Ett par år senare, när Stafford och Sherrill var ute ur bilden, flyttade Hall verksamheten till ett nerlagt tobakslager, spikade tomma äggkartonger på väggarna och satte upp skyltet FAME Recording & Publishing Co., där FAME står för Florence Alabama Music Enterprises.

En bättre start än när Arthur Alexander dök upp med den egenhändigt skrivna “You Better Move On” hade Hall inte kunnat få. Upprinnelsen till sången var att en före detta pojkvän till Alexanders fru på nytt visade intresse: "She grew up with this guy and they had been sweethearts all through grade school. I met her right out of high school...His family was pretty well off and I couldn´t compete on that level because I didn´t have any money. We never did have any confrontation, him and I, but that´s where I got the idea for the song." (Richard Younger / Get A Shot Of Rhythm & Blues - The Arthur Alexander Story)

Det är ingen tvekan om att Rick Hall tog fasta på och utgick från den frustration och vädjan som den stillsamme Arthur Alexander ger uttryck för i “You Better Move On”. Att det skulle bli en hit var Hall övertygad om. De flesta skivbolag som han försökte sälja den till avfärdade däremot Alexanders röst som alltför vit för den svarta publiken och alltför svart för den vita. Dot Records blev det bolag som såg potentialen och placerade Alexander på den nationella kartan. Hall förlorade omgående Arthur Alexander till Nashvilles etablerad skivindustri, men riktningen för Rick Hall och hans studio var utstakad.

På samma sätt som SUN-studion i Memphis var beroende av Sam Phillips närvaro, kom inspelningsresultatet hos FAME att vara en produkt av Rick Halls tänkande. Studioteknikern och -gitarristen Jimmy Johnson betraktade Hall närmast som en gigant i sammanhanget: “(trummisen) Roger Hawkins and I came up and watched Rick on the board up there at the City Drug Store and we just sat there in awe of him. I mean really, he ran the thing. He didn´t realise that all of us looked up to Rick Hall as it. He was like King Kong.”


Att det låter fantastiskt om Rick Halls produktioner vet vi redan, men vad är det vi hör, varför låter det som det låter? På ett förträffligt sätt beskriver Alec Palao i texthäftet hur noga Hall var med musikernas placering, antalet mikrofoner runt dessa och hur han - för att uppnå en tredimesionell upplevelse - använde sig av de läckage som bruket av ett flertal inkopplade mikrofoner gav: "It´s this atmosphere that is a major constituent of what makes the sound from the studio so distinctive and attractive. Turn the volume up on any track cut at FAME during the golden era, and one can literally hear the room ´breathe´ - as Hall says, it´s a three dimensional effect. The sheer wallop of Roger Hawkins´ fatback drums - on ´Land of 1000 Dances´ for instance - get organically amplified by the soundwaves bouncing off the wall, to be captured by every open mic."

Svårigheten att placera Jimmy Hughes “Steal Away” hos något större skivbolag fick Hall att 1964 starta den egna FAME-etiketten. Tillsammans med kompisen Dan Penn packade Hall bilen full med Hughes singel och - för att blidka söderns radiostationer - mängder av vodkaflaskor. De bådas entusiasm, den känsligt framförda sången och kanske även spriten resulterade i att Jimmy Hughes komposition blev den hit som etablerade både honom själv och Fame Records som pålitliga kvalitetsbegrepp inom den amerikanska söderns soulmusik.

Rick Hall hade förmågan att alltid hitta suveräna musiker, vars inställning till den musik som skulle spelas in bäst sammanfattas av gemenskap och kollektivt tänkande. Musikernas främsta uppgift var att bära fram sångaren/sångerskan. Inte tvärtom. Halls uppfattning om hur det skulle låta var det som drev musiker och inspelningarna framåt. Inget slarvades bort eller lämnades åt slumpen, nästa tagning kunde kanske bli ännu bättre...

Bland sina medarbetare var låtskrivaren Dan Penn den vars omdöme han litade allra mest på. I en intervju med Peter Guralnick, publicerad i boken “Sweet Soul Music” (Harper Perennial, 1994), ger Hall följande kärleksfulla bild av Penn: “Dan Penn came up from Vernon and just absolutely intrigued us all, because here was this kid, white, sixteen years old, singing like Ray Charles, just in love with black music. He was the real thing. He wasn´t a rip-off or a fake. He knew more abort black music than the rest of us put together. I confided in Dan. I respected his opinions - along with my own, of course...He wasn´t a yes-man for nobody.”

Det var till Penn Rick Hall vände sig för att få ett omdöme om den för honom okände Aretha Franklin: "When Aretha came here, I´d never heard of her. I asked Dan , ´whaddya think?´ And he told me, ´The best. She´s been making all these jazz and pop records, big band arrangements at Columbia. You cut her cotton patch, and you´ll cut a smash´."

Att Aretha Franklin - efter en kaotisk sammandrabbning mellan hennes man, Ted White, och Rick Hall - avbröt inspelningen av “I Never Loved A Man (The Way I Love You)” och åkte hem, fick Jerry Wexler att för alltid bryta med Hall. Men först efter att han - under förevändning att det gällde en session med King Curtis - fått tillstånd att flyga upp FAME-studions musiker till New York för att avsluta inspelningen.

När man bland soulentusiaster nämner Muscle Shoals, Alabama kan de ofta prata i timmar om den magi Rick Hall och musikerna där skapade. Vill ni veta varför, men kanske inte orkar lyssna på långa muntliga utläggningar, så är Kentutgåvan “THE FAME STUDIOS STORY 1961 - 1973 - Home Of The Muscle Shoals Sound” den bästa förklaringen.

http://www.youtube.com/watch?v=pxb-9p5hdRY
http://www.youtube.com/watch?v=5yHdtiq6LIE
http://www.youtube.com/watch?v=kBozxCs3yFk
http://www.youtube.com/watch?v=OFHmh2_UM1g