MIGHTY AVENGERS i Min Jukebox

THE MIGHTY AVENGERS
So Much In Love
Blue Turns To Grey
(Walkin' Thru' The) Sleepy City
(Decca Records)

Även om den engelska gruppen The Mighty Avengers existens aldrig nådde var mans medvetande, så kunde i alla fall medlemmarna trösta sig med att de var den första grupp från Rugby som hamnade på engelska topp-50-listan. Under två veckor i skarven november/december 1964 placerade sig deras version av Jagger/Richard-kompositionen "So Much In Love" som högst nummer fyrtiosex.

Nu skall man inte ta den låga placeringen som intäkt för att Mighty Avengers enda listframgång inte förtjänade en bättre placering. Tvärtom, "So Much In Love" står sig bra i jämförelse med de flesta av till och med 1964 års listettor; Herman's Hermits "I'm Into Something Good", Honeycombs "Have I The Right", Cilla Black "You're My World, Peter and Gordon "World Without Love", Searchers "Don't Throw Your Love Away" för att nämna några. Och jag vågar nog påstå att den står upp även gentemot Beatles "Can't Buy Me Love" och Manfred Manns inspelning av "Doo Wah Diddy Diddy". Däremot var naturligtvis Rolling Stones "It's All Over Now", Beatles "I Feel Fine", Roy Orbisons "Oh, Pretty Woman" och Kinks "You Really Got Me" svåra att mäta sig med.

Tidigt 1964 fick Mighty Avengers kontrakt med Decca Records och släppte debutsingeln "Hide Your Pride/Hey Senorita", där framsidan är snyggt driven beat i stil med hur landsmännen The Roulettes lät medan baksidan mer drar åt rhythm & blues. Inte så tuff som den som spelades av Rolling Stones eller Pretty Things utan mer lik den Manfred Mann framförde under samma period.

Rolling Stones manager Andrew Loog Oldham träffade gruppen och erbjöd sig att producera deras kommande inspelningar. För Mighty Avengers innebar det även tillgång till material komponerat av Mick Jagger och Keith Richard som dessa inte hade för avsikt att använda för Stones räkning. Därav anledningen till att Mighty Avengers blev de som först kom att spela in "So Much In Love".

Om man bortser från det som skrevs under pseudonymen Nanker Phelge, vilken innefattade samtliga medlemmar i Stones, så var "Tell Me (You're Coming Back)" den första inspelning signerad Jagger/Richard som gavs ut av Stones. Först publicerad på en mindre framträdande plats - låt nummer tre på sidan två - på deras debutalbum "The Rolling Stones" från april 1964, därefter som singel i Amerika under gruppens där pågående turné i juni samma år. En inte allt för vågad gissning är att det var amerikanska London Records som forcerade fram beslutet att ge ut "Tell Me (You're Coming Back)", engelska Decca släppte den aldrig ens som singel, för att få del av gruppens turnéframgång.

I England skulle det dröja till februari 1965 och "The Last Time" innan Stones släppte en ren Jagger/Richard-komposition som singel. Det var först då de och Andrew Loog Oldham kände sig övertygade om att de var mogna för att placera eget material som en singel-a-sida, vilket tydligt framgår av Mike Stax intervju med Oldham i det nu aktuella numret av Ugly Things (#36, Fall/Winter 2013):

"'The Last Time' was the plane getting wings and engine. All the soppy ballads, all the good ballads, it's a different trick to write up-tempo figure-driven songs. They got it right with "The Last Time". Brian, by the way, is incredible on that..."

Mellan den folkrockklingande, den amerikanska varianten, "Tell Me (You're Coming Back)" och den tuffare "The Last Time" skrev Jagger/Richard sånger som Stones alltså aldrig själva spelade in, eller spelade in men valde att inte ge ut, utan placerade hos andra artister.

Förutom "So Much In Love" fick Mighty Avengers, genom Oldhams försorg, även tillgång till "Blue Turns To Grey" och "(Walkin' Thru' The) Sleepy City". I Oldhams produktioner tas gruppen till svindlande höjder och gör alla tre låtarna fullständigt magnifikt.

Det hade varit förödande för Stones image om de hade valt att själva ge ut någon av sångerna. Möjligtvis skulle "Blue Turns To Grey" ha platsat på en undanskymd plats på "Out Of Our Head", men de två övriga är rena motsatsen till den brittiska rhythm & blues som var det tidiga The Rolling Stones själva signum. Jodå, jag vet att "Blue Turns To Grey" finns med på det amerikanska albumet "December's Children (And Everybody's)" som släpptes i december 1965, men den är å andra sidan mer av ett hopplock än en då nyinspelade skiva av Stones.

Att kompositörsparet Jagger/Richard redan från början var kapabla att utföra storverk även utanför sin egen genre är uppenbart. Bara suveräner i nivå med tidiga Lennon/McCartney kunde frambringa den typ av Merseybeatpop som Mick och Keith lämnade över till Mighty Avengers i form av "So Much In Love". Och Oldhams produktion tar den ett steg längre genom att ge den ett drag av amerikansk folkrock. Resultatet blev fullständigt ljuvlig popmusik, vars musikaliska hemvist mer är Liverpool än det Dartford i Kent där upphovsmännen växte upp.

Keith Richards själv anser dock att det mesta de skrev innan "The Last Time" var skräp. I sin självbiografi "Livet" (Norstedts, 2010) är han inte nådig då det gäller deras tidiga kompositioner:

"Marianne Faithfull spelade in och fick en hit med "As Tears Go By". Det tog bara några veckor. Efter det skrev vi en massa verklighetsfrämmande, fjantiga kärlekslåtar som det inte blev något med. Vi gav dem till Andrew och, otroligt nog, fick han de flesta inspelade av andra artister. Vi vägrade att ge ut skiten med Stones. Vi hade blivit utskrattade. Andrew väntade på att vi skulle komma med "The Last Time"...Det tog Mick och mig månader att skriva innan vi hade något som vi kunde spela in med Stones. Vi skrev några fruktansvärda låtar som hette saker som "We Were Falling In Love" och "So Much In Love", och inte att förglömma "(Walkin' Thru' The) Sleepy City" (en ripoff på "He's A Rebel)."

Trots Keith Richards aversion gentemot sina tidiga alster finns det fler än Mighty Avengers som sett storheten med "So Much In Love". I mina egna skivhyllor hittade jag inspelningar gjorda av The Herd (1966), Ian & The Zodiacs (inspelad 1966 under deras långa Tysklandsvistelse), The Inmates (Shot In The Dark, 1980) och The Lonely Boys (Per Gessle och Nisse Hellbergs soundtrack till Mats Olssons bok "De Ensamma Pojkarna, 1995). På youtube finns ytterligare några inspelningar av "So Much In Love", men ingen är ens i närheten av den magi originalversionen besitter.

Med artisten Charles Dickens - mest känd för sin småcharmiga "That's The Way Love Goes" 1965 - gjorde Andrew Loog Oldham, för det egna Immediate Records, ytterligare en inspelning av "So Much In Love" 1966. Men, den kan ni glömma. Inte ens Oldham själv lyckades återskapa den optimala popkänsla kombinationen Oldham/Mighty Avengers åstadkom året innan.

Mest känd av de tre Jagger/Richard-låtar som Mighty Avengers spelade in är "Blue Turns To Grey", som länge funnits tillgänglig med Stones själva och som ingen mindre än Cliff Richard fick en stor hit med våren 1966. För oss som älskar Flamin' Groovies är det givetvis versionen på deras album "Now" från 1978 som gäller.

När både Mighty Avengers och Dick and Deedee tidigt 1965 gav ut "Blue Turns To Grey" så var de ingalunda först på bollen. Redan i december 1964 hade New York-sångerskan Tracey Dey gjort en flickaktig och mycket charmig inspelning på AMY Records, producerad av Bob Crewe som antas ha fått "Blue Turns To Grey" direkt från Oldham själv vid ett tidigare besök i England.

I "(Walkin' Thru' The) Sleepy City" är Andrew Loog Oldham på sitt allra bästa Phil Spector-humör. Enligt gitarristen Tony Campbell trängdes gruppen i studion med en symfoniorkester bestående av minst fyrtio man. Trots det stora antalet inblandade behövdes, enligt Campbell, bara en tagning, sen var "(Walkin' Thru' The) Sleepy City" redo att erövra världen. Eller borde ha gjort så. Istället sjönk "(Walkin' Thru' The) Sleepin' City" som en sten.

Samarbetet mellan Andrew Loog Oldham och Mighty Avengers upphörde och strax därefter upplöstes gruppen. Eller snarare förvandlade sig till Jigsaw och spelade initialt in några lysande singlar i lättpsychgenren som påminner mycket om det bästa Marmalade spelade in. Gruppen Jigsaws historia sträckte sig fram till tidigt åttiotal, men om det är andra mer lämpade att berätta än jag.

MIGHTY AVENGERS:
Tony Campbell: Gitarr & sång
Dave 'Biffo' Beech: Trummor & sång
Mike Linnell: Bas & sång
Kevin 'Bep' Mahon: Gitarr & munspel

DISKOGRAFI:
Hide Your Pride/Hey Senorita (Decca,1964)
So Much In Love/Something They Say (Decca,1964)
Blue Turns To Grey/I'm Lost Without You (Decca, 1965)
(Walkin' Thru' The) Sleepy City/Sir Edward And Lady Jane (Decca, 1965)

Fotnot.
Andrew Loog Oldham plockade bort s:et i Richards, varpå Keith Richards istället blev Keith Richard, för att det såg mer spännande ut. Det är därför det i texten skrivs Jagger/Richard, vilket det även gör på originalskivorna fram till cirka mitten på sjuttiotalet, då Keith återtog den rätta stavningen av sitt namn.

So Much In Love

Blue Turns To Grey

(Walkin´ Thru´ The) Sleepy City

Stort tack till British Beat-konnässören Anders Kauffeldt som outtröttligt skickar mig sina egengjorda fantastiska samlingar.

The Texas Box

THE TEXAS BOX
1950s & 1960s Oddball Labels
(Be Sharp! Records)

Det nya året hade inte kunnat börja bättre än med den rejäla dos rock'n'roll jag fick i julklapp av en god vän. Och då menar jag inte den urvattnade form av allmängods som idag tycks rymmas inom begreppet rock'n'roll, utan de svängiga gaphalsar och excentriker på den amerikanska kontinenten som från femtiotalets mitt och några år framåt energiskt och helt ohämmat gav sig hän åt primitivt musikaliska övningar.

Förebilder som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Gene Vincent och Carl Perkins, för att nämna några, representerade bara toppen på det gigantiska rock'n'roll-isberget. Deras framgångar fick var och varannan tonårsgrabb, för det var ju mest manliga utövare, som just kommit ur puberteten att greppa efter en gitarr eller mikrofon i hopp om att få del av berömmelsen. Lyckades en lastbilschaufför från Memphis, Tennessee, en sjöman från Norfolk, Virginia och ett par bonngrabbar från Ferriday, Louisiana respektive Tiptonville, Tennessee så kunde det väl ändå inte vara så förbannat svårt...

I det folkbildande radioprogrammet Bip Bop Boom förklarade Svante Grundberg, för så där trettio år sedan, den musikaliskt lössläppta attityden under femtiotalet i Amerika med att det då flög en rock'n'roll-ängel över kontinenten.

Efter att under ett par veckor som ständig följeslagare haft mastodontverket "THE TEXAS BOX - 1950s & 1960s Oddball Labels" är det inte utan att jag måste ge Grundberg rätt i sin kortfattade analys. Något måste ju ändå ha flugit i folk då de vände den så kallade goda smaken ryggen och plötsligt gav fritt spelrum åt sina otyglade begåvningar.

Befriade från tillgjordhet spelade artister med fantasieggande namn som Carl Canida & His Canadians med gitarristen Bobby Rambo, Dan Kubiak & The Sound Waves, Alfredo Mendieta, Pearly Mae, Ray & Red & The Bi-Stones, Walton & The Silver Lake Boys, Dan Virva & The Flying "D" Ramblers, C. L. & The Pictures, Riley Crabtree, Louisiana Lannis, Frantic Freddie & The Pro-Teens och El App & The Pharaohs in på spännande obskyra bolag som Felco, Flair, Jox, Kliff, Ko Co Bo, Mayte, Sabra, Tear Drop och Texoma.

Att utlevelse är lika viktig som inlevelse inom rock'n'roll vittnar varje spår på "The Texas Box" om. Och det är en av de grundläggande egenskaperna som skiljer äkta vara från låtsas dito.

Med totalt trehundratrettio låtar, fördelade på tio cd-skivor, och en tvåhundra sidor tjock bok i Lp-format utgör "The Texas Box" en källa till ofantlig rikedom och kunskap. Som titeln anger avhandlas små obskyra skivbolag, hemmahörande i Texas, under femtio- och det tidiga sextiotalet. Männen, för det var även här mest män, bakom dessa småbolag drevs av samma övertygelse, längtan och förväntningar som de artister som fick prova lyckan med en eller ett par singlar som i de flesta fall bara nådde de allra närmaste sörjande.

Hur gärna skulle man inte vilja stiga in på The Bismark Agency och på kontoret möta George "Fat George" Rickrich, kallad "The Godfather of the music scene in Denton", omgiven av sina telefoner, filmaffischer och svartvita orkesterfotografier. Kanske till och med träffa Wesley "Trip To The Moon" Reynolds för en pratstund om hans inspelning av Chuck Berrys "Forty Days" (Bismark, 1963). Och få höra om hans båda samtida grupper som bestod av exakt samma musiker, The House Rockers och The Blood Thirsty Executioners, varav de sistnämnda tvingades uppträdda med heltäckande huvor för att dölja sina ansikten.

"I decided I'd promote two bands, so I started the Executioners , and made the guys wear silk hoods on stage. It was the same guys. I told 'em. , 'Don't you dare take these hoods off' - and boy, playing in the summer, it'd get hot under those things."

Eller sitta i bussen tillsammans med Hank Williams och Tommy Trent på väg till Louisiana Hayride. Trent hade fått betalt av Hayridebossen Horace Logan för att hålla Williams nykter och likt förbannat dök han upp plakat när det var dags för sändning. Triumferande förklarade Williams:

"I know what you did Hoss. You gave Tommy twenty bucks to keep a bottle from me. The problem is I gave him fifty bucks to carry it for me!"

Hur Tommy Trent förklarade sig vet vi inte, men att han själv också var en ypperlig underhållare visar "Just For Tonight" och "A Mile To The Mailbox". Båda inspelade för Houstonbolaget Allstar 1959.

Boken är fullspäckad med foton, artistporträtt, anekdoter, bolagshistorik, fakta om inspelningar och avbildade etiketter. Texten är underhållande skriven och varje sång och artist får sin historia berättad.

Med det tyska skivbolaget Bear Familys utgåvor som förebild har Micha Gottschalk och Pascal Perrault, som sammanställt "The Texas Box", ambitionen att med exklusiva utgåvor dokumentera samtliga små skivbolag i USA som på femtiotalet och sextiotalet gav ut rock'n'roll och rockabilly. Delstat för delstat och först ut är alltså Texas, vilket tog dem två år av förberedelser och researcharbete.

En minst sagt imponerande målsättning, men skall de lägga två år på varje delstat lär inte jag hinna få serien komplett. Och det vill jag absolut ha innan jag lägger näsan i vädret.

BÄST 2013

BÄST 2013...
...betyder, liksom tidigare år, inte att inspelningar eller utgivningsår ens behöver vara i närheten av 2013. Det är kort och gott bara bra musik som jag upptäckt eller återupptäckt under året.

THE EVERLY BROTHERS
Songs Our Daddy Taught Us
(Bear Family, 2cd 2013)
Don och Phil Everlys kontrakt med Cadence Records närmade sig sitt slutdatum och bröderna var på väg till Warner Brothers. Bundna av kontrakt för ytterligare ett album kom Don på idén till "Songs Our Daddy Taught Us":

"...I wanted the last album to be something musically that I loved, but I didn't want them to have any possible singles which they would have kept releasing to interfere with our career. I suggested 'Songs Our Daddy Taught Us' and everybody went for it. It touched what folk music ought to be - country folk music, songs people would sing sitting on the porch. It's got class and it ages really well."

Det är bara att hålla med. Skivan har både stil och klass och visst har den åldrats väl. När den kom 1958 höjde kanske många av Everlys fans - vana vid svängigare material som "Bye Bye Love", "Wake Up Little Susie", "Claudette" och "Bird Dog" - på ögonbrynen, men i dagens americanagenre är "Songs Our Daddy Taught Us" ett toppnummer.

Man får med den här utgåvan inte bara originalskivans tolv spår, utan även en hel cd kallad "Songs Our Daddy Learned", bestående av samma sånger men med de artister som inspirerade fadern Ike Everly. Och det finns mer att hämta! Sin vara trogen ger Colin Escott en utförlig bakgrund till varje sång, någon t.o.m. så långt tillbaka som till slutet av sextonhundratalet.

Vågar man hoppas på samma fina återutgåva av Everly Brothers alldeles fantastiska "Roots" från 1968?

THE EVERLY BROTHERS
Rocks
(Bear Family, cd 2013)

THE EVERLY BROTHERS
The Ballads of The Everly Brothers
(Bear Family, cd 2013)
Vad får en medelålders man att stiga upp mitt i natten, köra femton mil till Skavsta/Nyköping och ta första morgonflyget till Stansted. Vänta en hel dag i London och framåt kvällen åka till Hammersmith för att sex timmar senare ta flygbussen tillbaka till Stansted, där fem timmars "sömn" på en plaststol väntar. Återresa till Skavsta, ett par timmars bilkörning och hemma igen efter cirka trettiosex timmar?

Generellt sett är det ingen resa som lockar, men då Don och Phil Everly stod på scenen på Carling Apollo den 23 november 2005 satt jag på parkett, villigt betalande drygt niohundra för biljetten och därtill ytterligare några tusenlappar för resa och övriga utlägg. Men, nu har jag i alla fall sett bröderna som tillhör de tio bästa rockakterna som nått mina öron.

Repertoaren den där kvällen återfinns på de nyutkomna Bear Family-samlingarna "The Everly Brothers Rocks" och "The Ballads of The Everly Brothers". Aldrig tröttnar jag på sånger som "Sleepless Night", "So Sad (To Watch Good Love Go Bad)", "Ebony Eyes" och "That's Just Too Much" eller de mer uptempo "Bye, Bye Love", "Claudette", "Cathy's Clown" och "Lucille". Och ändå är det här bara grundkursen, för den oinvigde finna det oceaner att utforska. Bröderna har varit produktiva och allt är av hög kvalitet.

GERMAN MEASLES Vol 1
Flames Of Love: '60s Garage & R&B From Germany
(Cree Records, Lp 2013)

GERMAN MEASLES vol 2
Sun Came Out At Seven: '60s Mod, Pop And Freakbeat From Germany
(Cree Records, Lp 2013)
Med paret Stax som ciceroner tas vi med på en sjuhelsikes åktur bland råtuffa maracasskakande rhythm & blues-slynglar, fuzz-och freakbeatmarodörer och sprakande psykedeliska innovatörer. Band som Kinks, Creations och Pretty Things förförde den tyska ungdomsgenerationen och det är alltid lika upphetsande och spännande att, som här, få tillgång till rockmusikens undervegetation. De som fick nöja sig med bara lokal framgång, om ens det. De som lyckades ge ut en eller ett par föga framgångsrika singlar och under den korta vistelsen i en studio ändå skapade de magiska två och en halv till tre minuter som nu femtio år senare fortfarande fascinerar.

LINUS & THE LOSERS
Gone
(Butchers, cd 2007)
Det tog tretton år att färdigställa Linus majestätiska återkomst som skivartist. Den extremt långa inspelningstiden, mellan 1994 och 2007, berodde på att han saknade skivkontrakt och var helt hänvisad till positivt inställda medmusiker, tekniker, mixare och andra i sitt kontaktnät. Med ett låtmaterial så starkt som det Linus presenterar på ”Gone” borde skivbolagen stått i kö för att få skriva kontrakt med honom. Karln rör sig helt obehindrat mellan rock-, pop- och countrymusikens olika genrer på ett sätt som är unikt. Så här naturligt kan man bara förhålla sig till sin musik om man har satsat allt, tjugofyra timmar om dygnet, varje dag, varje vecka, varje månad - år ut och år in.

THE STRYPES
Snapshot
(Virgin, Lp 2013)
Trots att den irländska gruppen är för ung, medlemmarna har inte ens fyllt arton år, för att bli serverad på puben har man helt anammat musiken och attityden från pubrockarna Dr. Feelgood bästa album, debuten "Down By The Jetty" (UA, 1975). Precis som Lee Brilleaux, Wilko Johnson, John B. Sparks och The Big Figure tog som sin uppgift att ta ner den då svulstiga rockmusiken på jorden, använder sig Strypes av samma pubrockenergi för att åter lyfta fram rockmusikens mest befriande genrer.

THE LEN BRIGHT COMBO
The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo
(Fire, Lp 2013)

THE LEN BRIGHT COMBO
Combo Time!
(Fire, Lp 2013)
Engelska Fire Records återutger nu The Len Bright Combos två album från mars respektive oktober 1986. Därför hamnar skivorna för andra året i rad på min årsbästalista.

I Russ Wilkins och Bruce Brand, båda tidigare medlemmar i Chathambandet The Milkshakes, har Eric Goulden ett par verkliga själsfränder. Från att ha varit något av Stiff Records gossen Ruda, där bolaget betraktade honom som sin akilleshäl och inte riktigt visste vad de skulle göra med den begåvade, men oftast onyktre, Wreckless Eric, blommar Gouldens genialitet fullständigt ut tillsammans med Wilkins och Brand. Talande är att för åttiofem (85!) pund styck, vilket även inkluderade lokalhyra, spelade gruppen in två av åttiotalets mest dynamiska och spännande skivor!

STORA POPBOXEN
Svensk Pop 1964 - 1969, Volume 1
(Premium, 4cd 2013)
Äntligen är den svenska rock- och popmusiken från sextiotalet riktigt snyggt förpackad. Etthundraåtta låtar, varav sexton tidigare outgivna, med lika många artister samlade på fyra cd-skivor. Ett genomgående unikt bildmaterial och en suverän text skriven av Jonas Stål, som varit i kontakt med en representant för varje band, gör att jag redan nu ser fram emot nästa volym, och nästa, och nästa...

MAINLINERS
Dead Man's Hall / Daughter Of Dimes
(Crusher, singel 2004)
När jag nyligen letade igenom några högar med ospelade singlar hittade jag den här smällkaramellen, där b-sidans "Daughter Of Dimes" är glam-rock'n'roll med handklappningar, sha-na-na-na-körer, Jerry Lee-dragningar på pianot, vassa gitarrer, pumpande basgångar, rullande trummor och en uppkäftig sångare som står på tå. Och visst är det väl en slamrig tamburin där i bakgrunden. Jag är mållös. Länken mellan Slade och Jim Jones Revue, med massor av adrenalin, nerv och känsla, fanns alltså att hitta i Sverige. Magnifikt!

THE ZAKARY THAKS
She's Got You / Thaks Sing For Jax Beer
(J-Beck / Big Beat, singel 2013)
Jag förstår inte hur de bär sig åt? Förra året grävdes Zakary Thaks "Passage To India" fram och nu den pulserande och suggestiva "She's Got You". Och det är inget halvdant, av det slaget som inte borde ges ut, utan som alltid är det material i toppklass som Zakary Thaks av någon anledning ratade.

DENISE
Boy, What'll You Do Then / Chaos
(Wee / Big Beat, singel 2013)
Denise Kaufman sätter upp ett varnande finger till pojkvännen och hon menar allvar. I alla fall om man skall tro "Boy, What'll You Do Then" där Denise talar om var skåpet skall stå. Råtuff garagerock som spelades in 1966 och pressades i så där hundra exemplar. Originalet lär gå för åtta tusen dollar på auktioner, men nöjer ni er med Big Beats återutgåva så kommer ni undan med tio pund.

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Bäddat för trubbel spelar Alf Robertson
(Kassett, 2013)
Hur Alf Robertson själv framförde de här sångerna har jag ingen aning om, men utan tillstymmelse till självömkan eller sentimentalitet tar sig Bäddat För Trubbel an hans texter om en vårdnadstvist i “Jag La En Kram I Brevlådan”, missbruk och verklighetsflykt i “Från Religion Till Renat”, glidarmentalitet i “Det Är För Många Som Snackar” och det dagliga slitets otacksamhet i “Såna Som Jag“ och “Blommor Och Medaljer”. Genom att på ett ej fördummande eller fördömande sätt skildra de försummade blir Bäddat För Trubbel Sveriges viktigaste rockband.

JERRY LEE LEWIS
Southern Roots
(Bear Family, cd 2013)
Inramad i smakfulla soularrangemang låter producenten Huey Meaux Jerry Lees ego slå ut i full blom och Lewis själv njuter av sin egen storhet och levererar direkt från hjärtat. Ingen slår en inspirerad Jerry Lee Lewis på fingrarna och med “Southern Roots” visade han att The Killer i sin krafts dagar var en entertainer inte många kunde mäta sig med.

PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS
14th & Nowhere...
(Rankoutsider Records, cd 2013)
Pat Todd är en av rockmusikens slitvargar. Opåverkad av musikaliska trender och nycker fortsätter han att hålla rockmusikens fana högt. Först under tjugo års tid som frontfigur för gruppen Lazy Cowgirls och sedan mitten på 2000-talet som den drivande kraften bakom Pat Todd & The Rankoutsiders. Passande nog inleder han "14th & Nowhere..." med den glödheta "Carry'n A Torch". För nog brinner det en eld i Pat Todd och har så gjort i över trettio år. Han plockade upp facklan i början på åttiotalet och har därefter konsekvent och passionerat hållit de bästa rock'n'roll-traditionerna från femtio-, sextio- och sjuttiotalet vid liv.

THE SKEPTICS
Apple Candy
(Distorsions Records, Lp 2012)
Elva av Bartlesvillegruppens fjorton inspelningar för första gången samlade och presenterade för världen utanför Oklahoma. The Skeptics låter som en spännande mix mellan Mouse And The Traps och svenska Gnestabandet Jackie Fountains. De förstnämndas folkrock blandat med de senares suggestiva beat ger en oslagbar kombination.

THE BEES
Voice Green And Purple / Trip To New Olreans
(UT Records, singel 2013)
Pressades ursprungligen i endast 250 exemplar på Liverpool Records i Covina, Kalifornien, 1966. Framsidan ansågs av Greg Shaw så omtumlande att han i oktober/november-numret av BOMP 1978 skrev en hel artikel om det han kom att kalla Acid Punk. "Voice Green And Purple" finns visserligen med på första Nuggetsboxen, men det är onekligen trevligt att ha den på singel också. Dessutom får man även den fräcka "Trip To New Orleans", som låter som något Jagger/Richards i The Rolling Stones kunde ha skrivit samtidigt som "The Last Time" sent 1964 tidigt -65.

ERIC COLLINS
Shoestrings
(Singles Goin' Steady Records, Ep 2013)
De outtröttliga filantroperna - ja, vad skall man annars kalla personer som utan större egen vinning letar upp och ger ut så mycket bra musik - bakom Sound Asleep Records i Vara är på gång med ytterligare ett projekt kallat Singles Goin' Steady Records. Tanken är att återkommande återutge svåråtkomliga popsinglar i 7"-formatet med originalomslag. Först ut är Collins "Shoestrings", som innehåller den förtjusande poppärlan "Someone Better", och därmed är ribban satt på högsta möjliga nivå.

BABY RAY
Elvira / Just Because
(Imperial, singel 1967)

BABY RAY
Yours Until Tomorrow / Your Sweet Love
(Imperial, singel 1967)
Egentligen hette han Ray Welton Eddlemon och var en vit man, men det var under artistnamnet Baby Ray han 1966 gjorde countrysoulalbumet "Where Soul Lives" och själv har jag alltid varit övertygad om att rösten tillhörde en svart man. Stilmedvetna Tages spelade in hans "House On Soul Hill" för albumet "Contrast" 1967, så vi som gillar Baby Ray är i gott sällskap.

Länge trodde jag att det inte fanns mer än en fullängdare plus en singel - "There's Something On Your Mind / The House On Soul Hill" - med Baby Ray, men så hittade jag ytterligare ett par Imperialsinglar. Och i skrivande stund har jag på ebay köpt singeln "We Cry All The Way / Just A Dime" med Ray Welton, komponerad av Eddlemon och utgiven på det egna bolaget Moneta Records.

Baby Ray avled år 2000 och lär ha efterlämnat sig en outgiven Lp. Det borde kittla i smaklökarna på bolag som Bear Family, RPM och Ace. Karln hade ju faktiskt en fantastisk röst!

JEANNE YOUNG
Niki Hoeky
(Top Tunes, singel 1966/-67?)
Äntligen, äntligen fick jag tag på Jeanne Youngs snygga inspelningar av Jim Fords "Niki Hoeky". Efter att ha förlorat ett antal auktioner på ebay började jag nästan misströsta, men nu sitter ett dyrt och skapligt exemplar där i hyllan. Det är alltså lugnt för ett tag...

THE FLEUR DE LYS
You've Got To Earn It
(Acid Jazz, cd 2013)
En samling av det här slaget kan man bara inte missa. En gedigen vinylutgåva sammanställd av gruppens trummis Keith Guster, som ensam fanns med genom alla medlemsbyten - total var elva andra musiker medlemmar i Fleur De Lys - mellan 1964-69. Förutom gruppens bästa spår finns även samarbetet med Sharon Tandy representerat samt inspelningar man gjorde under pseudonymerna Shyster och Chocolate Frog. Ett absolut måste för er som gillar band som tidiga Who och Creation. En explosiv korsning mellan freakbeat, poppsyk och soul.

Skulle någon frestas att inhandla "You've Got To Earn It" så plocka även med ett ex av Ep:n "the two sides of The Flear De Lys", även den på Acid Jazz. Varför? Ja, helt enkelt därför att den är vansinnigt snygg!

THE BARRACUDAS
God Bless The 45 / Festival Pop / East European Girls
(Pure Pop, singel 2013)
Inspelad 2012, utgiven 2013, men låtarna skulle lika gärna kunna ha funnits med på debuten "Drop Out With The Barracudas" från 1981. The Barracudas är uppe på surfbrädan igen och där skall de naturligtvis stanna.

PAT WAYNE & THE BEACHCOMBERS
Go Back To Daddy / Roll Over Beethoven / Is It Love / Bye Bye Johnny
(Colombia Records, Ep 2013?)
Tidig brittisk beat med en fot fortfarande kvar i femtiotalets rock'n'roll. Jag har alltid gillat "Go Back To Daddy", vilken också blev en hit på Tio i Topp 1963, men "Roll Over Beethoven" (1963) är ändå den stora behållningen här. Ni som gillar hur Dave Berry & The Cruisers tog sig an Chuck Berrys "Little Queenie" på "At The Cavern"-skivan, kommer att älska Waynes stompiga version av "Roll Over Beethoven".

Det har länge sagts att det är Jimmy Page som spelar det snärtiga pubrockkompet, men enligt gruppens gitarrist Geoff Roberts så hade Page aldrig något med The Beachcombers att göra:

"Jimmy Page never had anything to do with the band. I played on Roll Over Beethoven and in fact created the guitar riff by double-tracking, the second track slightly out of tune with the first which gave the recording a distinctive sound." (brumbeat.net)

RORY STORM & THE HURRICANES
Live At The Jive Hive, March 1960
(Rockstar, cd 2012)
När the beat boom exploderade under sextiotalet fanns det 400 pop- och rockgrupper bara i Liverpool, varav cirka 125 kunde spela samma (!) kväll i och runt staden. Rory Storms "Live at the Jive Hive" är unik då den, trots mångfalden av band, är den enda hela konsert som finns dokumenterad före 1963 och representerar början på den tid då den moderna popmusiken föddes. Den vars ljudbild den produktive garagemusikern Billy Childish, i alla sina olika gruppkonstellationer, tycks ständigt besatt av att kunna återge så autentiskt som möjligt. Rory Storm & The Hurricanes, såsom de kommer till uttryck på "Live at the Jive Hive, March 1960", är den sanna förebilden för senare grupper som The Milkshakes och The Kaisers.

THE MAHARAJAS
Black Box / B-Files
(ChaPuta Records, singel 2013)
Den svenska traditionen av gitarrbaserad instrumentalrock går tillbaka till det tidiga sextiotalet, men för The Maharajas räcker det med b-sidan på den nya singeln för att de skall sälla sig till det övre skiktet av genrens utövare.


Den utsökta "B-Files" är en tolkning av "X-Files Theme" - ledmotivet till tv-serien Arkiv X - gjord med sextiotalspunkens och garagerockens allra bästa kännetecken och ingredienser. Och så övertygande och fristående gentemot originalet att man egentligen kan säga att det är en av gruppens egna kompositioner.

The Maharajas lär vara i full gång med ett powerpopalbum, så här får The Mop Tops - som varande de regerande powerpopmästarna - se upp. Maharajas är inte att leka med...

THE MOP TOPS
Got To Make Sunday Funky
(Sound Asleep, Ep 2013)
Falköpings powerpopsuveräner hyllar engelska The Equals partyblandning av pop, rhythm & blues, ska och bluebeat. Tio svängiga låtar, signerade Eddy Grant, som visar Mop Tops från en ny sida. Och naturligtvis vill man även ha Ep:n "The Mop Tops Plays The Equals" som Sound Asleep Records släppte samtidigt som "Got To Make Sunday Funky".

PHOEBUS BEAT CLANReincarnation Of The Circle Melts The Wheel
(De:Nihil, singel 2012)
Öppningsspåret “Angler Fish Mishap” har en så påträngande Nuggetskänsla att det är svårt att tidsmässigt frigöra sig från alla de fantastiska grupper som finns representerade i första Nuggetsboxen (Rhino Records 1998). Den som enbart innehåller amerikanska garagegrupper och vars undertitel är “Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965-1968”.

Om jag inte visste att Phoebus Beat Clan vore en svensk grupp och att “Angler Fish Mishap” är inspelad 2012, skulle jag med lätthet kunna ha felplacerat den på New York-gruppen Blues Magoos andra album, “Electric Comic Book” (Mercury, 1967).

THE FOURTUNE TELLERS
Storm
THE X RAY HARPOONS
Snake Woman
(Copase Disques, singel 2011)
Sextiotalsgaraget tycks aldrig sluta fascinera unga musiker och The X Ray Harpoons avfyrar samma tunga amerikanska artilleri som tidigare Stomachmouth och The Strollers. The Fourtune Tellers däremot tycks ha vänt blickarna mot Holland och delvis lånat Shocking Blues Venuskomp, vilket är snyggt, smittsamt och svårt att värja sig mot.

KONSERTER

THE LEN BRIGHT COMBO
Puben Lexington, London 2013.12.06
Det lär ha funnits spelningar på åttiotalet där även de mest hängivna fansen skrek till gruppen att de skulle ta sig samman. Själv älskar jag varje minut av det gränslösa och hämningslösa uttryck som ÄR Len Bright Combo. De kan och skall helt enkelt inte låta på något annat sätt och trots en och annan minneslucka hos medlemmarna syns ingen märkbar oro eller nervositet. Tvärtom är de spontana, roliga, generösa och sparar inte på krutet för att göra kvällen minnesvärd.

MICKEY JUPP BAND
Riga Music Bar, Westcliff-On-Sea 2013.07.19
Redan som tredje sång framförde Jupp "I Should Be Loving This" och det var enda gången under kvällen då jag hade anledning att betvivlade hans trovärdighet. Med en text om att han, trots musikalisk framgång, helst av allt alltid vill stanna hemma så visade Jupps goda humör, hans och bandets spelglädje och den fantastiska publikkontakten att han trots allt trivdes lika mycket som vi som väntat i över ett år på hans återkomst till Riga Music Bar.


THE MERCY BROTHERS
Akkurat, Stockholm 2013.07.31 - 08.03
Fyra kvällar i rad ställde sig amerikanska The Mercy Brothers på Akkurats scen och vid tre av dessa stod jag vid den lilla scenens högersida. Inte så mycket för gruppens skull, utan mest för deras sagolikt svängiga trummis - Dave "Papa Puff" Nézat. Visst, det var ett mycket sevärt band, men själv kunde jag knappt ta ögonen från Nézats vänsterhand. Karln hade allt en bra trummis skall ha, en grym teknik förenat med känsla en masse.

German Measles Vol 1 & 2

GERMAN MEASLES
Volume 1 & 2
(Cree Records)

Med sin helhjärtade satsning på att återutge country, folkmusik, blues, rhythm & blues, rock'n'roll, rockabilly, ja egentligen all folkligt förankrad musik från främst första hälften av nittonhundratalet, har Bear Familys Richard Weize nått en unik position som både folkbildare och arkivarie. Med självironi påpekar han: "I'm a collector and I'm crazy" och hans samling på över fyrtio tusen vinylskivor ger stöd för påståendet.

För att komma bortom rotmusikens osynliga tidsgräns, någonstans i skarven mellan femtio- och sextiotalet, har nu Bear Family skaffat sig underetiketten Cree Records, vars tidsspann skall sträcka sig från sextiotalet och fram till idag. Ambitionen är att bredda utbudet och släppa in genrer som sextiotalsbeat, psykedelia, reggae, ska, sjuttio- och åttiotalssoul. Och mest naturligt är att börja med Tysklands egna gedigna och spännande rock- och pophistoria.

Betydelsen av hur Hamburgs syndigaste stadsdel, St. Pauli, fostrade en hel generation engelska rockmusiker är lika oomtvistlig som Liverpools förtjänster beträffande Merseybeatmusiken, Memphis för först rock'n'roll - Sun Records - och sedan för soul - Stax - och San Francisco för psykedelia. Hamburg toppar listan på platser där man önskar att man hade varit under det tidiga sextiotalet.

Det var billigare för Hamburgs nöjesarrangörerna att ta in okända engelska rockgrupper som kopierade svart rhythm & blues än att flyga över de amerikanska originalen. För en sunkig sovplats, minimal betalning och närhet till sprit, piller och sex utan skyldigheter maratonspelade unga engelska musiker nätterna igenom på Reeperbahns klubbar.

Det tycktes finnas ett obegränsat behov av rock'n'roll och musiker som kunde ”mach schau” - make show. Tyska ungdomar satt på parkett när sextiotalet skrev rockhistoria. Och det är alla dessa engelska artister, varav Beatles kom att bli de mest kända, som främst stod som förebilder för de grupper som finns representerade på Cree Records utsökta vinylutgåvor "German Measles Vol. 1 - Flames Of Love: '60s Garage & R&B From Germany" och "German Measles Vol. 2 - Sun Came Out At Seven: '60s Mod, Pop And Freakbeat From Germany".

Understödda av de tyska beatkonnässörerna Hans-Jurgen Klitsch, Alfred Hebing och Werner Voran har Mike & Anja Stax, från prestigefyllda musikmagasinet Ugly Things, gjort ett urval som måste vara den fräckaste, coolaste och tuffaste rockmusik som spelats in i Tyskland. Och till skillnad mot omslagstexten i den lysande Bear Familyserien "SMASH...! BOOM...! BANG...! - Beat in Germany", som är på tyska, kan här även den engelskläsande njuta av både bild och text.

Visst finns det ett och annat namn man känner igen - typ The Lords och The Boots - men sen är det i det närmaste obskyra namn rakt igenom och tanken på hur tomt ens bankkontot skulle bli om man fick för sig att införskaffa originalen gör utgåvan och dokumentationen än viktigare.

Med paret Stax som ciceroner tas vi med på en sjuhelsikes åktur bland råtuffa maracasskakande rhythm & blues-slynglar, fuzz- och freakbeatfanatiker och sprakande psykedeliska innovatörer. Band som Kinks, Creation och Pretty Things förförde den tyska ungdomsgenerationen och det är alltid lika upphetsande och spännande att, som här, få tillgång till rockmusikens undervegetation. De som fick nöja sig med bara lokal framgång, om ens det. De som lyckades ge ut en eller ett par föga framgångsrika singlar och under den korta vistelsen i en studio ändå skapade de magiska två och en halv till tre minuter som nu femtio år senare fortfarande fascinerar.

Det är så den nystartade etiketten Cree Records väljer att presenterar sig, för som alltid är endast det bästa gott nog för den "galne" skivsamlaren utanför Bremen.

THE LEN BRIGHT COMBO
Puben Lexington, London 131206

Med anledning av att engelska Fire Records nu återutger The Len Bright Combos två album - "The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo" (Mars 1986) och "Combo Time!" (Okt. 1986) - så återförenades gruppens tre medlemmar för en spelning fredagen den 6 december. Drygt tjugofem år efter uppbrottet är platsen för den oväntade händelsen övervåningen på Londonpuben The Lexington i närheten av tunnelbanestationen King's Cross St. Pancras.

Trots att jag inte är troende så betraktar jag det ändå som något av Guds försyn att informationen om spelningen nådde mig i tid. Samtliga biljetter såldes via internet och när dörrarna öppnades klockan åtta fanns det inte längre någon möjlighet att komma in om man inte varit förutseende nog att köpa biljett innan.

Då låtskrivaren, sångaren och gitarristen Eric Goulden, mer känd som Wreckless Eric, basisten Russ Wilkins och trummisen Bruce Brand pluggade in prick halv tio var stället packat och volymen så hög att man inte kunde uppfatta, i alla fall inte längst fram till höger där jag placerat mig, vilka de tre första låtarna var.

När väl ljudet justeras till en nivå där även sången hörs framträder också all den elegans som präglar Len Bright Combos två album. Utan tillstymmelse till musikaliska begränsningar rör sig gruppen obehindrat mellan Gouldens charmiga, roliga och oftast snygga melodier och hans stundtals så våldsamma gitarrspel att en ung Pete Townshend skulle ha rodnat av avund.

I Russ Wilkins och Bruce Brand, båda tidigare medlemmar i Chathambandet The Milkshakes, har Eric Goulden ett par verkliga själsfränder. Från att ha varit något av Stiff Records gossen Ruda, där bolaget betraktade honom som sin akilleshäl och inte riktigt visste vad de skulle göra med den begåvade, men oftast onyktre, Wreckless Eric, blommar Gouldens genialitet fullständigt ut tillsammans med Wilkins och Brand. Talande är att för åttiofem (85!) pund styck, vilket även inkluderade lokalhyra, spelade gruppen in två av åttiotalets mest dynamiska och spännande skivor!

När nu medlemmarna åter träffas visar sig Len Bright Combos vidsynta minimalism - jodå, gruppen är precis så motsägelsefull som uttrycket antyder - vara helt intakt. På ett underbart sätt förenas smått och stort, träffsäkra melodier mynnar stundtals ut i ren distorsion och som allra bäst är det då osäkerheten om vad som komma skall är som störst. Det är den gemensamma viljan att hålla tyglarna så lösa som möjligt, och inte låsa in sig i alltför snäva ramar, som är grundelementet i Len Bright Combos musik.

Bäst förklaras gruppens musik av Goulden själv:

”We were used to being derided; I think we actually liked it. It was the eighties - we played in front of people with big hair. We were too psychedelic for the rockabilly gang, not pure enough for devotees of garage, and too earthy for the indie crowd.”

Det lär ha funnits spelningar på åttiotalet där även de mest hängivna fansen skrek till gruppen att de skulle ta sig samman. Själv älskar jag varje minut av det gränslösa och hämningslösa uttryck som ÄR Len Bright Combo. De skall och kan helt enkelt inte låta på något annat sätt och trots en och annan minneslucka hos medlemmarna syns ingen märkbar oro eller nervositet. Tvärtom är de spontana, roliga, generösa och sparar inte på krutet för att göra kvällen minnesvärd.

Naturligtvis hämtades det mesta av materialet från gruppens två skivor och så här såg kvällen ut:

You're Gonna Screw My Head Off *
All Charm **
Julie
Comedy Time **
The Golden Hour Of Harry Secombe *
Selina Through The Windshield *
Green Door
Ticking In My Corner **
Pleasant Valley Wednesday **
(Swimming Against) The Tide Of Reason **
The House Burned Down **
Young, Upwardly Mobile....And Stupid *
Sophie (The Dream Of Edmund Hirondelle Barnes) *
Someone Must've Nailed Us Together *
Shirt Without A Heart *

Extranummer:
Take The Cash
Mona

Extranummer:
You're Gonna Screw My Head Off *


* Från "The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo"
** Från "Combo Time!"

FOTNOT
För den noggranne måste jag erkänna att jag är osäker exakt under kvällen Russ Wilkins version av Shakin' Stevens "Green Door" framfördes. Och för att vara helt korrekt så gjorde Jim Lowe with The High Five sången redan 1956, alltså 25 år innan Stevens spelade in den.

Tredje sången "Julia" bör, ljudet var som sagt väldigt högt, ha varit den som återfinns på Captains Of Industys enda album ”A Roomful of Monkeys” (1985)

"Take The Cash" från ”The Wonderful World of Wreckless Eric” (1978) var den enda sång som fick representera Wreckless Eric-perioden.

Bo Diddley lånade säkert med glädje ut sin "Mona"