Den Magiska Samlingen

DEN MAGISKA SAMLINGEN

Det kom ett email innehållande ett erbjudande det inte gick att motstå. Någon, jag tror mig veta vem, hade för Daniel Söderberg, på bloggen "Den Magiska Samlingen", berättat om min benägenhet att, istället för att sova på nätterna, tillverka egna musiksamlingar. Ibland inom en specifik genre, typ soul och rhythm & blues, country, psykedelia, pubrock, svenskt sextiotal, brittish beat, cajun och swamp pop eller kanske ytterligare en volym av den ständigt pågående samlingsserien Raised On Records.

Den är naturligtvis inte möjligt att på sextio minuter sammanfatta det bästa ur över femtio års lyssnande. Valde därför att koncentrera mig på artister jag gillat under lång tid, i vissa fall - Gene Vincent, Pretty Things och Joe Tex - sedan jag var ung grabb på sextiotalet. Alltför många fick inte plats - sorry Mickey Jupp, Chuck Berry, Rockpile, Tages, Downliners Sect, Everly Brothers, Sooner Or Later och många, många fler - men man kan ju inte få allt. Några nutida alster ville jag ändå få med och Cuff The Duke, Carolyn Mark, Hollis Brown och The Maharajas representerar ny musik jag gärna lyssnar på.

Nåväl. Det var inte lätt, det hade faktiskt varit lättare om jag blivit ombedd att ta fram tusen favoriter, men här är ändå min magiska samling:
http://denmagiskasamlingen.blogspot.se/

Raised On Records goes denga looka looka boom

1. THE INMATES: (I Wish I Had A) Heart Of Stone UK-97
Först gången jag hörde "Heart Of Stone" med Inmates var då det tyska fanzinet Hartbeat med #20/1997 bifogade en gratis ep-skiva med fyra olika grupper, varav Inmates var en. Har alltid rankat Inmates som en av det sena sjuttio- och hela åttiotalets bästa engelska grupper. Begreppet pubrock är alldeles för snävt för en sångare som Bill Hurley och en grupp som Inmates, vilket den psykedeliska "Heart Of Stone" är ett välformulerat bevis på.

2. THE YARDBIRDS: Happening Ten Years Time Ago UK-66 Ett självklart val efter Inmates - det måste ha varit "Happening Ten Years Time Ago" de hade i tankarna då de spelade in "Heart Of Stone" - och här är Yardbirds som allra bäst. En av tre - de två andra är "Psycho Daisies" och "Stroll On", varav den senare är hämtad från filmen "Blow Up" - inspelningar med både Jeff Beck och Jimmy Page i gruppen.

3. THE PRETTY THINGS: You Don't Believe Me UK-65
Här beträder vi helig mark. Den allra först Lp jag köpte, tidigt 1965 om jag inte minns fel, var Pretty Things självbetitlade första album. Ingen annan grupp har påverkat min musiksmak mer. Nyss fyllda fjorton år blev jag fullständigt förförd av deras rhythm & blues. Pretty Things både lät och såg tuffare ut än Rolling Stones och vad var gentlemannen Charlie Watts mot den virvelkåte galningen i skinnhatt bakom trummorna. Herregud Vivian "Viv" Prince förflyttade för alltid mitt fokus från gruppers sångare och gitarrister till den som satt bakom trummorna. Min tidräkning blev helt enkelt före och efter Viv Prince. Trots att de aldrig fått det välförtjänta erkännande som Beatles, Stones eller Who har erhållit, skulle Pretty Things komma att utveckla sig till en av rockmusikens mest komplexa grupper. Redan på deras andra Lp "Get The Picture?" visade gruppen att de inte hade för avsikt att stanna i rhythm & bluesens smala fålla och öppningsspåret "You Don't Believe Me" är själva prototypen för hur amerikansk folkrock skulle komma att låta.

4 CAROLYN MARK & THE NEW BEST FRIENDS: Slept All Afternoon CAN-04
Det var Juan på den spännande skivaffären Freak Scene i Stockholm som plockade fram kanadensiska Carolyn Marks album "Terrible Hostess" (2002) vid ett av mina besök i butiken. Carolyn Mark rör sig obehindrat mellan olika stilar och det med en behaglig underton av engelsk musichall och en elegans i rösten som ligger nära både Patsy Cline och Vera Lynn! När sedan uppföljaren "The Pros and Cons of Collaboration" kom 2004 gjorde den så starkt intryck på mig att jag var tvungen resa till Vancouver för att se henne live. Det är på den senare hon gör den förtjusande "Slept All Afternoon", som hon hämtat från Jr. Gone Wilds debutalbum "Less Art, More Pop" (1986).

5. LOUDON WAINWRIGHT III: Absence Makes The Heart Grow Fonder US-75
Poetiskt och vackert om tomrummet och saknaden efter något och någon som varit. Hämtad från Wainwrights femte album "Unrequitet".

6. WILKO JOHNSON: Turned 21 UK-88
Som grabb detaljstuderade John Wilkinson gitarrspelet hos Mick Green i Johnny Kidds band The Pirates. Green spelade inte som någon annan han hört. John Wilkinson döpte om sig till Wilko Johnson och den kraftfullt rytmiska spelstil som Green lanserade skulle även komma att bli Wilkos signum. I "Turned 21" - från albumet "Barb Wire Blues" - visar han dock upp en mer kärleksfull och poetisk sida.

7. CUFF THE DUKE: Rise Above CAN-12
Ingen ny skiva med Cuff The Duke är lik någon de tidigare gjort. Den kanadensiska gruppen behärskar alla stilararter, även sådana du inte trodde dig vilja höra. Och de gör det med bravur. "Rise Above" kommer från deras senaste, "Union" (2012).

8. HOLLIS BROWN: Ride On The Train US-13
Någon, minns tyvärr inte vem, rekommenderade mig att lyssna på Hollis Browns debutalbum "Ride On The Train" och jag föll pladask för live- och replokalskänslan i titelspåret.

9. GENE VINCENT: Rainbow At Midnight US-69
Helig mark igen! Vincent har följt mig sedan jag första gången hörde hans "Lotta Lovin'" någon gång i början på sextiotalet. Om något får nackhåren att resa sig på mig är det Johnny Meeks gitarrintro på "Lotta Lovin'", vilket måste vara den ultimata raggarlåten. Det var nervevade rutor på stora amerikanare och händer som slog på utsidan av biltaket och själv blev man livrädd när de åkte förbi och skrek. Men slags nån spänning måste de ändå ha förmedlat för musiken gick rakt in. Det var Cliff Richards "Move It" och Vincents "Lotta Lovin'" som hördes från bilarna där jag växte upp. Cliff gick vidare och blev svärmorsdröm medan Vincent gick ner sig i alkohol och dog i oktober 1971. Blott trettiofem år gammal men i en sjuttioårings kropp och ett utseende som på en fullgubbe. Men jösses vilken röst karln hade och aldrig gjorde han bort sig. När han för John Peels Dandelion Records 1969 spelade in "I'm Back And I'm Proud" fanns Johnny Meeks åter med i kompet och med Ernest Tubbs "Rainbow At Midnight" visar han alla utövare av countryrock var skåpet skall stå.

10. ASHTON SAVOY: Denga Denga US-58
Svängig lyrik som "Denga looka looka boom" gör mig alltid på gott humör. För den som vill höra mer av Ashton Savoy rekommenderas starkt "Baby Baby" (även kallad "No Bread, No Meat"), där han tar på sig rollen som den självömkande slöfocken som helst går med händerna i byxfickorna. Allt medan en förbannad Katie "200 pounds of joy" Webster rullar tangenterna och kräver mat på bordet. Den som väl hört Katie Webster inspelningar för Jay Miller i Crowley, Louisiana glömmer dem aldrig.

11. THE SLICKERS: Johnny Too Bad JAM-71
Klassiker som ingick i soundtracket till "The Harder They Come" med Jimmy Cliff från 1972.

12. EDGAR BROUGHTON BAND: Double Agent UK-72
En minst sagt klurig grupp med bröderna Edgar och Steve Broughton som nav. Ena sekunden fullständigt kaotiska för att nästa bli lågmälda och melodiösa. De gjorde ett antal skivor med progressiv, psykedelisk rock i början av sjuttiotalet och där den självbetitlade "Edgar Broughton Band" (Harvest 1971) är höjdpunkten.

13. JIM FORD: We're Not Burning Bridges (We're Just Lightning The Flames) UK-7?
"Ge mig en titel och du får en sång tillbaka" sa Jim Ford och levererade på stört. På Bear Family-utgåvan "Demolition Expert" får vi följa låtskrivarnas låtskrivare under några kvällar hemma i vardagsrummet. Det fullkomligt sprutar sånger ur karln. Personligt, privat, innerligt, begåvat och närmare en artist än så här kommer ni aldrig. Och i bakgrunden hörs en road och imponerad Bobby Womack.

14. THE LEN BRIGHT COMBO: Shirt Without Heart UK-86
Med ett helt eget uttryck, som väl speglade hans charmiga egensinne, blev Wreckless Eric popidol över en natt. I förlängningen hade dock Stiff Records inte den blekaste aning om vad man skulle göra med Wreckless Eric. Man lät honom förbli ett alkoholiserat vrak, tog ifrån honom gitarren och tvingade på honom producenter och medkompositörer som inte heller förstod hur genial karln var. Vill ni ha bevis så lyssna på den gräsliga “Big Smash!”(SEEZ 21,1980), som är rena avgrunden i förhållande till den lovande debuten i tiotumsformat 1978 och i jämförelse med de kommande Chathamskivorna rodnar man av pinsamhet. Eric Goulden, som är Wreckless Erics riktiga namn, spolade kröken, slog sig ihop med basisten Russ Wilkins och trummisen Bruce Brand, från insomnade The Milkshakes, och spelade på några timmar in "The Len Bright Combo Present The Len Bright Combo By The Len Bright Combo” (Empire,1986). En fantastisk revansch som måste ha känts som ett långfinger i trynet på Stiff Records och ett album som alltid kommer att inta en topplacering i min värld...glömde visst säga att totalkostnaden för inspelningen var hela åttiosex (86!) pund, inklusive lokalhyra.

15. JACK DOWNING & THE OTHER SIDE: Belshazzar SWE-73
Sista singeln från en av countryrockens pionjärer. Amerikanen Jack Downing flyttade till Sverige 1963 och hade i bagaget idéer om att förena folkmusik av Bob Dylan och Tom Paxton med countryns Merle Haggard och blanda med rockmusik. Gram Parsons kallade det Cosmic American Music. Tio år senare spelade Downing in "Belshazzar" och avslutade strax därefter sin karriär som musiker. En värdig sorti, men hade han hållit ut fyra till fem år längre hade det levande musikklimatet som den engelska punk- och pubrocken skapade hunnit ikapp honom. Jack Downing skulle kunna ha blivit hur stor som helst.

16. JOE TEX: If Sugar Was As Sweet As You US-66
Joe Tex utforskade inte bara kärlekens mysterium, utan var även sysselsatt med frågor av mer allmänmänsklig karaktär. Av “hopplösa” låttitlar gjorde han oförglömlig musik. Vem skulle idag komma på idéer att skriva låtar som; ”Be Kind To Old People” och ”Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)”. Eller fundera över relationer liknande de som beskrivs i ”Buying A Book”, ”Keep The One You´ve Got” eller ”Hold What You´ve Got”. Utan att för ett ögonblick bli slätstruken har hans musik en befriande avsaknad av besvikelser, bitterhet och aggressivitet. Det är helt enkelt vuxen soulmusik, för en vuxen publik och i en vuxen produktion. Låter det tråkigt? - Inte det minsta!

17. MIKE NESS: A Thief In The Night US-99
Skränig punkcountry av sångaren från Social Distortion. Storartat - övriga kommentarer är överflödiga.

18 THE MAHARAJAS: Are You Ready To Shop SWE-14
Den 29 oktober släpptes albumet ”Yesterday Always Knew” och efter deras ”Sucked Into The 70´s” (Crusher, 2010), som fortfarande snurrar här hemma, var förväntningarna, vilka även infriades, skyhöga.

19. LED ZEPPELIN: D'yer mak'er UK-71
Är inte något jättefan av Led Zeppelin. Har alltid tyckt att de enskilda delarna var större än helheten och att synkopernas mästare John Bonham var en förbaskat rolig trummis och den stora stjärnan i gruppen.


Sortera under ”Lättlyssnat”. Varför krångla till saker och ting.

Fotnot. Hade någon av följande funnits på Spotify hade de varit lika självklara val:
BILLY LEE RILEY: Kay US-69
JIM FORD: Love on my brain US-69
JOHNNY'S BOOGIE BAND: Out of Time SWE-96
PAUL COLLINS: "Working On A Good Thing" US-85
RED RIVERS: You've got no heart AUS-01

THE MAHARAJAS

THE MAHARAJAS
Yesterday Always Knew
(Low Impact)

”Are you ready to shop?”
”Are you ready pop?”

Frågan slungas mot oss från fjärde spåret på The Maharajas nya album "Yesterday Always Knew".

Herregud, visst är jag redo. Mer än redo till och med. Ständigt längtar jag efter musik framförd av grupper som med självklar karisma förmår förena popens magiska skönhet med rockmusikens kraft och punkens energi.

Vissa får allt, andra ingenting. The Maharajas tillhör den första kategorin. Inte nog med att gruppen tycks kunna ikläda sig vilken skepnad som helst, de nöjer sig aldrig ens med att "bara" vara näst bäst.

För inte så länge sedan steg de ur det amerikanska sextiotalsgaraget och intog med bravur den engelska pubrockscenen med "Sucked Into The 70's". Sedan kom den instrumentala singelbaksidan "B-Files", som är lika genuint genial som Kebnekajses första album "Resa Mot Okänt Mål"(1971). Och så nu den briljanta popuppvisningen på "Yesterday Always Knew".

I Maharajas finns tre ytterst begåvade låtskrivare - Ulf Guttormsson, Jens Lindberg och Mathias Lilja - varav speciellt de två förstnämnda tycks besitta den ovanliga förmågan att kunna skriva riktigt, riktigt bra popmusik, byggd på urstarka melodier och harmonier. Och i Mathias Lilja har gruppen en exceptionellt suverän sångare som - uppbackad av Guttormsson och Lindbergs Byrdsliknande stämsång - skulle kunna ha gjort det tidiga sjuttiotalets David Bowie sjuk av avund om han hade hört "Into The Unknown". Den, och de likaledes storslagna "Nothing In Return", "Yesterday Always Knew, "Are You Ready To Shop" och "Nine-One-One", är fullt jämförbara med mästerverk som Jimmy Campbells "Oh Carol, I'm So Sad" från "Yes It Is" (1971) med Rockin' Horse.

Det finns bara ett förbehåll - Mathias Lilja sjunger bättre.

"Are you ready to shop?" Mer än redo, jag köper konceptet rakt av. Pop blir inte bättre än förstasidan på "Yesterday Always Knew".

Ställ in det eventuellt planerade besöket på ABBA-museumet i helgen och köp Maharajas ”Yesterday Always Knew" istället. I alla fall tills gruppen blivit invald i Swedish Music Hall of Fame. Guttormsson, Karlsson, Lilja och Lindberg borde banne mig stå staty utanför entrén!

THE SHANES

THE SHANES
Let Them Show You: The Anthology 1964-1967
(RPM International)

Då min familj och jag, för så där tjugo år sedan, efter ett besök på Jukkasjärvis ishotell beställde en taxi till Kiruna och chauffören frågade till vilken adress, bad jag honom köra oss till stadens Shanesmuseum.

"Nää, nå't sån't finns inte" fick jag till svar och det var väl precis vad jag hade förväntat mig.

"Varför inte, i Liverpool finns ju ett Beatlesmuseum!"

Chauffören bara log och körde vidare i vintermörkret. Men, hade det egentligen varit så märkligt om det verkligen hade funnits ett Shanesmuseum?

Gruvan LKAB, stadens - innan kommunreformen i början på sjuttiotalet - enorma ytstorlek och det fantastiska popbandet Shanes är väl vad många i min generation tänker på när man hör namnet Kiruna.

Förutom spelskickligheten och energin var styrkan i Shanes, oavsett var i utvecklingen de befann sig, dess begåvade låtskrivare. När de initialt enbart spelade instrumentalrock i Shadows anda, skrev gitarristen Staffan Berggren 1963 den ödesmättade "Pistoleros" som borde ha varit självklar på både "Let Them Show You" och som stämningshöjare i Tarantinos "Pulp Fiction".

Samme Berggren skrev också allt det egna rhythm & bluesbaserade materialet till gruppens första album, "Let Us Show You" (1964), med suveräna låtar som "Let Me Show You Who I Am" och "The Shanegang". Och så då, naturligtvis, Staffan Berggrens stora ögonblick som låtskrivare, "I Don't Want Your Love" (1965), vilken placerade Shanes bland engelska giganter som tidiga Animals, Yardbirds och Pretty Things.

På hösten 1964 utökades Shanes med en femte medlem, den munspelande och maracasskakande sångaren Lennart Grahn, och gruppen blev det musikaliskt tuffaste och mest långhåriga man kunde se i landet. Tillsammans med trummisen Tor-Erik "Torra" Rautio skrev Grahn den primitivt fräcka "People Don't Like Me" för tidningen Bildjournalens bifogade flexi-ep 1965 och Zombies-pastischen "I Won't Untie You", som båda hamnade på Shanes andra album, "The Shanegang" (1965).

Hösten 1965 hade Staffan Berggren gjort sitt i Shanes och ersattes av sångaren, gitarristen och organisten Kit Sundqvist. Då alla medlemmar - utom Berggren - står angivna som kompositörer, kan man anta att det var i skarven mellan Berggren och Sundqvist som gruppen spelade in ”It´s Allright Baby”. En låt så övertygande att Van Morrison säkert skulle kunna ha tagit med den på ”(The Angry Young) Them” eller ”Them Again”.

Även Kit Sundqvist skulle visa sig vara en låtskrivare av rang, lyssna gärna på den Sir Douglas Quintet-/She's About A Mover-svängiga "Where Can She Be". Med sina kompositioner skulle han komma att lyfta Shanes till svenska musikaliska höjder där tidigare bara Tages befunnit sig. Förväxlande lik Göteborgskollegorna är man i "Like Before", "Why Should I Cry" och popmästerverket "You"ll Never Know", men så hade ju såväl Shanes som Tages Anders "Henkan" Henriksson som producent.

Trots framgången med Sundqvists fina "Chris-Craft No. 9" (1967) - inspelad på Abbey Road i London - tappade Shanes tron på sin egen förmåga och kom alltmer att förlita sig på material som "Can I Trust You", "Save The Last Dance For Me" och den primadonnagräsliga "Cara Mia". Men, det behöver vi inte bekymra oss om här då RPM International har haft det goda omdömet att utelämna dessa.

Samlingen "Let Them Show You: The Anthology 1964-1967" är en genomarbetad och rakt igenom smakfullt sammansatt samling som med fingertoppskänsla gör ett av Sveriges genom tiderna bästa band rättvisa. Medlemmarna i Shanes; Staffan Berggren (1963-65) - gitarr och sång, Svante Elfgren (1963-68) - bas, Lennart Grahn (1965-68) - sång och munspel, Tor-Erik Rautio (1963-68) - trummor, Kit Sundqvist (1966-68) - gitarr, orgel och sång och Tommy Wåhlberg (1963-68) - gitarr och sång förtjänar det.

The Mascots

THE MASCOTS
Your Mascots
(RPM International)

THE MASCOTS
Ellpee (dubbel-cd)
(RPM International)

Strax före jul 1964 cyklade jag till den kombinerade tobaks-, väsk- och skivaffären på bruksorten där jag växte upp och köpte Mascots tredje singel "Baby, Baby / Call Me Your Love". Hela julhelgen snurrade skivan på den orangefärgade plastgrammofonen tills familjen bönade och bad att jag skulle byta skiva.

Nu blev jag ändå aldrig något stort Mascotsfan, det kom annat emellan. Merrymen, Friends, Sooner Or Later och andra svenska grupper i Stones och Pretty Things fotspår vägde tyngre.

Medlemmarna i Mascots gick alla på Adolf Fredrik Musikskola, vilket vid en första anblick kanske kan tyckas gynnsamt för unga musiker. För en popgrupp som Mascots tror jag istället att det fungerade mer som ett sänke. Det fanns ett skolaktigt pretentiöst drag hos gruppen man sällan, eller näst intill aldrig, hittade hos andra svenska band på sextiotalet.

Bortsett från "Lyckan" - vilken jag inte greppar varför de ville spilla tid på - så är de tidiga singellåtarna - "I Like My Bike", "Baby, Baby" och "Call Me Your Love" - avslappnat charmig Merseybeatpop. När sedan albumet "Your Mascots" kom 1965 så hade man höjt ribban med några verkligt fina kompositioner, ”When I Return”, "A Sad Boy" och "Stones Fell", men som helhet lyfter det aldrig riktigt.

I de nu aktuella cd-utgåvornas texthäften jämför dess författare, den engelska musikjournalisten Kieron Tyler, vid flera tillfällen Mascots med den engelska gruppen Zombies, men någon Colin Blunstone fanns inte i den svenska gruppen. Tvärtom var det genomgående just sången som nästan aldrig fungerade för Mascots. De vokala insatserna på engelska låter för det mesta obekväma, osvängiga och ansträngda. Enda gången de verkade kunna slappna av ordentligt, i samband med inspelningen av "Your Mascots", är då de i Carole King och Gerry Goffins charmbagatell "Walking With My Angel" tycks ha haft riktigt roligt.

Ett år senare kom Mascots andra och sista album, "Ellpee". Och trots att det mestadels känns som om de stackars studenterna hade hela Adolf Fredriks lärarkollegium på sina axlar så finns här ändå några riktiga toppnummer; ”I Close Your Eyes”, "Nobody Crying", "I Won't Let You Down", ”A Different Mind”, den teatraliska "That's You" och framför allt den suggestiva "I Want To Live".

Mascotsutgåvorna från RPM innehåller, förutom de båda Lp-skivorna, även gruppens alla singlar och de följer samma mönster. En hel del låter väldigt ansträngt, medan andra inspelningar är riktigt bra; "The Girl That You Are", "You Could Be My Friend", "Stewball", "So Sad About Us", "Tell Me Lady", "Baby, You're So Wrong" och i rättvisans namn skall jag även nämna att med tiden började även sången att låta skaplig för gruppen.

Uttrycket "för mycket och för lite skämmer allt" är användbart på RPM:s ambition att återutge Mascots hela skivkatalog. Visst finns det ett värde i att dokumentera en grupps hela produktion, men kanske ändå inte om det blir alldeles för många framtryckningar med fjärrkontrollen. En enkel-cd med bara det bästa hade varit ett bättre sätt att vårda gruppens anseende. Vi hade då i alla fall sluppit höra hur Mascots 1969 - samma år som Tages blev Blond och spelade in "The Lilac Years” - försökte förvandla sig till Östen Warnerbring i ”You´re Never Gonna Find Me”.

Men, beträffande Mascots är jag ändå beredd att förlåta allt för deras bidrag till Bildjournalens bifogade flexiskivor, "Words Enough To Tell You" (1965), som med självklarhet visar varför de, i just det ögonblicket, förtjänade att kallas Sveriges Beatles.

Fotnot. RPM:s Mascotsutgåvor innehåller alla gruppens utgivna inspelningar förutom ”For Janet (whom I met)” som återfinns på samlingsskivan ”Popligan - För FN och Flykting-67” (1967).

Ju Ju Man i min Jukebox

DAVE EDMUNDS
Ju Ju Man
(Swan Song, 1977)

På Dave Edmunds tredje album ”Get It” inleds sida två med Jim Fords ”Ju Ju Man”, vilken mycket väl kan betraktas som en av pubrockens mest karaktäristiska sånger. I alla fall om man ser till den del av genren som, i likhet med Edmunds, främst var inspirerade av femtiotalets rock´n´roll-giganter som Chuck Berry och Carl Perkins. Detta till skillnad mot de band som hämtade näring hos amerikanska The Band och deras mer traditionstunga blandning av country, folk, gospel och rock´n´roll.

”Get It” var Edmunds första album utgivet på Led Zeppelins bolag Swan Song Records. Inspelningarna gjordes dels i den anrika Rockfieldstudion, belägen i nordöstra Wales, och dels i den lilla punk- och new wavestudion Pathway Studios i Islington i norra London.

Medverkande musiker är förutom Edmunds själv på gitarr, sång, trummor och keyboards: Terry Williams (Man), Billy Rankin (Brinsley Schwarz) och Steve Goulding (Graham Parker & The Rumour) på trummor. Nick Lowe (Brinsley Schwarz) och Paul Riley (Chilli Willi & The Red Hot Peppers) på bas och Bob Andrews (Brinsley Schwarz) på keyboards.

Liksom på tidigare Edmundsalbum spretar innehållet på ”Get It” åt olika håll. Pop, som i ”Here Comes The Weekend” och ”Little Darlin´”, komponerade av paret Edmunds / Lowe, blandas med renlärig honky tonkcountry i den egna ”Worn Out Suits, Brand New Pockets”. Av Graham Parkers ”Back To Schooldays” görs countryfierad pop, medan fascinationen för stämsång, som var så framträdande på föregångaren ”Subtle As A Flying Mallet” (1975), kommer till uttryck i Beach Boyspastischen ”Where Or When”. En sång hämtad från musikalen ”Babes In Arms” 1937 och som Dion & The Belmonts hade en megahit med 1959.

Nick Lowekompositionen ”What Did I Do Last Night” är femtiotalsrock´n´roll som passar utmärkt ihop med Jerry Lees ”Let´s Talk About Us”, Gene Vincents ”Get It” och Presleys ”My Baby Left Me”. Klassisk pubrock, såsom den senare levererades av Rockpile, hittar man i Bob Segers ”Get Out Of Denver”, Nick Lowes ”I Knew The Bride” och Jim Fords ”Ju Ju Man”. Och för egen del hade jag inte den blekaste om vem denne Ford var. Det var först vid läsning av Lennart Perssons artikel i Larm Nr 8 från juni 1978 som jag fick kännedom om hans existens.

Redan 1971 hade gruppen Brinsley Schwarz tagit sig an ”Ju Ju Man” och placerat den på deras tredje album ”Silver Pistol” (en titel man hämtade från texten till Jim Fords ”36 Inches High”). I ett arrangemang som är mer melodiöst än Edmunds uptempoversion presenterades ”Ju Ju Man” för första gången för världen. Med Bob Andrews behagliga Hammondorgel centralt placerad ges Fords sång en mjukare karaktär än det högt uppdrivna tempo som senare Edmunds och Lowes - tillsammans med Billy Bremner: bas och Terry Williams: trummor - gemensamma grupp Rockpile alltid framförde den i.

Det var naturligtvis Lowe som introducerade ”Ju Ju Man” för Edmunds. De båda träffades första gången 1972 då Brinsley Schwarz var i Rockfieldstudion för att spela in ”Nervous On the Road”. I Will Birchs bok ”No Sleep Till Canvey Island - The Great Pub Rock Revolution” (Virgin, 2000) berättar Lowe om det intryck Edmunds gjorde på honom:

”I thought Edmunds was really cool. He used to turn up at the studio just as we were packing up. He would arrive from the pub to start work late in the evening, with a bottle of whiskey, and spend the night recording or mixing at earsplitting volume. Then, around breakfast time, he´d drive away in his Jag , in whatever state he was in. I thought I ought to try and meet him, but he was very secretive, like a hermit....I´d remembered the time he came in while we were recording Nervous On The Road. That was when I thought he might be the guy to produce our next record. I rather set out to get him to do it. I thought he could really sort us out.” (1)

Så blev nu inte. Den av Brinsley Schwarz och Vic Maile producerade ”Please Don´t Change”, inspelad 1973, kom emellan, men året därpå var gruppen tillbaka i Rockfieldstudion och med Dave Edmunds som producent spelade man in ”The New Favourites Of...BRINSLEY SCHWARZ”. Det skulle dessvärre bli deras sista officiella skiva och i mars 1975 gjorde man sitt sista framträdande på Londonklubben Marquee.

Under det fördjupade samarbetet mellan Nick Lowe och Dave Edmunds åren efter Brinsley Schwarz upplösning fick säkert Edmunds till leda höra historien om Lowes möte med den karismatiske, smått farliga och hyperbegåvade låtskrivaren Jim Ford. Ett möte som gav musikaliska intryck som Lowe aldrig skulle kunna komma att skaka av sig.

I ett försök att säkra förlagsrättigheterna för Brinsley Schwarz, Ernie Graham och Help Yourself befann sig managern Dave Robinson i New York och kom där i kontakt med Jerry Parenchio, vilken finansierat inspelningen och startat skivbolaget Sundown Records för att ge ut Jim Fords ”Harlan County”. Parenchio sammanförde Robinson med Liberty Records Simon ”Si” Waronker som planerade en uppföljare till Fords ”Harlan County”. Waronker ville byta tjänster med Robinson:

"I´ll invest in your group [Brinsley Schwarz - min anm.] but in return I want the group to work with Jim Ford. He´s a wayward genius, but you´ve got long hair so you´ll be able to communicate with him". (1)

Waronkers oro för att Jim Ford skulle knarka sig sönder och samman i besvikelse över att ”Harlan County” aldrig fick den uppmärksamhet skivan förtjänade, ledde till beslutet att Ford var i akut behov av ett miljöombyte. Näste skiva skulle därför spelas in i London.



I kontakten med den världsvane Jim Ford måste medlemmarna i Brinsley Schwarz ha känt sig som småpojkar som plötsligt förstår att nu är det slutlekt. Ungefär samma känsla som The Beatles måste ha fått då de kom till horornas, pillren och maratonspelningarnas Hamburg. Hade de dessutom redan hört Fords majestätiska avtryck i musikhistorien, ”Harlan County”, där Ford så självklart och naturligt blandar de sugande träskrytmerna från Louisiana med Memphissoul och countryns olika uttryck, så måste de ha förstått att deras erfarenheter som musiker knappast skulle räcka.

Att det var en person som inte bad om ursäkt för sig förstod Lowe redan då Ford steg innanför dörren till Olympic Studios i London:

”Jim arrived with a big Stetson on, rose-tinted shades, jeans with creases in and round-toed cowboy boots. I thought cowboy boots had to be pointed, but real cowboys wear the round-toed comfortable variety and they put creases in their jeans, because it´s smart. Ford was the real thing...He was other-worldly and very charismatic. He turned up with a $3,000 guitar, an astronomical sum for 1970, but it seemed he could barely play it, and yet it was so mean, the way he hit that thing. I´d never heard anybody who played like Jim Ford." (1)

Brinsley Schwarz misslyckades totalt med uppdraget och för att försöka räta upp situationen kallades Joe Cockers kompgrupp Grease Band in, men inte heller de kunde följa med i Fords svängar.

När ”Harlan County” spelades in kompades Ford av rutinerade musiker som James Burton, Gerry McGee, Dr. John och Jim Keltner, vilka själva var uppvuxna i den mångfasetterade amerikanska musikmiljön och utan svårigheter kunde följa Fords musikaliska lynnighet.

Nick Lowe är den första att erkänna sina tillkortakommanden i förhållande till de musiker som Jim Ford var van att jobba med:

”He was totally unimpressed by us, but he was making the best of a bad job. I suppose. ´Ju Ju Man´ may have been one of the ones we recorded with him, plus ´36 Inches High´, ´I´m Ahead If I Can Quit While I´m Behind´, and ´Harry The Hippie´. He told us a lot of terrible stories and he used to bend the truth a bit, but this one I believe. He told us he used to live with Bobbie Gentry when she was a telephonist with RCA and she stole ´Ode To Billie Joe´ off him. It is a typical Jim Ford-type song and in the light of what Bobbie Gentry has done since, it makes sense. He was a blues guy, but he´d stick extra bars in. We were very conventional young kids and we knew it went verse, chorus, verse, chorus, a little solo, and we said, ´Er, Jim, last time you played that little bridge bit it went like this...now how does it go? But Jim Ford´s songs made a tremendous impact on me. Along with guys like Dan Penn, Spooner Oldham, Joe South...he´s the last piece of the jigsaw.” (1)

Ford tröttnade på att de engelska musikerna ville öva, repetera materialet och saknade förmåga att följa hans ständigt ändrade tempon på det som skulle spelas in. Han bad Simon Waronker att skaffa fram ett par backar öl och följande natt gick han ensam med sin gitarr in i studion och spelade in fyrtio sånger, varav hälften kom till på plats.

I det medföljande texthäftet till den första cd-utgåvan av ”Harlan County” (Edsel, 1997) intervjuas Nick Lowe av den engelska musikjournalisten Alan Robinson och är tydlig med vem som bar ansvaret för de havererade inspelningarna:

”We spent three days in Olympic trying to play with Jim, but frankly, we weren´t good enough. He´d show us these fantastic songs, part Country, part Soul, part cornball Pop, but when the red light went on, his interpretation was different every time, and we were too young and inexperienced to realise what a great opportunity it was to play with a natural artist like this, and to keep up with him and do a job.” (2)

Mindre skuldbelagd är dock managern Dave Robinson som istället menar att Ford medvetet saboterade inspelningen:

”In the car driving into London [efter att ha hämtat Jim Ford på flygplatsen - min anm.], Jim pulled this huge bag of cocaine out of his underpants. A couple of days later we had the studio set up and were ready to start working. Jim played some of the songs in his hotel room. It sounded great as he went through his repertoire, but as soon as we got to the studio, he suddenly found he couldn´t sing and he could no longer remember the words. It was very frustrating not to be able to do anything. The following day I made sure to keep the coke away from him but it didn´t help much. This went on for two or three days. I think we only managed to get a few acoustic songs on tape. I kinda smelled a rat. Jim was getting really silly whenever the `Record´ button was pressed, but as soon as we weren´t recording he was fine again...Later Waronker found out the reason; Jim had already signed the same songs away to about five different publishers and if any recordings got out it would have placed him in a disaster area...Si kinda put up with it and said, `Well, that´s Jim Ford...´ ” (3)

Inte mycket information fanns att tillgå om Jim Ford, då den amerikanska tidskriften ”Oxford American” sommaren 2005 visades sig innehålla en tresidig artikel med rubriken ”JIM FORD - The mystery of an almost-forgotten superstar”, skriven av Barney Hoskyns.

Utgångspunkten för artikeln var naturligtvis intressant; Ford enda album var genialt, han var kompis med Sly Stone, soulgiganter som Atetha Franklin och Bobby Womack har spelat in hans material, P J Proby största hit var skriven av honom och på andra sidan Atlanten har pubrockens tyngsta namn spelat in hans ”Ju Ju Man”. Men ingen visste vem han var, var han befann sig eller om han överhuvudtaget fortfarande var vid liv. Frågetecknen var många, men Hoskyns gjorde det lätt för sig genom att ännu en gång upprepa historien om den mystiske sångaren och låtskrivaren som tycktes uppslukad av jorden.

Med besvikelse lade jag artikeln åt sidan. Det Lennart Persson 1978 och Alan Robinson 1997 redan konstaterat drog Barney Hoskyns ytterligare ett varv. Visst finns där en och annan ny intressant intervjuperson. Brinsley Schwarz organist Bob Andrews bekräftar vad Nick Lowe redan berättat:

”We could never get to the end of a take because Jim would stop or speed up or change the song halfway through. After several failures with this, it was decided Jim would record the songs on his own and we´d overdub the band afterwards. But that, too, was pretty disastrous, and the whole session was eventually abondoned.” (4)

Även Jim Fords kompis Bobby Womack får komma till tals och förstärker bilden av en egensinnig person som inte riktigt verkade trivas i artistrollen:

”There was a song Jim wrote called ´Living Room Star´ and he said the song was about himself. Everything Jimmy did was personal. He didn´t like going out. He would perform unbelievably at home, but to go out and put it on a record, I don´t think that was part of him. I think he liked being private, sitting down, and writing songs together. But somebody talking about it - you wouldn´t get no conversation out of him.” (4)

Av en etablerad författare som Hoskyns hade jag väntat mig mer. Ett svar helt enkelt. Någonstans måste ju Jim Ford trots allt befinna sig.

Ett tidigare återkommande samtalsämne mellan mig och Sonicskribenten L-P Anderson, numer också representant för det tyska skivbolaget Bear Family, var just mysteriet Jim Ford. Efter Hoskyns bristfälliga artikel resonerade vi om att det borde vara möjligt att hitta karln. Men för att göra en lång historia kort, och inte i detalj beskriva våra långa telefonsamtal och alla nätters sökande på internet efter uppgifter, så beslutade vi oss för att följa pengarna. Har man skrivit ”Niki Hoeky”, ”Ju Ju Man”, ”Harry Hippie” och ett helt album åt The Temptations - ”Wings of Love” - så måste det ramla in pengar någonstans.

BMI, den amerikanska motsvarigheten till svenska STIM, bevakar att tonsättare och musiker får betalt för sina verk, men Jim Ford fanns inte i deras register. Det tog oss ett tag att förstå att hans riktiga namn var James Henry Ford och då fanns där ett åttiotal, för oss både kända och okända, sånger registrerade. Det var en euforisk känsla att så konkret få bevis på att någon bevakade hans intressen.

Efter diverse brevväxlingar och telefonsamtal med personal på BMI blev vi införstådda med att Ford levde, men att hans adress inte kunde lämnas ut. Vi var dock välkomna att skriva honom ett brev som BMI lovade att vidarebefordra. Alltså fanns han någonstans och med lite tur skulla han också besvara brevet.

Tiden gick, och ganska långt efter vårt brev ringde Jim Ford till L-P Anderson sent, svensk tid, en lördagskväll. Ford var både smickrad och förvånad över att några så långt bort kunde vara intresserad av det han spelade in för så länge sedan. Han bodde utanför Fort Bragg, cirka trettio mil norr om San Francisco, och visst var vi välkomna att komma över och göra en intervju med honom.

I tidskriften Sonic, nummer 30 på hösten 2006, publicerade L-P den artikel som Barney Hoskyns borde ha gjort, och geografiskt sett måste ha haft större möjligheter att göra, om han inte valt den lätta vägen.

Under tre dagar fick vi träffa Ford i hans husvagn och hemma hos hans kvinnliga bekant Merrily. Vi var väl förberedda och till hans förtjusning hade vi satt samman fem cd:r-skivor med både hans eget inspelade material och sådant andra artister spelat in av det han skrivit.

Det visade sig att Ford inte hade minsta koll på vem som spelat in vilka av hans sånger. Med hörlurar på lyssnar han först på Brinsley Schwarzs version av ”Ju Ju Man” och utan problem att minnas texten sjunger han högt med och överraskad utbrister han:

”He [Nick Lowe] does good on it. They do a good job musically. I´ve never heard them play it. That was a bad ass record that Brinsley Schwarz did there. He sings the shit out of that. That group was bad!” (5)

Och ännu mer entusiastisk blev Ford då vi spelade Dave Edmunds ”Ju Ju Man”:

”That´s my version. That´s the way I do it. It´s not me doing it, but that´s the way it goes. I love it. That´s the way it goes. That´s the way I write today. I´ve never changed the way I write. That´s a bad ass tape. That was the way it was. It´s great to hear all this stuff.” (5)

Det är ju skillnad på Brinsley Schwarzs och Dave Edmunds versioner, så frågan är hur Fords egen version egentligen lät. En fullständigt hänförd Nick Lowe stod i kontrollrummet då Ford ensam spelade in i Olympicstudion och det var där i det korta mötet med Ford som Lowe hittade sånger som ”Ju Ju Man” och ”36 Inches High”. Kanske är det, trots Fords entusiasm över Edmunds tolkning, ändå Brinsleys version på ”Silver Pistol” som bäst överensstämmer med hur Ford framförde den där och då.

Bland alla tejper i hans husvagn fanns tyvärr inte Londoninspelningen av ”Ju Ju Man” med, men på ett av alla de kassettband som låg i påsar på golvet hittade vi ändå en inspelning av sången. Han sitter, förmodligen sent 70-tal, hemma tillsammans med några kompisar och spelar. Den inspelningen finns nu utgiven på Bear Familyskivan "Jim Ford - Demolition Expert / Rare Acoustic Demos", vilken jag fick förtroendet att sätta samman. Versionen är betydligt långsammare och något bluesigare än vad vi är vana vid. Och närmare än så kan vi idag inte komma med att få veta hur han tänkte sig det som Dave Edmunds förvandlade till pubrockens mest kända sång.

Då vi lyssnat igenom och katalogiserat Jim Fords 122 kassettband fick vi klart för oss vad Bobby Womack menade med: ”He would perform unbelievably at home” (4). Hela, delar eller bara fragment av sånger blandas med olika uttryck för de närvarandes goda humör.

På några band finns en skicklig och följsam gitarrist vid namn Walter Newman, på andra spelar och komponerar Ford tillsammans med Bobby Womack. Musiken är genomgående strukturerad, vilket stärker Dave Robinsons misstanke om att Ford mest fejkade i Olympicstudion, och sånger som ”We´re Not Burning Bridges (We´re Just Lighting The Flames”, ”Throwing Footballs At Airplanes”, ”It´s Just A Picture Show”, ”Jessie” och ”Demolition Expert” hör definitivt till det bästa han skrivit.

Efter Liberty Records misslyckande i London försökte både Capitol 1970 och Paramount Records 1973 att ge ut en uppföljare till ”Harlan County”. Inspelningarna slutfördes i båda fallen men några skivor blev det aldrig. Ford hade en märklig förmåga att alltid göra sig omöjlig, men själv ryckte han bara på axlarna och förklarade:

”I took a hell of a lot of people for a ride. Basically I´m a fuck you and kiss my ass kind of person”

Jim Ford uppträdde i princip aldrig live. Han nöjde sig med att vara en ”Living Room Star” hemma, med bandspelaren påslagen, eller i någon studio, men där var det aldrig någon tvekan om vem som stod i centrum. I texten till ”Demolition Expert” beskriver Jeb Loy Nichols den levande känsla Ford förmedlade till den lilla grupp människor som var inbjudna till hans vardagsrum:

"Listening to the songs on this new CD is like being at the after party. The dealers and the smoozers gone home, the records biz guys, the hippies, the blondes and the junkies all disappeared. Now it´s just Jim and his guitar, Womack in the corner, Sly on the sofa. This, to twist Hazel Dickens´ phrase, is where it gets beautiful. Jim singing new songs. Country, folk, soul, pop, all of it mixed up and tangled. Like listening to the radio of my youth; the Jim Ford Home Grown Music Revival. The man with the plan! Here to put a dip in your hip and make your backbone slip! All the platters that matter! If you ain´t got it - get it!" (6)

.http://www.youtube.com/watch?v=LzwiMHEuOP0
.http://www.youtube.com/watch?v=5uB3SXaGt5w

Ett urval av inspelningar av JU JU MAN:

BRINSLEY SCHWARZ (UK)
Ju Ju Man - “Silver Pistol” (United Artists, 1971), (Edsel, 1986)

DAVE EDMUNDS (UK)
Ju ju Man - “Get It” (Swan Song, 1977)
Ju ju Man - single (Swan Song, 1977)
Ju ju Man “Live” (Castle, 2000)
Ju Ju Man - “A Pile of Rock-Live” (Sanctuary, 2001)

JOHNNIE ALLAN (US)
Ju Ju Man - “Good Timin´ Man” (Flyright, 1979)
Ju Ju Man - “Swamp Music Vol. V - Krazy Kats / Louisiana Swamp, Pop & Rock” (Trikont, 1990)

ROCKPILE (UK)
Falling´ In Love Again - "Nick Lowe, Dave Edmunds, Rockpile", bootleg (Edinburgh Rec, 1980)

FLAMIN´ GROOVIES (US)
Ju Ju Man - “Psychedelia / San Francisco Legends”, Studio outtake (Retro, 1987?)

WEBB WILDER (US)
Ju Ju Man - ”More Like Me” (Blind Pig, 2009)

JIM FORD (US)
Ju Ju Man - Demolition Expert / Rare Acoustic Demos ( Bear Family, 2011)


Citaten ovan är hämtade från:

(1) Will Birch ”No Sleep Till Canvey Island - The Great Pub Rock Revolution” (Virgin, 2000)

(2) Texthäftet till Edsel Records cd-utgåva av ”Harlan County 1997, författat av Alan Robinson.

(3) Texthäftet till ”JIM FORD - Point Of No Return” (Bear Family, 2008)

(4) Oxford American - The Music Issue #50, 2005

(5) Intervju med Jim Ford, april 2006

(6) Texthäftet till ”JIM FORD - Demolition Expert” (Bear Family, 2011)

Stort tack till Bear Family Records för tillåtelse att använda deras bilder