Fatboy

FATBOY
Songs Our Mothers Tought Us
(Bear Family)

Som en magisk, magnifik och majestätisk hyllning till kvinnorna som gjort dem till de de är - deras mammor om man skall tro skivans titel - släpper Fatboy sitt första samlingsalbum. Materialet är hämtat från deras fem ordinarie album - "Steelhearted" (2004), "In My Bones" (2008), "Overdrive" (2010), Love Creole" (2012) och "Moments" (2016) - och det känns helt rätt att gruppens hittillsvarande historia sammanfattas av ett av världens mest ambitiösa skivbolag - Bear Family Records.

Den som har minsta intresse för rock- och popmusikens rötter hamnar förr eller senare hos tyska Bear Family. Inget annat bolag har så tålmodigt, envist och kunnigt synliggjort rockmusikens ursprung i country, blues, rhythm & blues och rock'n'roll. Fatboys egensinniga hybrid av rockabilly, country, pop och Twin Peaks-gitarrer är som ett koncentrat av Bear Familys gigantiska katalog.

I "What Would Elvis Do?" frågar sig Fatboy hur Elvis skulle reagera om han kunde kliva ner - för karln är väl i himlen - till Memphis idag. För mig träder bilden av den unge modige Elvis fram. Den, där han lugnt förklarar, att han inte tycker sig ha gjort något fel då han aggressivt ställs till svars för att sjunga svart musik. Elvis kärlek till, och mod att försvara, all slags populärmusik, svart eller vit spelade för honom ingen roll, var för sin tid imponerande tolerant och rakryggat. Det är väl inte otänkbart att han idag, likt Fatboy, även skulle ha velat utveckla och förnya sin musik. Och det är just förmågan att kunna uppdatera den genre som utgör Fatboys grund - rockabilly - som gör att de inte fastnar i nostalgi och trista klichéer.

Eftersom Fatboy låtmässigt aldrig har haft några svackor, har det säkert varit långt mycket svårare att välja bort än att välja material till "Songs Our Mothers Taught Us". Att av cirka sextio låtar tvingas begränsa sig till enbart femton kan inte ha varit ett helt lätt jobb, men den som tagit sig an uppgiften kan känna sig mer än nöjd. Trots att jag redan hört allt innan gör både låtvalen och dess inbördes placering att det låter som ett helt nytt album. Det finns egentligen ingen anledningar att lyfta fram enskilda sånger, men jag kan ändå inte låta bli att nämna den vackert vemodiga "Last Train Home". Med regnet smattrande mot fönstret, och uppbackad av den amerikanska sångerskan Kim Richey, plockar Thomas Pareigis fram sin allra mest sorgsna röst. Ångerfull blottlägger Pareigis hur vilsen han varit som drivit runt i sökande efter sann kärlek, trots att den hela tiden funnits precis framför hans fötter - om han bara hade öppnat ögonen. Genialt storslaget och mycket svårslaget.

Titeln "Songs Our Mothers Taught Us" är en parafras på Everly Brothers andra album, "Songs Our Daddy Taught Us" (1958), innehållande brödernas tolkningar av äldre folk- och countrysånger. Barnpsykiatrikern Gustav "Skå-Gustav" Jonsson myntade på sextiotalet begreppet "det sociala arvet" för att visa att föräldrar med sociala svårigheter ofta överför dessa till sina barn. Med sina respektive skivor visar Everly Brothers och Fatboy att det sociala arvet även verkar i motsatt riktning. Goda musikaliska förebilder är bevisligen även de överförbara. Det finns all anledning att rikta en tacksamhetens tanke till medlemmarna i Fatboys mödrar för deras utomordentligt goda musikaliska påverkan.

DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)

Allt var Namelosers fel!

Som femtonåring 1965 byggde jag en sjuhelvetes högtalarlåda, innehållande fyra stora radiohögtalare och ett antal kondensatorer. Mellan grammofonen och högtalaren kopplade jag en radiomottagare som fungerade som extraförstärkare och resultatet var sensationellt. I alla fall då den nyinköpta singeln "Land of A 1000 Dances/Susie Q" med skånska The Namelosers låg på skivtallriken. Den hemmagjorda anläggningen var ett vrål från avgrunden som gav Namelosers fullständig rättvisa. Alla i familjen höll dock inte med och den nyvunna volymen gav upphov till den enda gång min, vanligtvis vänliga, styvfar blev riktigt förbannad. Han kom cyklande hem från jobbet och kände sig, långt innan han nådde fram till hemmet, uttittad av våra grannar på grund av den höga volymen. Ackompanjerad av Johnny Anderssons fuzzgitarr och Tommy Hanssons gapiga "na-nananana-nanana-na... "... Ja, ni vet hur det låter...Christer Nilssons tungt vandrande basgångar och Göran Fridhs stabila trumspel rusade han in på mitt rum och slet ur kontakten till skivspelaren. Det blev dödstyst och efterspelet skall jag bespara er.

Allt var Namelosers fel!

Allt är fortfarande Namelosers fel. Eller mer rättvist - allt är Namelosers förtjänst.

Hur skall man annars förklara den intensitet och fullständigt ohämmade attack med vilka de bästa banden från Malmö alltid uttrycker sig. Namelosers har i sin hemstad fostrat ett antal generationer musiker inom garage- och punkgenren. Grupper som Wilmer X, Problem, Hidden Charms, Bäddat För Trubbel och Det Enda Alternativet står - medvetet eller omedvetet- i tacksamhetsskuld till Namelosers som för drygt femtio år sedan - med stil, elegans och attityd - trotsade alla musik-, ljud- och volymmässiga barriärer.

I skuld till den fuzzälskande gitarristen Johnny Andersson och hans kamrater står också Malmögruppen Dalaplan som, likt grupperna ovan, har gjort sin hemläxa både grundligt och ordentligt. Utan att spara på krutet laddar gruppen för fullt på sitt tredje album - "Det blir inte bättre än så här" - och skjuter av en adrenalinspäckad smällkaramell som smakfullt blandar influenser från punk, det amerikanska sextiotalets garagerock, brittisk pubrock och allt det bästa från ett halvsekel skånsk rock. Tro för den skull inte att det låter retro. Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden, blir aldrig omodern. Och den överrumplande energi som Dalaplan, nyladdade med fullt magasin inför varje låt, avväpnar lyssnare med är i allra högsta grad här och nu.

Redan Gene Vincents femtonårige trummis Dickie Harrell förstod hur smittande och effektfullt ett gapskrik kunde låta på en skivinspelning. Det är nämligen han som skriker rakt ut på 1956 års inspelning av "Be Bop A Lula". Lika befriande som det är att höra Harrells plötsliga vokala utlevelser, lika befriande är det att höra gaphalsen som vrålar i inledningen på "Lagom e för lite" i den sedelärande historien om Johnny som vill ha allt.

Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden.

Ytterligare några smakfulla vrål häver man ur sig i de fenomenala "Ingen kontroll" och "När floden väller in". Den sistnämnda kandiderar även till att bli en framtida pubrockklassiker. Med hjälp av den grandiosa munspelaren Jalle Lorensson, ex Wilmer X, slår man rakt igenom pubtaket och når höjder där ikoner som Lew Lewis och Lee Brilleaux tillsammans skålar över varsin, till ytspänningen välfylld, pint.

Dalaplan gästspelas även av Thomas Holst, ex Wilmer X och Kommisarie Roy, som med sedvanlig hitkänsla framför sin egen popsnärtiga "Den här stan är inte så platt som du tror". En påminnelse om att livsbetingelserna är olika, att vägen inte är lika rak för alla. Nu är Holst bidrag inte det enda med stor hitpotential. Tvärtom biter sig egentligen varenda låt fast i minnet, men skall jag nödvändigtvis plocka fram några titlar så får det bli "Stanna hos mig", "Andra sidan stan", och den sanslöst rusiga "Säg till mig" med sina charmiga "ao, ao, a-o" på slutet. Dalaplan kan alla fräcka tricks och de bakomliggande körerna skall vi bara inte tala om - snyggt, så snyggt!

I titellåten "Det blir inte bättre än så här" tar låtskrivaren Niklas Svensson upp konkurrensen med Sveriges bästa textförfattare - Hjelle i Bäddat För Trubbel. För att musiken skall stå i paritet med den vemodigt självrannsakande texten tar Dalaplan för första gången ner tempot ordentligt och visar därmed också en annan sida av sig själva. Den vackert tonsatta poesin är allmängiltig och många som varit i en relation känner säkert igen sig:

"Det finns dom som tycker jag borde lärt mig nåt nu. Det finns dom som tycker att jag inte är bättre än du. Jag har ett foto på min bror och min far, jag skulle varit där. Men jag var nån annanstans och sa': 'Det blir inte bättre än så här'. Du vill kalla mig din älskling, jag försöka vara den du vill ha. Jag har gjort allt jag kan, vi kanske bara ska låta det va'. Jag har en bomb i mitt hjärta, men inget syre i mitt blod. Jag lovar och svär, det blir inte bättre än så här. Det står nån bredvid mig, det han jag en gång va'. Han är sämre nu men slår mig hårt idag. Jag blir inte bättre än så här."

Stil, elegans och attityd går verkligen aldrig ur tiden.

Dalaplan tar mig med storm. Och någonstans är allt Namelosers förtjänst.

Gene Vincent

GENE VINCENT AND HIS BLUE CAPS
Bluejean Bop!
(Bear Family)

Sommaren 1956 rusade Gene Vincent & The Blue Caps debutsingel "Be Bop A Lula" in på den amerikanska Billboardlistan. Där stannade den i fem månader med bästa placering som nummer sju. Singeln spelades in i Owen Bradleys studio i Nashville i samarbete med Capitol Records producent Ken Nelson och teknikern Mort Thomasson. Båda var helt oerfarna då det gällde att spela in rock'n'roll, så Nelson hade förberett sig med att hyra in några av Nashvilles bästa studiomusiker. Helt i onödan skulle det visa sig.

Mötet med Gene och hans kompgrupp - Cliff Gallup: sologitarr, Willie Williams: kompgitarr, Jack Neal: bas och Dickie Harrell: trummor - blev för teknikern Thomasson det första mötet med en helt ny kulturyttring:

"I got two impressions, one when I got in, and one when I heard them play. We walked in and they were sitting around in black coats and hats and they looked like a motorcycle gang. I said to Ken Nelson, 'Are you sure we're in the right place?' Then they started playing and all hell broke loose! It was hectic! They didn't know nothing except to play loud and fast!"

Även Owen Bradleys bror Charlie Bradley befann sig i studion den där dagen i början på maj 1956 då "Be Bop A Lula" spelades in. Han var anlitad för att hjälpa till med det inspelningstekniska och precis som de andra blev han fullständigt "tagen på sängen" inför mötet med den unga gruppen från Norfolk, Virginia:

"I didn't know what we were going to get into. We'd been doing a lot of country stuff. I personally didn't think that rock'n'roll would go. So it was different for me to try to adapt to that music at the time...It was a different music, so we had to treat it differently...He (Gene) was an easy guy to work with and he knew what he wanted. And Cliff, he was just fabulous!"

De inhyrda musikerna fick packa ihop och gå hem. Förutom "Be Bop A Lula" spelades ytterligare tre låtar in samma dag (den 4:e maj för att vara exakt): "Race With The Devil", "Woman Love" och "I Sure Miss You".

Den överraskande snabba framgången med "Be Bop A Lula" gjorde Capitol Records ivriga att omgående få fram ett helt album med sitt nya stjärnskott. Redan den 24:e juni var Gene och medlemmarna i Blue Caps tillbaka i Nashville och Owen Bradleys studio. Tillsammans med producenten Ken Nelson spelades sjutton låtar in under fyra dagar, varav tolv kom att hamna på debutalbumet "Bluejean Bop".

Materialet består till hälften av snabba och gapigt röjiga rock'n'roll- och rockabillylåtar såsom "Who Slapped John?", "I Flipped", "Jump Back Honey, Jump Back", "Jump, Giggles and Shout", "Bop Street" samt titellåten "Bluejean Bop". Och till hälften av kabaré-, musikal- och schlagernummer som "Ain't She Sweet", "Jezebel", "That Old Gang Of Mine", "Up A Lazy River" och "Peg O' My Heart" samt Roy Acuffs countrylåt "Waltz Of The Wind" från 1947. Några av dem "råkade" vara Ken Nelsons favoritsånger.

Baktanken med material av så olika karaktär var säkert att blidka både unga och äldre köpare. Kanske ville man att den förälder som skulle betala för sonens eller dotterns "Bluejean Bop"-album också skulle ha ett utbyte av det. Även Specialty Records tänkte i samma banor och lät Little Richard spela in schlagersånger som "Baby Face" och "By The Light Of The Silvery Moon".

Det är Genes röstmässiga förmåga som räddar de mer tveksamma låtvalen. Hans känsla, tajming och tonsäkerhet gjorde att han kunde ta sig an vilket material som helst. Gene Vincent var helt enkelt genommusikalisk och beträffande det rockigare materialet utmärker han och Blue Caps sig genom att skapa ett helt eget sound. Det är tungvrickande texter och musikaliskt lössläppt, röjigt, gapigt och väl sammanhållet på samma gång. Vid sidan om Gene själv brukar den flyhänte gitarristen Cliff Gallup - även kallad Galloping Cliff Gallup - vara den som alltid lyfts fram i samband med Genes tidigaste inspelningar, men det hade inte låtit som det låter utan den virvelkåte Dickie Harrell bakom trummorna. Grabben var bara femton år men redan en stilbildare av stora mått. Hans trakterande av virveltrumman, med mängder av snygga kantslag, är helt enkelt lysande.

För samlare av Gene Vincents originalskivor är den australiensiska tiotumsutgåvan av "Bluejean Bop" ett av de mest svåra objekten att hitta. Till skillnad mot den amerikanska tolvtumsutgåvans tolv låtar innehåller den istället bara åtta och omslagets ursprungliga blå färg har ersatts av en lila ton.

För att fylla tomrummet för oss som aldrig kommer att äga den australiensiska dyrgripen har tyska Bear Family Records återutgivit densamma. Storlek och omslag är en exakt kopia, men man har kompletterat de åtta låtarna med två bonusspår - "Gonna Back Up Baby" och "Well I Knocked Bim Bam" - som är inspelade vid samma tillfälle, alltså 24:e - 27:e juni 1956. De Vincentsamlare som inte är beredda att låta ruinera sig på grund av ett enstaka skivköp, erbjuds nu istället ett välgjort men betydligt billigare alternativ.


Fotnot 1
Citaten ovan är hämtade Britt Hagartys biografi "The Day The World Turned Blue" (Talonbooks, 1983)

Fotnot 2
En annan intressant utgåva är El Toro Records nyligen utgivna singel med Gene Vincent kallad "Boppin' & Shakin' In Italy". Vincent gör två låtar - "Bluejean Bop" och Hank Ballard & The Midnighters "Sexy Ways" - tagna från ett framträdande i italiensk tv 28.05.1960. I kompet bakom Vincent hittar man basisten Vince Cooze, trummisen Red Reece och gitarristen Joe Moretti. Den sistnämnde är ingen mindre än mannen bakom det geniala gitarrintrot till Johnny Kidd & The Pirates "Shakin' All Over"! Inför sådana storheter lyfter man på hatten.

The Vanjas

THE VANJAS
No Tomorrow Boy / Push It
(Some More Music, singel)

Inte visste jag att den för mord dömde producenten Phil Spector haft permission och gjort ett besök i Stockholm. Hur skall man annars förklara The Vanjas inspelning "No Tomorrow Boy"? Visserligen kallade han sig under vistelsen i Sverige för Mikael Herrström, men så lättlurade är vi inte. Ingen annan än den storslagne Phil Spector kan väl ha producerat ett så magnifikt tonårsdrama som "No Tomorrow Boy".

Skötsam flicka möter pojke med tveksamt rykte. Ung kärlek som aldrig ämnat att vara uppstår och tar form av en West Side Story-/Grease-melodram med Phil Spectors alla dramatiskt musikaliska kännetecken. Inledningsvis några breda ekoklingande pianoackord och i bakgrunden anger bastrumman och en tamburin takten innan sångerskan Vanja "Vanja Lo" Renberg förklarar - och här kommer klockspelet in - hur oemotståndlig han är. Alla varningar om att det inte finns något imorgon med honom tänker hon strunta i.

Med rätta associerar man till Ronettes "Be My Baby"(1963) och "Baby I Love You"(-63) , Shangri-Las "Leader of The Pack"(-64), Crystals "He's a Rebel"(-62) och Shirelles nervösa undran 1960 "Will You Love Me Tomorrow" - om vi går hela vägen ikväll, kommer du då att älska mig imorgon? - skriven av mästarna Carole King och Gerry Goffin. Men även en senare artist som Debbie Harry måste väl le igenkännande, hon höll ju liv i genren under sjuttiotalet.

The Vanjas har med "No Tomorrow Boy" helt och fullt lyckats återskapat den oskuldsfulla magi - med vilken flickgrupper som Ronettes, Crystals, Shirelles, Shangri-Las, Marvelettes, Marta and The Vandellas m fl fick popmusiken att överleva under första hälften av sextiotalet - som var mer vanlig långt innan man i sånger kunde uttrycka sig lika rakt och kompromisslöst som Ebba Grön i "Ung Och Kåt".

Det finns många som kan sjunga och så finns det de som förutom att de har en bra röst även kan levandegöra en sång. De som med inlevelse förmår lyssnaren att bli en del av det musikaliska sammanhanget. Vanja Renberg tillhör den senare gruppen sångare. Men, ingen människa är en ö. Bakom Vanja återfinns tre suveränt passionerade musiker med stora kunskaper om rock'n'roll, rhythm & blues, soul, punk och pop.

B-sidans "Push It" är rock'n'roll från garaget av det slag Vanjas skämt bort oss med på sitt debutalbum "The Vanjas Sings And Plays Rock'n'Roll". Gruppens musiker är här förstärka med handklappningar och en stor fet Hammondorgel. Det kan bara inte bli fel.

The Vanjas visar än en gång att de är det roligaste som hänt Musiksverige på mycket länge!

The Vanjas

THE VANJAS
Rosengrens Skafferi
Konsert, lördag 160903

Stockholmsgruppen The Vanjas var ett av alla de cirka 200 band och artister som medverkade på årets evenemang Live At Heart, som pågick i Örebro från onsdag 31 augusti - lördag 3 september.

Tre suveräna framträdanden hann gruppen med och jag hade nöjet att bevista samtliga. Det första, tjugo minuter utomhus på fredageftermiddag, var en övertygande föraning om vad gruppen skulle kunna prestera kvällstid inomhus. Och redan samma kväll stod de på Clarion Hotels barscen, vilket är en av stans bästa scener, och avväpnade publiken fullständigt med sin fräcka musik och uppseendeväckande framtoning.

Av alla framträdanden som därefter återstod på Live At Heart fick Vanjas spelning på Rosengrens Skafferi, lördagkväll kl 21.00, absolut högsta prioritet. Ingen annan jag tidigare sett på festivalen hade ens varit i närheten av den energi gruppen kunde frambringa.

Med ett självförtroende lika övertygande som det Chrissie Hynde visade upp då jag såg The Pretenders på Marquee i London 1979 och en utlevelse motsvarande den Tina Turner jobbade upp då hon fortfarande delade scen med Ike, tog Vanjas sångerska - Vanja Lo - scenen i besittning på ett till bristningsgränsen packat Rosengrens Skafferi.

Det låg förväntan i luften och med en attityd av Här-är-det-vi-som-bestämmer och en inställning att Nu-jävlar-skall-ni-få-se-något-ni-aldrig-sett-tidigare exploderade Vanjas i stenhård 60-talsgaragerock. Allt enligt samma modell som gjort Tacomagruppen The Sonics till genrens okrönta kungar och i förhållande till efterföljande traditionsbevarare som The Detroit Cobras står sig Vanjas utmärkt i konkurrensen.

Beträffande Vanjas scenuppträdandet måste man gå tillbaka till 1965 och gruppen som då kallades "Svenska Mästare i Hålligång" - The Hep Stars - för att få något att jämföra med. Jag antar att några rynkar på näsan vid jämförelsen, men glöm sånt som "I Natt Jag Drömde" och allt annat trams Hep Stars gjorde efter singelutgåvan "Should I". Fundera istället över varför Greg Shaw vintern -76/-77 i BOMP! skrev: "Hep Stars were the first Swedish group I discovered some 5 years ago, and I thought their live album was just amazingly good....There is a tremendous live atmosphere on the album, one of the best ever captured on wax".

1965 var det Hep Stars ohämmade scenshow som gav publiken en upplevelse utöver det vanliga. Jodå, tro mig, jag var där! Idag, femtio år senare, står Vanjas för det mest spektakulära man kan se på en svensk scen. Helt enligt den amerikanska showbiz-traditionen bjuder gruppen på långt mer än "bara" sin musik. De av er som älskar att se inspelningen av James Brown från T.A.M.I. Show 1964, då han upprepade gånger faller på knä och gråter i "Please, Please,Please" - varvid en av medlemmarna ur hans Famous Flames rusar fram och lägger en mantel över hans axlar och leder bort honom - kommer med största sannolikhet att uppskatta även The Vanjas.

Som en programförklaring var man historiskt står rent musikaliskt skickade gruppen in låten "Little Latin Lupe Lu". Men inte såsom Righteous Brothers gjorde den i original utan mer i stil med den ösiga version Mitch Ryder & The Detroit Wheels spelade in. Och tar man bort orgeln ur Detroit Wheels inspelningar av "Little Latin Lupe Lu" och den sanslöst attackerande "Jenny Take A Ride/C C Rider" så får man prototypen för Vanjas kraftfullt hårdsvängande musik.

Vanjas geniala motto är att ständigt öka tempot och aldrig någonsin ge publiken minsta chans till återhämtning. Då den främre publiken efter ett par låtar forfarande sitter ner, ler sångerskan och frågar om de aldrig tidigare varit på en rockkonsert. När alla halvvägs genom spelningen i princip äter ur hennes hand konstaterade hon helt riktigt "vi har krossat allt motstånd ännu en gång!".

Som avslutning på en av de tre konserterna gruppen gav i Örebro förklarade Vanja Lo frankt att "det är vi som slår hårdast!" Jag tror ingen av oss som efter femtio minuters hårdmangling lämnade Rosengrens Skafferi tvivlade det minsta på sanningshalten i påståendet.

Tack till signaturen Modsoul49 som förstod att tillfället måste dokumenteras.