Hjelle

HJELLE
Högst Medelmåttig
(Jared Sin)

I den tyske författaren Hans Falladas romaner om mellankrigstidens Berlin träffar man samma slags vinddrivna personer som de som idag irrar omkring i Hjelles sånger som utspelar sig i Malmö. Det rastlösa sökande efter en öppen krog vid tre-fyra på morgonen övertygar ingen om att ensam är stark. Tvärtom, i hans sånger är de flesta utlämnande åt sig själva. Var och en får klara sig bäst den kan. Individualismen som politisk idé havererar fullständigt.

Som scener ur något av Ken Loachs diskbänksrealistiska dramer möts vi av lika delar söndermald självkänsla, förlorad stolthet och en okuvlig vilja att i uträkningens ögonblick resa sig på nio och dela ut en smocka till översittare, statusjägare och känslomässiga taskspelare.

Den produktive Hjelle, som annars återfinns i Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och Hjelle & Ormarna, gör på "Högst Medelmåttig" precis allt själv. Han inte bara skriver musiken och spelar alla instrument, han bekostar även pressning av skiva och omslag och sköter all distribution själv.

Som musiker, textförfattare och låtskrivare visar Hjelle ännu en gång att han tillhör det absoluta toppskicket. Både i text och musik behärskar han alla känslolägen. Med ärligt visad ilska, sorg, frustration och glädje berör han mig mer än någon annan svensk artist. Storheten i Hjelles poesi ligger i att den berättar hur det är att vara människa. Men han går aldrig bort sig i allmänt hållet diktande. Hjelle är något så stort som den arbetande människans poet. Den som springer trappa upp och trappa ner för att dela ut gratistidningar. Eller den som vilseleds av lugnet som föregår stormen i den storslagna "En dag blir man sjuk". De som tror att klassamhället har upphört att existera har mycket att lära av Hans Fallada, Ken Loach och Andreas "Hjelle" Hjelmér. Jodå, Hjelle platsar bredvid både Fallada och Loach.

Att karln aldrig musikaliskt klampar i klaveret förstärker hans storhet. Jag har gott hopp om att produktionerna han är inblandade i alltid kommer att vara enkla och småskaliga. Mera Folkets Hus än Friends Arena om man så vill och definitivt mera kolonilott än herrgård. Det är oftast lite löst i konturerna, men musiken svänger som satan och vansinnigast svänger "Precis tillräckligt med pengar" som är ursinnig ur-hand-i-mun-rock'n'roll med vidöppen hi-hat i introt. En sån där adrenalinkick som krossar allt motstånd och gör folk fullständigt galna på ett dansgolv. Jag har sett det massor av gånger. Det där magiska svänget som vänder en reserverad publik till bandets fördel.

Till skillnad mot övriga konstellationer där Hjelle medverkar, så har han här kompletterat sin vanligtvis gitarrdominerade Louisiana-ljudbild med några friska orgelsolon som pendlar mellan Question Mark & the Mysterians farfisaljud (Trehundratusen och Dela ut gratistidningar blues) och de orgelackompangemang den outtröttliga Sergels torgs-missionären Maria "Marias enmansorkester" Johansson bjöd narkomaner och stressade jobbpendlare, de som passerade plattan, på (99.50 och Den här jävla stan).

Hjelles blues på svenska är så okonventionell att den även vågar inkorporera ekot av en i sammanhanget så främmande fågel som nämnda Marias enmansorkester. Kan det bli mer spännande?

Groovy Uncle

GROOVY UNCLE
Play Something We Know!
(State)

MERSEYBEAT! Men, inte bara med stort M utan med versaler rakt igenom. Och med ett stort, stort utropstecken efter. Här duger inga simpla gemener för att beskriva den musik Groovy Uncle levererade på sitt debutalbum från 2011. Visst, det är fem år sedan, men jag har till alldeles nyligen helt missat gruppen. Å andra sidan har ju Merseybeat som stilbegrepp mer än femtio år på nacken. Den melodiösa popmusik de grupper som trängdes på Cavern Clubs lilla scen i Liverpool skrev och framförde har, i mina öron, aldrig låtit omodern.

Vill man höra, och varför skulle man inte vilja det?, en sentida, och nu samtida, version av de brittiska grupperna The Move, The Roulettes och Dean Ford and The Gaylords - som 1967 bytte namn till Marmalade - bör man snarast införskaffa "Play Something We Know!". Men inte för att Groovy Uncle ägnar sig åt att plagiera de nämnda storheterna, varav inga var från Liverpool, utan för att de likt dem förädlar genren.

Groovy Uncle som grupp är egentligen en lös konstellation med låtskrivaren, sångaren och gitarristen Glenn Prangnell som enda permanenta medlem och sammanhållande nav kring vilket olika tillfälliga medlemmar i Groovy Uncle snurrar. Namnet Groovy Uncle hämtade Prangnell från en recension av en konsert med David Bowie, där recensenten beskrev Bowies framträdande som att han "was prancing about like some groovy uncle at a family disco".

Prangnell är hemmahörande i Medway, vilket i sig borde sätta igång smaklökarna hos vänner av garagerock, och har tidigare varit verksam i grupper som The Offbeats och Kravin' A's. Efter ett längre uppehåll från gruppaktiviteter och med ca sextio nyskrivna låtar kom tolv av dessa att platsa på "Play Something We Know". Tolv sånger innehållande allt det som är karaktäristiskt för Merseybeat när den är som bäst; superstarka melodier, Beatlesharmonier från runt tiden för "A Hard Days Night", stämsång, handklappningar och med en kompgitarr lika viktig som sologitarren.

En av pop- och rockmusikens bästa egenskaper är att man, åtminstone som regelbunden lyssnare och skivköpare, hela tiden får nya hjältar. Efter att ha hört "Play Something We Know!" har den senaste tiden handlat om att skaffa allt som Glenn Prangnell varit inblandad i. Låter det bara hälften så bra som musiken på "Play Something We Know" är det ändå toppklass.

Jag menar naturligtvis TOPPKLASS!

Fatboy

FATBOY
Songs Our Mothers Tought Us
(Bear Family)

Som en magisk, magnifik och majestätisk hyllning till kvinnorna som gjort dem till de de är - deras mammor om man skall tro skivans titel - släpper Fatboy sitt första samlingsalbum. Materialet är hämtat från deras fem ordinarie album - "Steelhearted" (2004), "In My Bones" (2008), "Overdrive" (2010), Love Creole" (2012) och "Moments" (2016) - och det känns helt rätt att gruppens hittillsvarande historia sammanfattas av ett av världens mest ambitiösa skivbolag - Bear Family Records.

Den som har minsta intresse för rock- och popmusikens rötter hamnar förr eller senare hos tyska Bear Family. Inget annat bolag har så tålmodigt, envist och kunnigt synliggjort rockmusikens ursprung i country, blues, rhythm & blues och rock'n'roll. Fatboys egensinniga hybrid av rockabilly, country, pop och Twin Peaks-gitarrer är som ett koncentrat av Bear Familys gigantiska katalog.

I "What Would Elvis Do?" frågar sig Fatboy hur Elvis skulle reagera om han kunde kliva ner - för karln är väl i himlen - till Memphis idag. För mig träder bilden av den unge modige Elvis fram. Den, där han lugnt förklarar, att han inte tycker sig ha gjort något fel då han aggressivt ställs till svars för att sjunga svart musik. Elvis kärlek till, och mod att försvara, all slags populärmusik, svart eller vit spelade för honom ingen roll, var för sin tid imponerande tolerant och rakryggat. Det är väl inte otänkbart att han idag, likt Fatboy, även skulle ha velat utveckla och förnya sin musik. Och det är just förmågan att kunna uppdatera den genre som utgör Fatboys grund - rockabilly - som gör att de inte fastnar i nostalgi och trista klichéer.

Eftersom Fatboy låtmässigt aldrig har haft några svackor, har det säkert varit långt mycket svårare att välja bort än att välja material till "Songs Our Mothers Taught Us". Att av cirka sextio låtar tvingas begränsa sig till enbart femton kan inte ha varit ett helt lätt jobb, men den som tagit sig an uppgiften kan känna sig mer än nöjd. Trots att jag redan hört allt innan gör både låtvalen och dess inbördes placering att det låter som ett helt nytt album. Det finns egentligen ingen anledningar att lyfta fram enskilda sånger, men jag kan ändå inte låta bli att nämna den vackert vemodiga "Last Train Home". Med regnet smattrande mot fönstret, och uppbackad av den amerikanska sångerskan Kim Richey, plockar Thomas Pareigis fram sin allra mest sorgsna röst. Ångerfull blottlägger Pareigis hur vilsen han varit som drivit runt i sökande efter sann kärlek, trots att den hela tiden funnits precis framför hans fötter - om han bara hade öppnat ögonen. Genialt storslaget och mycket svårslaget.

Titeln "Songs Our Mothers Taught Us" är en parafras på Everly Brothers andra album, "Songs Our Daddy Taught Us" (1958), innehållande brödernas tolkningar av äldre folk- och countrysånger. Barnpsykiatrikern Gustav "Skå-Gustav" Jonsson myntade på sextiotalet begreppet "det sociala arvet" för att visa att föräldrar med sociala svårigheter ofta överför dessa till sina barn. Med sina respektive skivor visar Everly Brothers och Fatboy att det sociala arvet även verkar i motsatt riktning. Goda musikaliska förebilder är bevisligen även de överförbara. Det finns all anledning att rikta en tacksamhetens tanke till medlemmarna i Fatboys mödrar för deras utomordentligt goda musikaliska påverkan.

DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)

Allt var Namelosers fel!

Som femtonåring 1965 byggde jag en sjuhelvetes högtalarlåda, innehållande fyra stora radiohögtalare och ett antal kondensatorer. Mellan grammofonen och högtalaren kopplade jag en radiomottagare som fungerade som extraförstärkare och resultatet var sensationellt. I alla fall då den nyinköpta singeln "Land of A 1000 Dances/Susie Q" med skånska The Namelosers låg på skivtallriken. Den hemmagjorda anläggningen var ett vrål från avgrunden som gav Namelosers fullständig rättvisa. Alla i familjen höll dock inte med och den nyvunna volymen gav upphov till den enda gång min, vanligtvis vänliga, styvfar blev riktigt förbannad. Han kom cyklande hem från jobbet och kände sig, långt innan han nådde fram till hemmet, uttittad av våra grannar på grund av den höga volymen. Ackompanjerad av Johnny Anderssons fuzzgitarr och Tommy Hanssons gapiga "na-nananana-nanana-na... "... Ja, ni vet hur det låter...Christer Nilssons tungt vandrande basgångar och Göran Fridhs stabila trumspel rusade han in på mitt rum och slet ur kontakten till skivspelaren. Det blev dödstyst och efterspelet skall jag bespara er.

Allt var Namelosers fel!

Allt är fortfarande Namelosers fel. Eller mer rättvist - allt är Namelosers förtjänst.

Hur skall man annars förklara den intensitet och fullständigt ohämmade attack med vilka de bästa banden från Malmö alltid uttrycker sig. Namelosers har i sin hemstad fostrat ett antal generationer musiker inom garage- och punkgenren. Grupper som Wilmer X, Problem, Hidden Charms, Bäddat För Trubbel och Det Enda Alternativet står - medvetet eller omedvetet- i tacksamhetsskuld till Namelosers som för drygt femtio år sedan - med stil, elegans och attityd - trotsade alla musik-, ljud- och volymmässiga barriärer.

I skuld till den fuzzälskande gitarristen Johnny Andersson och hans kamrater står också Malmögruppen Dalaplan som, likt grupperna ovan, har gjort sin hemläxa både grundligt och ordentligt. Utan att spara på krutet laddar gruppen för fullt på sitt tredje album - "Det blir inte bättre än så här" - och skjuter av en adrenalinspäckad smällkaramell som smakfullt blandar influenser från punk, det amerikanska sextiotalets garagerock, brittisk pubrock och allt det bästa från ett halvsekel skånsk rock. Tro för den skull inte att det låter retro. Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden, blir aldrig omodern. Och den överrumplande energi som Dalaplan, nyladdade med fullt magasin inför varje låt, avväpnar lyssnare med är i allra högsta grad här och nu.

Redan Gene Vincents femtonårige trummis Dickie Harrell förstod hur smittande och effektfullt ett gapskrik kunde låta på en skivinspelning. Det är nämligen han som skriker rakt ut på 1956 års inspelning av "Be Bop A Lula". Lika befriande som det är att höra Harrells plötsliga vokala utlevelser, lika befriande är det att höra gaphalsen som vrålar i inledningen på "Lagom e för lite" i den sedelärande historien om Johnny som vill ha allt.

Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden.

Ytterligare några smakfulla vrål häver man ur sig i de fenomenala "Ingen kontroll" och "När floden väller in". Den sistnämnda kandiderar även till att bli en framtida pubrockklassiker. Med hjälp av den grandiosa munspelaren Jalle Lorensson, ex Wilmer X, slår man rakt igenom pubtaket och når höjder där ikoner som Lew Lewis och Lee Brilleaux tillsammans skålar över varsin, till ytspänningen välfylld, pint.

Dalaplan gästspelas även av Thomas Holst, ex Wilmer X och Kommisarie Roy, som med sedvanlig hitkänsla framför sin egen popsnärtiga "Den här stan är inte så platt som du tror". En påminnelse om att livsbetingelserna är olika, att vägen inte är lika rak för alla. Nu är Holst bidrag inte det enda med stor hitpotential. Tvärtom biter sig egentligen varenda låt fast i minnet, men skall jag nödvändigtvis plocka fram några titlar så får det bli "Stanna hos mig", "Andra sidan stan", och den sanslöst rusiga "Säg till mig" med sina charmiga "ao, ao, a-o" på slutet. Dalaplan kan alla fräcka tricks och de bakomliggande körerna skall vi bara inte tala om - snyggt, så snyggt!

I titellåten "Det blir inte bättre än så här" tar låtskrivaren Niklas Svensson upp konkurrensen med Sveriges bästa textförfattare - Hjelle i Bäddat För Trubbel. För att musiken skall stå i paritet med den vemodigt självrannsakande texten tar Dalaplan för första gången ner tempot ordentligt och visar därmed också en annan sida av sig själva. Den vackert tonsatta poesin är allmängiltig och många som varit i en relation känner säkert igen sig:

"Det finns dom som tycker jag borde lärt mig nåt nu. Det finns dom som tycker att jag inte är bättre än du. Jag har ett foto på min bror och min far, jag skulle varit där. Men jag var nån annanstans och sa': 'Det blir inte bättre än så här'. Du vill kalla mig din älskling, jag försöka vara den du vill ha. Jag har gjort allt jag kan, vi kanske bara ska låta det va'. Jag har en bomb i mitt hjärta, men inget syre i mitt blod. Jag lovar och svär, det blir inte bättre än så här. Det står nån bredvid mig, det han jag en gång va'. Han är sämre nu men slår mig hårt idag. Jag blir inte bättre än så här."

Stil, elegans och attityd går verkligen aldrig ur tiden.

Dalaplan tar mig med storm. Och någonstans är allt Namelosers förtjänst.

Gene Vincent

GENE VINCENT AND HIS BLUE CAPS
Bluejean Bop!
(Bear Family)

Sommaren 1956 rusade Gene Vincent & The Blue Caps debutsingel "Be Bop A Lula" in på den amerikanska Billboardlistan. Där stannade den i fem månader med bästa placering som nummer sju. Singeln spelades in i Owen Bradleys studio i Nashville i samarbete med Capitol Records producent Ken Nelson och teknikern Mort Thomasson. Båda var helt oerfarna då det gällde att spela in rock'n'roll, så Nelson hade förberett sig med att hyra in några av Nashvilles bästa studiomusiker. Helt i onödan skulle det visa sig.

Mötet med Gene och hans kompgrupp - Cliff Gallup: sologitarr, Willie Williams: kompgitarr, Jack Neal: bas och Dickie Harrell: trummor - blev för teknikern Thomasson det första mötet med en helt ny kulturyttring:

"I got two impressions, one when I got in, and one when I heard them play. We walked in and they were sitting around in black coats and hats and they looked like a motorcycle gang. I said to Ken Nelson, 'Are you sure we're in the right place?' Then they started playing and all hell broke loose! It was hectic! They didn't know nothing except to play loud and fast!"

Även Owen Bradleys bror Charlie Bradley befann sig i studion den där dagen i början på maj 1956 då "Be Bop A Lula" spelades in. Han var anlitad för att hjälpa till med det inspelningstekniska och precis som de andra blev han fullständigt "tagen på sängen" inför mötet med den unga gruppen från Norfolk, Virginia:

"I didn't know what we were going to get into. We'd been doing a lot of country stuff. I personally didn't think that rock'n'roll would go. So it was different for me to try to adapt to that music at the time...It was a different music, so we had to treat it differently...He (Gene) was an easy guy to work with and he knew what he wanted. And Cliff, he was just fabulous!"

De inhyrda musikerna fick packa ihop och gå hem. Förutom "Be Bop A Lula" spelades ytterligare tre låtar in samma dag (den 4:e maj för att vara exakt): "Race With The Devil", "Woman Love" och "I Sure Miss You".

Den överraskande snabba framgången med "Be Bop A Lula" gjorde Capitol Records ivriga att omgående få fram ett helt album med sitt nya stjärnskott. Redan den 24:e juni var Gene och medlemmarna i Blue Caps tillbaka i Nashville och Owen Bradleys studio. Tillsammans med producenten Ken Nelson spelades sjutton låtar in under fyra dagar, varav tolv kom att hamna på debutalbumet "Bluejean Bop".

Materialet består till hälften av snabba och gapigt röjiga rock'n'roll- och rockabillylåtar såsom "Who Slapped John?", "I Flipped", "Jump Back Honey, Jump Back", "Jump, Giggles and Shout", "Bop Street" samt titellåten "Bluejean Bop". Och till hälften av kabaré-, musikal- och schlagernummer som "Ain't She Sweet", "Jezebel", "That Old Gang Of Mine", "Up A Lazy River" och "Peg O' My Heart" samt Roy Acuffs countrylåt "Waltz Of The Wind" från 1947. Några av dem "råkade" vara Ken Nelsons favoritsånger.

Baktanken med material av så olika karaktär var säkert att blidka både unga och äldre köpare. Kanske ville man att den förälder som skulle betala för sonens eller dotterns "Bluejean Bop"-album också skulle ha ett utbyte av det. Även Specialty Records tänkte i samma banor och lät Little Richard spela in schlagersånger som "Baby Face" och "By The Light Of The Silvery Moon".

Det är Genes röstmässiga förmåga som räddar de mer tveksamma låtvalen. Hans känsla, tajming och tonsäkerhet gjorde att han kunde ta sig an vilket material som helst. Gene Vincent var helt enkelt genommusikalisk och beträffande det rockigare materialet utmärker han och Blue Caps sig genom att skapa ett helt eget sound. Det är tungvrickande texter och musikaliskt lössläppt, röjigt, gapigt och väl sammanhållet på samma gång. Vid sidan om Gene själv brukar den flyhänte gitarristen Cliff Gallup - även kallad Galloping Cliff Gallup - vara den som alltid lyfts fram i samband med Genes tidigaste inspelningar, men det hade inte låtit som det låter utan den virvelkåte Dickie Harrell bakom trummorna. Grabben var bara femton år men redan en stilbildare av stora mått. Hans trakterande av virveltrumman, med mängder av snygga kantslag, är helt enkelt lysande.

För samlare av Gene Vincents originalskivor är den australiensiska tiotumsutgåvan av "Bluejean Bop" ett av de mest svåra objekten att hitta. Till skillnad mot den amerikanska tolvtumsutgåvans tolv låtar innehåller den istället bara åtta och omslagets ursprungliga blå färg har ersatts av en lila ton.

För att fylla tomrummet för oss som aldrig kommer att äga den australiensiska dyrgripen har tyska Bear Family Records återutgivit densamma. Storlek och omslag är en exakt kopia, men man har kompletterat de åtta låtarna med två bonusspår - "Gonna Back Up Baby" och "Well I Knocked Bim Bam" - som är inspelade vid samma tillfälle, alltså 24:e - 27:e juni 1956. De Vincentsamlare som inte är beredda att låta ruinera sig på grund av ett enstaka skivköp, erbjuds nu istället ett välgjort men betydligt billigare alternativ.


Fotnot 1
Citaten ovan är hämtade Britt Hagartys biografi "The Day The World Turned Blue" (Talonbooks, 1983)

Fotnot 2
En annan intressant utgåva är El Toro Records nyligen utgivna singel med Gene Vincent kallad "Boppin' & Shakin' In Italy". Vincent gör två låtar - "Bluejean Bop" och Hank Ballard & The Midnighters "Sexy Ways" - tagna från ett framträdande i italiensk tv 28.05.1960. I kompet bakom Vincent hittar man basisten Vince Cooze, trummisen Red Reece och gitarristen Joe Moretti. Den sistnämnde är ingen mindre än mannen bakom det geniala gitarrintrot till Johnny Kidd & The Pirates "Shakin' All Over"! Inför sådana storheter lyfter man på hatten.