The Mike Bell Cartel

THE MIKE BELL CARTEL

Wait / There Comes The Pain

(Beluga, singel)

Den som är förtjust i, och blir knäsvag av, den förträffliga kombinationen Jackie DeShannon och The Searchers - som 1964 utmynnade i den sagolika "When You Walk In The Room" - kan med "Wait" förvänta sig två minuter och tjugoen sekunder av total eufori. Nej, det är inget outgivet alster från 1964, som hittats i en dammig kartong på en vind i Liverpool. Bättre upp faktiskt, det är här och nu. The Mike Bell Cartel hör hemma i Helsingfors och singeln "Wait / There Comes The Pain" är ett första smakprov från ett kommande album. 

Det är gruppens sångare och gitarrist Miikka Siira/Mike Bell som står som kompositör till båda låtarna, varav b-sidan är ruffig garagerock i den amerikanska traditionen med fuzzgitarr, farfisaorgel, pådrivande bas och trummor och en sångare som står på tårna. "Wait" är dess raka motsats med en luftig produktion innehållande passionerad sång, sprött klingande gitarrer och en snygg, bakomliggande kör. 

Om The Mike Bell Cartels kommande fullängdare tar avstamp i Jackie DeShannon/The Searchers spröda tolvsträngade popmusik, kan vi förvänta oss att bli hänförda.

Missing Bees

MISSING BEES

Blood Service
(Low Impact)

Att just Low Impact "ger ut", nåja inte i fysisk form, men på Spotify lägger upp Missing Bees nya ep, bestående av sex sånger, borgar för kvalitet. Bolaget har gjort sig känt för att kratta manegen för svensk garagerock. Grupper som The Maharajas, The Stollers, The Maggots, Dee Rangers och Peter Maniette Group finns i deras katalog.

Missing Bees är en Stockholmsbaserad trio innehållande två medlemmar - gitarr och trummor - från tidigare new wave-/punkgruppen TV3, samt basisten från Maharajas - Ulf Guttormsson. Den senare tonar däremot ner sin egen roll genom att säga sig "sitta i baksätet". All musik skrivs således av de övriga två, men håller samma höga klass som de mer popinfluerade sånger Guttormsson skrivit för Maharajas. Kom då ihåg att han skrivit Bowiepastischen "Into The Unknown" för Maharajas album "Yesterday Always Knew" (2014), vilket är en av de bästa poplåtar som skrivits och spelats in av en svensk grupp.

Gruppen TV3 var verksam för sådär fyrtio år sedan. Det var i alla fall då deras enda singel, "Telefonterror/Min Enda Vän" (Slick, 1980), gavs ut. De i Missing Bees två tongivande medlemmarna har tagit med sig energin från den tidens Ramones och Iggy Pop och blandat upp den med de då samtida The Plimsouls starka melodikänsla. Resultatet är smart och tidlös popmusik jag knappt trodde någon bemästrade längre. Så synd bara att det inte går att själv få lägga den på skivtallriken

ANC4

ANC4

Strange Tide

(Hurrah!,Beluga,Snap)

Roger Arvidsson, Janne Borgh, Tomas Nilsson och Niclas Österberg i ArvidsonNilssonComboFour - ANC4 - är, två år efter det självbetitlade debutalbumet, äntligen tillbaka. På sin andra skiva visar ANC4 att deras preferenser även sträcker sig långt bortom de självklara grupperna Beatles och Byrds, vars influenser var mer påtagliga på debuten. 

Roger Arvidson och Tomas Nilsson står, var och en för sig, för i princip allt låtskrivande, men gruppens stora generösa ljudbild vittnar om ett sammanhållet kollektivt arbete. Istället för två helt tongivande kompositörer plus en rytmsektion, låter "Strange Tide" som resultatet av fyra musiker som själva konsumerar mängder av musik. Och då företrädesvis melodistark popmusik med briljanta vokala inslag, för det är precis så det låter om ANC4.

Så här genialt tidlös blir popmusik om man blandar influenser från Phil Spector - "There Goes My Baby", med soundet från Moby Grape/San Francisco 1966/-67 - "Go Easy" och "Everything Turns Blue", med en korsning av Hammersmith Gorillas och David Bowie - "Romantic Fool", med Pet Sematary-Ramones - "I Want To Feel Good", med Barracudas - "Darlinghoneybaby", med Basse Wickman - "Being Nice" och ibland slänger in en lagom portion countrystänk - "Cinderella Lovesong". Tar man allt ovan, blandar och skakar om får man fram den totala magin i "Was It Just A Dream". En gudabenådad låt och inspelning som gör mig knäsvag. 

Associationerna ovan är naturligtvis bara mina egna, men jag älskar då det känns som om musiker tagit intryck och fallit pladask för en annan artist, grupp eller en hel genre. Precis så föreställer jag mig medlemmarna i ANC4. Fyra passionerade musiker som vill åstadkomma något som är lika bra, helst bättre, än sina förebilder. ANC4 vet att inget är nytt under solen, men med ett knippe snygga låtar, framförda med musikalisk skicklighet är de ändå i stånd att skapa sitt helt egna universum. I motsatsen till garagerock, där allt tillåts att hänga löst, lämnar ANC4 inget åt slumpen, utan med precision strävar de mot perfektion och resultatet blir popmusik då den är som allra bäst.

MICKEY JUPP

MICKEY JUPP

Second Of A kind / The Favourites Collection

(Hiljaiset Levyt)

I min värld befinner sig Mickey Jupp bland de absolut bästa inom den genre som kallas blue eyed soul, vilket han här ger prov på i "Someplace Where It's Monday" och "Song For Holly". Sätter i det sammanhanget Jupp på samma höga nivå som Charlie Rich, vars sånger "Life's Little Ups And Downs", "Let Me Go My Merry Way" och "I Take It On Home" är som målstyrande missiler i riktning mot hjärtat. Det är i beskrivningen av livets små upp- och nedgångar som Mickey Jupp kommer som mest till sin rätt och som allra bäst är han då han besjunger problem i förhållande till en kvinnlig partner. Det är samma svärta och smärta som man hittar i Charlie Richs musik. Och vilken rysare det hade varit om en gigant som Elvis Presley kunnat spela in "Someplace Where It's Monday". Den är som gjord för sjuttiotalets Elvis.

Som musiker och kompositör låter Mickey Jupp sig inte begränsas av den pubrock han förknippas med. Han är naturligtvis suverän i den rollen också och "Got No God", "The Difference", "I'd Love To Boogie" och den oblygt fräcka "Dirty The Sheets", jodå den handlar precis om det ni tänker på, är Chuck Berry-rock'n'roll i Jupps pubrockstappning. Men, karln är mer komplex än så. Med samma lätthet skriver han sent-på-natten-sittande-i-baren-ballader som "Wrong Food" och "Searching For Andromeda", eller de lätt countryinfluerade "Scratch My Vinyl" och "Cute". I den vackra "Little River" överträffar han nästan sig själv, vilken gospelklassiker det skulle kunna bli. Han gör sin alldeles egen uptempo-doo wop i "Not What I Call Pretty" och till sin hjälp har Jupp sin fantastiska röst, som skulle få en tonsatt telefonkatalog att svänga. Orden och musiken kommer lätt för Mickey Jupp och han sjunger genomgående både solo- och körstämmor, plus att han även gör allt annat på den här skivan.

Med ett undantag - "Wrong Food" - är de fjorton låtarna på "Second Of A kind / The Favourites Collection" hämtade från de hemmagjorda cd-skivor Mickey Jupp säljer via facebook. Något skivkontrakt har han inte haft sedan 1994, då svenska Gazell gav ut "You Say Rock". För min del får han gärna fortsätta på egen hand, det har på inget sätt hämmat hans genialitet.

"Second Of A Kind" är det finska bolaget Hiljaiset Levyts andra utgåva bestående av Jupps hemmainspelningar. De är föredömligt gjorda och förhoppningsvis säljer de tillräckligt bra för att kunna ge oss flera utgåvor.

The Maharajas

THE MAHARAJAS 

Floor Killers 

(Chaputa! Records) 

 I "Too Late to Repent" manifesterar öppningsfrasen "I drowned today in a lake full of tears" det genomgående känsloläget på "Floor Killers", vilken är Maharajas senaste utgåva. En samlingsskiva med undertiteln "14 Moody Garage Gems From Their Moody Vault" och med sånger hämtade ur hela deras karriär. Att drunkna i en sjö full av tårar är en betydande underdrift, snarare befinner sig gruppen i en ocean full av obesvarad kärlek, relationer som gått i kras, saknad och mer vemod än en person kan tänkas bära. Personen ifråga här är Jens Lindberg, som står som kompositör för tolv av skivans fjorton låtar. Lindbergs sånger befinner sig någonstans mellan danska Lollipops "I Will Stay By Your Side" (1965) och Johnny Winters "Gone For Bad" (1965). Det som förenar Lindberg, tre danska smågrabbar och en tuff Texargitarrist, i just de nämnda exemplen, är den äkta känslan av vemod de förmedlar.  Bättre betyg kan man inte få. 

Tillsammans med t ex 2014 års album "Yesterday Always Knew" (Low Impact) - för att bara ta ett, av många, exempel - visar "Floor Killers" mer än något annat vilket osannolikt komplext combo The Maharajas är. Osannolikt, därför att de här fyra männen har visat sig inte ha några som helst musikaliska gränser. Oavsett om de spelar öldränkt pubrock ("Sucked Into the Seventies", 2010), grandios merseybeat-/powerpop ("Yesterday Always Knew"), nattstökig Star-Club/Reeperbahn-garagerock (You Can't Beat Youth (2017), med låten "We Come in Peace" -tro för guds skull inte på några såna löften) eller "Floor Killers" som är känslomässigt utlämnande är The Maharajas briljanta. 

Förutom att gruppen kan vara svängigt tajt, behärskar de också förmågan att hålla tillbaka när så behövs. Och det är inte en helt självklar kombination. De förtätar ofta stämningen med snygga orgel- och gitarrslingor och de vågar lita på att deras melodier håller, men så har Maharajas också två suveräna låtskrivare i Jens Lindberg och Ulf Guttormsson. De båda kompletterar varandra, men inte bara som låtskrivare utan även som sångare och allra bäst är de då de tillsammans tar sig an sången, såsom i "What We Had" och "Too Late to Repent". Men, det räcker inte med två bra sångare, där finns också Mathias Lilja, som är lysande i skivans mest mörka sånger- "Goodbye Sunshine" och "Dead".

Med den förstklassiga musiken följer även initierade omslagstexter av Mike Stax och Måns P. Månsson, så i väntan på nästa "riktiga" album med The Maharajas är "Floor Killers" ett givet köp.