I min Jukebox
WILKO JOHNSON
Turned 21
(Jungel)
Den brittiska pubrocken, eller snarare den brittiska rhythm & bluesens mest maniska personlighet - i alla fall på scenen - är utan tvekan John Wilkinson. Vi som älskar hans musik känner Wilkinson som Wilko Johnson och många av oss har följt honom sedan tiden som Dr Feelgoods förste gitarrist vid mitten på sjuttiotalet.
Sitt rytmiska gitarrspel lärde sig Wilko genom att studera sin ungdoms hjälte Mick Green, som var en av piraterna bakom Johnny Kidd. Wilko har aldrig gjort någon hemlighet av att han hämtade inspiration från den nyligen avlidne Green. Tvärtom. Wilko har i intervjuer alltid berättat hur mycket han beundrade Mick Green, vilket gav Green anledning att 1976 åter skaka liv i The Pirates.
I Will Birchs bok "No Sleep Till Canvey Island - The great pub rock revolution" förklarar Wilko: “I saw Johnny Kidd on TV. Mick Green had a Telecaster, a Fender amp and a clean sound. He´s a rhythm player first and foremost, which is what I´ve always tried to be. Johnny Kidd And The Pirates were a three-piece 
with a singer for the reason that Kidd thought it looked better to have just one guitarist on either side of him. Mick Green had to devise that guitar style because Johnny Kidd wanted to look good!”. Det är alltså Johnny Kidds fåfänga vi har att tacka för att Wilko Johnson spelar som han gör.
Efter tiden i Dr Feelgood, där Wilko medverkade på gruppens fyra första Lp:n, startade han eget och gav på Virgin Records ut albumet “Solid Senders” (1978), vilket också var den nya gruppens namn. Därefter ingick Wilko en tid i Ian Durys kompgrupp The Blockheads och mötte då sin kommande vapendragare Norman Watt-Roy.
Under en kort period slog sig Wilko ihop med munspelaren och sångaren Lew Lewis och bildade The Wilko Johnson & Lew Lewis Band. Gruppen hann även besöka Sverige och spelade den 12 maj 1983 på Kolingsborg i Stockholm. Förband var Sveriges vassaste trio, Rost.
Med en stirrig blick, häftiga och ryckiga löpningar i sidled i kombination med kulspruteliknande rörelser med gitarrhalsen, framför Wilko sitt extremt rytmiska gitarrkomp, ofta till en entonig sång. Med den ständigt närvarande och hårt, hårt arbetande bassisten Norman Watt-Roy vid sin sida - de båda har slitit ut några trummisar genom åren - har trion skapat en så egensinnig musik att ingen har lyckats - eller ens vågat försöka - låta som Wilko Johnson med band.
1988 års album “Barbed Wire Blues” var det första Wilko Johnson och Norman Watt-Roy gjorde tillsammans. Skivans titel beskriver perfekt den spretighet som är så karaktäristisk för det fria samspelet mellan Johnson, Watt-Roy och den trummis som för tillfället befinner sig i bandet.
Det är därför inte utan att man reagerar när första sidans fjärde låt ligger under skivspelarens pickup. I “Turned 21” har Wilko lagt allt det vi är vana att se och höra av honom åt sidan. Istället står han helt still och visar en sårbar sida hos sig själv som står i kontrast till den nästan påträngande utlevelse som hans skivinspelningar och framför allt hans konsertuppträdanden - förstärkt av Norman Watt-Roy fysiska basspel - vanligtvis uppvisar.
I all sin anspråkslöshet är “Turned 21” inte bara ett av Wilko Johnsons finast ögonblick, utan sången är även en av de vackraste och mest poetiska om det i musiktexter alltid återkommande temat kärlek och svek. Den integritet som musikern Wilko Johnson utstrålar tar honom förbi alla banala respektive pretentiösa fallgropar. Allt han lägger sin hand - eller för den delen, sina spasmiska ben - på förblir äkta. Det är inte minst “Turned 21” ett bevis på.
Fotnot. På samlings-cd:n "The best of Wilko Johnson - Volume 2" finns även "Turned 21" med och kan köpas eller avlyssnas hos http://www.7digital.com/artists/wilko-johnson/the-best-of-wilko-johnson-volume-2/07-Turned-21/
