CHARLIE PHILLIPS
Sugartime
(Bear Family)

Tidigt i sin karriär fick Charlie Phillips det goda rådet att som musiker skriva sitt eget material. Det enda sättet att långsiktigt tjäna några pengar på sin musik. Vid ett av de första försöken komponerade han schlagerdängan “Sugertime” som, inte med honom själv utan med den etablerade trion The McGuire Sisters, blev en storsäljare och intog förstaplatsen på Billboards Top 100-lista 1957.

Uppvuxen utanför Clovis, New Mexico och samtida med Buddy Holly kom de båda artisternas vägar att tidigt korsas genom konserter och möten i Norman Pettys studio. Holly spelar gitarr och sjunger på Phillips debutsingel och på trummor återfinns Jerry Allison från The Crickets.

Producenten Norman Petty var, liksom i fallet Buddy Holly, en viktig person för Phillips. Oavsett vilket bolag han spelade in för så återvände han alltid till Pettys studio i Clovis. Petty var känd för sitt tålamod och sin generositet med studiotid - Holly och Crickets bodde ju nästan i studion - och i honom hittade Phillips en musikalisk själsfrände.

När man läser historien om Charlie Phillips i det medföljande cd-häftet så finns där inga berättelser om droger, fyllenätter, otrohet eller andra skandaler. Phillips verkar vara en person att lita på. En hygglig karl helt enkelt.

Om sig själv säger han: “Looking back, I sometimes think I should have toured and pushed myself a lot more but who knows? I might have done OK for a year or two but after that I´m not sure. There´s so many artists who were really hot superstars but nowadays you never hear of them. I still have my health, a decent home & income and enough dance bookings to keep me happy & occupied whereas non-stop nationwide touring cost Buddy Holly, Johnny Horton, Patsy Cline, Jim Reeves and so many others their lives. I´ve no regrets about the way my life has turned out.”

Phillips var ingen spänningssökare. Tvärtom finns det ett behagligt lugn och en befriande avsaknad av nervöst tillgjord attityd i hans musik. Han gör det han vill göra och behärskar countrymusikens alla varianter. Hans röst påstås spänna över fyra oktaver och alldeles oberoende av hur musiken låter är hans sång i sig en upplevelse.

Det är en njutning att höra Charlie Phillips ta ton!

http://www.youtube.com/watch?v=jLXYIfCbnFQ

TOMMY TUCKER
Begåvning med förhinder.

Vem var Tommy Tucker?

Om man menar soul- och rhythm & bluessångaren Tommy “High Heel Sneakers” Tucker - vars riktiga namn var Robert Higginbotham - så är det många som räcker upp handen.

Men svaret på frågan vem countrysångaren Tommy Tucker, eller som det står i hans dopattest Tommy Ray Tucker, var är betydligt svårare att hitta. Den enda som tycks ha fördjupat sig i ämnet är den amerikanske författaren Colin Escott, som i sin bok “Tattooed On Their Tongues - A Journey Through The Backrooms of American Music” tar oss med på en odyssé bland udda musikkaraktärer inom country och rock´n´roll.

I ett kapitel kallat “I Loved It. I Took Advantage of It. I Blew It” samsas Tommy Tucker med artister som Jimmy Murphy, Roy Head, Bobby Charles, Ersel Hichey, Jimmie Logsdon och Dale Hawkins. Ja, t o m Pat Boone får - under titeln “Born To Be Mild” - några sidor bland bokens “losers”.

Och så finns naturligtvis Tuckers musik, vilken inte är helt lättillgänglig den heller. Totalt handlar det om så där drygt trettio inspelningar, medräknat såväl singlar som de vid tillfället outgivna inspelningarna. Med tålamod, god kassa och Ebays hjälp bör det dock inte vara helt omöjligt att den vägen lära känna artisten i fråga.

Tommy Tucker blåste verkligen sina chanser att i större sammanhang få visa upp sin begåvning och talang som låtskrivare och sångare. För begåvad var karln.

Uppvuxen i Memphis, och i tidig ålder erkänd för sin sångstil främst genom spelningar på klubbar och ett framträdande på Louisiana Hayride, fick Tucker kontrakt med det relativt nystartade Hi Records, som 1959 gav ut två singlar med honom - “Lovin´ Lil/A Man In Love” (1959) och “Miller´s Cave/The Stranger” (1960) - vilka båda passerade obemärkt förbi. Det var istället Hank Snow som strax därefter fick en hit med Jack Clements sång “Miller´s Cave”.

Under en kort sejour hos RCA Victor, där han spelade in “Return of The Teenage Queen” - en fortsättning på Johnny Cashs “Ballad of A Teenage Queen”, gjorde Tommy Tucker sig fullständigt omöjlig att lanseras av skivbolaget.

Efter en spelkväll tillsammans med Eddie Bonds band på Little Black Book Club i slutet på oktober 1961 tog han några drinkar innan han satte sig i bilen för att köra Highway 61 norrut mot Memphis. I hög fart körde han in i en bil framför, vars tank exploderade och i sin tur körde in i en tredje bil. Totalt avled fyra personer och två skadades svårt.

Tucker valde att smita från olycksplatsen. Han arresterades senare under natten men nekade till att ha varit den som orsakade kollisionen. Istället påstod han sig själv ha blivit påkörd av en okänd bil.

Trots att Tucker, genom vårdslös körning, bar skulden till att sex barn blev föräldralösa, var det straff han fick uppseendeväckande lågt. Efter ett år i fängelse och böter på 250 dollar var Tommy Tucker 1963 åter en fri man.

Men fri bara i förhållande till det juridiska systemet. Hans skuld kom aldrig att släppa taget om hans mentala hälsa, än mindre hans musikaliska karriär. Några ytterligare försök hos små bolag som X-L, PEN, Western och Challenge Records ledde ingenstans. Under namnen Tommy Ray Tucker och Tommy Raye försökte han anpassa sin stil till den så kallade brittiska invasionen. Efter några fina rhythm & bluesinspirerade inspelningar som “Sweet Talk” (1965) och “You Don´t Love Me ” (1966?) var Tommy Tuckers karriär i princip över.

Knappt tio år senare gjorde han, hos först Hi Records och sedan Monument, ett försök att komma tillbaka. Tyvärr skulle det visa sig inte finnas plats för Tommy Tucker, som fortfarande plågades av att ha fyra människors liv på sitt samvete. En del av det han då spelade in kom aldrig ens att ges ut.

I början av 1985 besökte Tucker ett antal skivbolagsproducenter och musikförläggare i Memphis för att försöka placera egna sånger. Märkt av den tragiska händelse som kom att prägla hans liv skrev han den självbiografiska “You Hitched Your Wagon To A Loser”. Med sömnlösa nätter, självrannsakan och ett tungt samvete gjorde Tucker under sjuttio- och åttiotalet sina bästa sånger.

Den 17 mars 1985 gick Tommy Tucker till sängs rökande en cigarett. Han vaknade i ett brinnande helvete och lyckades ta sig till ett angränsande rum där han avled av rökgaserna.

Det engelska skivbolaget Zu-Zazz gav 1987 ut Lp:n “TOMMY TUCKER - Memphis Bad Boy!”, vilken innehåller sju singelsidor och åtta tidigare outgivna inspelningar. Av dessa är fyra hämtade från den intressanta kassett Tucker spelade in 1985 och delade ut för att blidka eventuellt intresserade inom musikbranschen.

Hur lät då Tommy Tucker? Hans sångstil kan sägas vara en lätt “promenadliknande” talsång. Inte helt olik Johnny Cash. Men någon kopia var han inte. Det finns genomgående något äkta plågat i hans vokala uttryck. Och med tanke på vad han ställde till med och vetskapen om att han var paria hos större bolag så blev möjligtvis även håglöshet hans ständige följeslagare.

Han sjöng rockabilly, country och sextiotals-rhythm & blues med samma vilja och behov av att på bästa sätt förvalta sin säregna sångstil. Likt Billy Riley hade Tucker lätt för att anpassa sig till vad som för dagen var populärt.

Att han också var något av en röstmässig kameleont visar den spöklika “The Ghost of Mary Lou” (1964/65?). Tucker låter inledningsvis som Elvis under dennes “Wooden Heart”-period 1960, byter ett stycke in i sången till Johnny Cash för att snart bli John Lennon och räkna in “One, two, three, four...“ och dra igång introt till The Beatles “I Saw Her Standing There”. Så Elvis, Johnny Cash och Beatlesintrot ännu en gång innan han slutligen gör sorti med hur Elvis lät hos Sun Records i mitten på femtiotalet. En makalös inspelning, innehållande fyra olika stilmässiga sätt att sjunga på, som förblev outgiven tills Zu-Zazz gav ut den.

Med facit i hand är det lätt att konstatera att det borde ha funnits plats och utrymme för Tommy Tucker. Inte minst i sjuttio- och åttiotalets uppvaknande intresse för country. De inspelningar han gjorde för Hi Records 1973 och kassettinspelningarna 1985 visar upp en röstmässigt mer mogen och ytterst intressant artist, vars sånger säkert skulle ha intresserat engelska pubrockare som Nick Lowe och Dave Edmunds.

Tommy Tucker tände en cigarett i sängen och brände bokstavligen sin kanske största chans till artistisk upprättelse. Han förtjänar att lyftas fram, men det krävs ett bolag av Bear Familys typ - det är där han kvalitetsmässigt hör hemma - för att samlar ihop Tuckers samtliga inspelningar till en professionell utgåva. Titeln är ju given - “TOMMY TUCKER - You Hitched Your Wagon To A Loser”.

DISKOGRAFI (med reservation för eventuella felaktigheter):

TOMMY TUCKER & BILL BLACK´s COMBO
Rock´n´roll mama (Acetate - 1958/-59?) * 1
Little more lovin´ (Acetate - 1958/-59?) * 1

TOMMY TUCKER
Lovin´ Lil (Hi 2014 - 1959)
A man in love (Hi 2014 - 1959)
Miller´s Cave (Hi 2020 - 1960)
The Stranger (Hi 2020 - 1960)
Shuckles and chains (Hi - 1959/-60?) * 2
I´m in love with a shadow (Hi - 1959/-60?) * 2
The wild side of life (Hi - 1959/-60?) * 2

Everybody´s wrong (RCA Victor - 1960) * 3
Return of a teenage queen (RCA Victor 47-7838 - 1961)
Since you have gone (RCA Victor 47-7838 - 1961)

You learn something new every day (X-L Records 344 - 1963)
Old devil memory (X-L Records 344 - 1963)

The ghost of Mary Lou (1964?) * 4

TOMMY RAY TUCKER
Sweet Talk (Challenge 59294 - 1965)
The big buildup (Challenge 59294 - 1965)
Cry cry cry (Challenge 59303 Promo - 1965)
Escape to happiness (Challenge 59303 Promo - 1965)

TOMMY RAYE
You don´t love me (PEN Records 56793 - 1966?)
Don´t let me be the last one to know (PEN Records 56793 - 1966?)

TOMMY TUCKER
Everybody´s darling plus mine (Western W-1301 - 1966)
Sorry abort that (Western W-1301 - 1966)

Shame shame shame (Hi - 1968) * 2
Joe Bodine (Hi Country 8004 - 1973)
I ain´t had enough (Hi Country 8004 - 1973)
Miller´s Cave #2 (Hi - 1973?) * 4
Will the circle be unbroken (Hi - 1973?) * 4
I couldn´t believe it was true (Hi - 1973?) * 4

Goodbye Carolina (Monument ZS7 8591 - 1974)
One woman (Monument ZS7 8591 - 1974)

You hitched your wagon to a loser (Promokassett - 1985) * 4
The bridge of life (Promokassett - 1985) * 4
Glory train (Promokassett - 1985) * 4
Will the circle be unbroken (Promokassett - 1985) * 4

KOMPOSITÖREN TOMMY TUCKER:
EDDIE BOND & THE STOMPERS: Tomorrow I´ll be gone (Memphis M105 - 1962)
EDDIE BOND & THE STOMPERS: Let´s make the parting sweet (Memphis M105 - 1962)

* Förblev vid inspelningstillfället outgiven, men finns idag tillgänglig på:
1. Chicken Rock - “Rockin´” around the mountain (Eagle EA-R 90205 - 1999) Cd
2. Hi Records - The Early Years Vols 1 + 2 (Hi Records HEXD 44 - 1999) 2Cd
3. The Drugstore´s Rockin´ (Bear Family BCD 16607 - 2002) Cd
4. Tommy Tucker - Memphis Bad Boy (Zu-Zazz 2001 - 1987) Lp

http://www.youtube.com/watch?v=Eq_OafG2bxg
http://www.youtube.com/watch?v=GgxK8sAQaw4
http://www.youtube.com/watch?v=4vW8AxwUKWw


Samtliga foton är tagna ur Colin Escotts bok “Tattooed On Their Tongues - A Journey Through The backrooms of American Music” och publiceras med tillstånd från författaren.

THE RENEGADES
Cadillac / I Was There
Thirteen Women / Can´t You See
(Norton)

Så lyfts The Renegades äntligen fram ur den brittiska beatmusikens obskyra tillvaro. Gruppen, som under ett par år i mitten på sextiotalet turnerade och skördade megaframgångar i Finland, hade en unik förmåga att förena femtiotalets rock´n´roll med sextiotalets beatmusik.

Inte bara var man fräck att rakt framför näsan på Vince Taylor stjäla hans idag mest kända inspelning, Cadillac, och som kompositörer sätta sig själva. Nej, dessutom tog man sig även an en av Bill Haleys tidiga inspelningar, Thirteen Women, arrangerade om den till oigenkännlighet och skapade därmed den kemiska formeln för det som brukar kallas freakbeat.

The Renegades, som ursprungligen kom från Birmingham, hade förutom i Finland viss framgång också i Holland och Italien. I hemlandet England och i övriga världen var de dock helt okända. Därför är det en välgärning av amerikanska Norton Records att nu släppa två singlar med gruppen.

Som b-sidor till “Cadillac” respektive “Thirteen Women” har valts två originalkompositioner - “Can´t You See” och “I Was There” - varav ingen, till skillnad mot a-sidorna, tidigare funnits som singel.

I Finland har det regelbundet släppts både samlingar och cd-utgåvor av deras originalalbum, vilka alla kan rekommenderas. Renegades gjorde ingenting som inte passar in i en seriös skivsamling. De som ändå nöjer sig med bara ett smakprov av allt det gruppen spelade in, vill naturligtvis ha det absolut bästa. Och dit hör definitivt fuzzmästerverket “Thirteen Women” och “I Was There”, varav den senare är den snyggaste beatballard som någonsin spelats in.

Att båda utgåvorna är maximalt välgjorda och har en baksidestext skriven av den här bloggens absoluta favoritskribent och författare, Miriam Linna, är naturligtvis ingen nackdel.

http://www.youtube.com/watch?v=GNo_rQsS05w&feature=related

http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/i-min-jukebox-renegades-i-was-there.html

THE BIG THREE
Cavern Stomp - The Complete Recordings
(RPM)

Medlemmarna i Liverpoolgruppen The Big Three var inte alls bekväma med den image, med vilken deras manager, Brian Epstein, hade för avsikt att lansera dem. Vare sig John “Hutch” Hutchinson - trummor, Johnny Gustafson - bas eller Adrian Barber - gitarr kunde förlika sig med den kostymklädda präktighet Epstein hade en förkärlek för. Inte heller Brian Griffiths, som senare ersatte Barber, kände igen sig i, eller tyckte bilden av the-boy-next-door stämde överens med gruppens musik och dess attityd .

Trummisen John Hutchinson var en hårding och lär ha varit en av få som kunde sätta John Lennon på plats. Pianisten Sam Hardie i det samtida Kingsize Taylor & The Dominoes förklarar, för den i Liverpool verksamme författaren Spencer Leigh, vilken typ av musiker The Big Three var: “The Big Three were typical Liverpool lads. They lived hard and they played hard. It showed in their music what type of lads they were.”

Till gruppens utrustning byggde Adrian Barber enorma högtalare, vilka gick under namnet “likkistorna” och vars volym skulle kompensera att man bara var tre man. Sångaren och gitarristen Alvin Stardust, som under det tidiga sextiotalet var Shane Fenton i Shane Fenton & The Fentones, kan bekräfta att Big Three var något utöver det vanliga: “The Big Three had a real earthy sound - real dirty guitarplaying, good drumming and a good bass player. It was raw and simple and that was what rock´n´roll was all about. The only band that got into their league was Johnny Kidd and the Pirates”

Trots Brian Epsteins försök att snygga upp bandet, skickade han sommaren 1962 iväg dem till Hamburg för ett tre månaders långt engagemang på den legendariska rockklubben Star Club. Naturligtvis trivdes Big Three alldeles utmärkt i en miljö full av lockelse och där ingen tycktes bry sig om konsekvenserna. Johnny Gustafson minns, med både fasa och förtjusning, tiden i Hamburg: “We could get drunk or pee off the top of statues or jump into fountains. We didn´t care...Memories of Hamburg? Drunken insanity would sum it up in a couple of words. I was reduced to a physical wreck after four days but it was enjoyable to be a physical wreck. It was wonderful to be lying in the gutter in a whiskeysodden heap in rain-water. I´ll never do it again.”


Decca Records kontrakterade Big Three 1962. Resultatet av de inspelningar och skivutgåvor som släpptes mellan 1963-64 blottlägger den motsättning som fanns mellan Epsteins strävan efter konformism och Big Threes naturliga slyngelmentalitet.

Ingen av Big Threes medlemmar hade - i motsats till t ex John Lennon och Paul McCartney - Epsteins förtroende som låtskrivare, istället var de tvungna att lita till andras kompositioner. Det naturliga för gruppen var att spela in något från sin egen scenrepertoar, men Epstein tvingade dem - med ultimatumet “Do it boys or it´s all over” - att ta sig an poporienterat material som “By The Way” och “I´m With You”, vilket de egentligen hatade.

Skivornas b-sidor ansågs mindre intressanta och där hittar man vad Big Three själva helst ville spela in. Både “Cavern Stomp” och “Peanut Butter” - liksom debutsingeln “Some Other Guy” - representerar den typ av rhythm & blues som var standard bland Liverpools hundratals grupper. Big Three var ofta först med att hitta ovanliga amerikanska blues och rhythm & bluesinspelningar.

Bäst uppfattning om den energi Big Three lär ha haft på scen får man av “The Big Three - At The Cavern”, en live-ep som speglar bandet och dess förhållande till sin publik. Atmosfären är tät - och som alla fullpackade kvällar rann kondensvatten efter stenväggarna i den trånga lokalen - när Caverns diskjockey Bob Wooler, till publikens jubel, presenterar bandet och de inleder med Ray Charles “What´d Say”.

När nu RPM Records på “Cavern Stomp” samlat materialet med The Big Three, så innehåller den förutom deras singlar och live-ep:n även det obskyra album gruppen spelade in då man kort återförenades 1973.

Osämjan och motsättningarna var vid uppbrottet 1964 tydligen oöverbryggliga, varför trummisen John Hutchinson aldrig tillfrågades om att medverka på “Resurrection”. Johnny Gustafson och Brian Griffiths valde istället att kontakta Nigel Olsson, trummis i Elton Johns band, vilken kände sig så hedrad att han ställde upp gratis.

Återföreningen var aldrig tänkt annat än som tillfällig, vilket var olyckligt. Utan att på något sätt vara nyskapande är “Resurrection”, trots dåliga försäljningssiffror, ett album som visar att Gustafson och Griffiths hade kvar känslan för den musik de aldrig nådde utanför vare sig Liverpool eller Hamburg med tio år tidigare.

Med tryck och energi påminde man världen, eller i alla fall de få som köpte “Resurrection”, i det tidiga sjuttiotalet att rockmusik på riktigt aldrig kan fuskas bort. Det gäller i lika hög grad idag, som 1963 och 1973, och The Big Three var ett skolexempel på att känsla, förmåga och rätt intällning är helt avgörande ingredienser för all äkta musik.

Avslutningsvis går sista ordet till Bill Harry, utgivare av tidningen Mersey Beat,: “Yes, the Big Three were the Cream ahead of their time. They were brilliant musicians. Brian Griffiths was the best guitarist on Merseyside and the Big Three had a terrific, heavy, load sound. They were a very tight band and one of the Top Five bands in Liverpool”.



Eller som Bob Wooler valde att uttrycka sig: “The boys with the benzedrine beat”


http://www.youtube.com/watch?v=fRfQ-hm3APs&playnext=1&list=PL06737E2470AB16AE

http://www.youtube.com/watch?v=YbSmhvB9NkI&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=5mbj6do2t6E

BLUESAHOLICS
Back In Blue
(Moonwalker)

Jag tillhör den typen av äldre män som följer varje steg den engelske pubrockaren Mickey Jupp tar. Och de är tyvärr inte så många numer. För den bekväme är det lättast att få information om Mickey Jupp på Lars Kärrbäcks fenomenala - och av Jupp själv godkända - hemsida http://www.mickeyjupp.se/ .

Ingen har förvaltat arvet från Chuck Berrys storhetstid bättre än Jupp. Båda har förmågan att - till ett svängigt, skenbart okomplicerat komp - berätta en trovärdig historia. Oavsett om den är rolig, romantisk eller rörande, så är de båda kompositörerna oslagbara inom sina respektive genrer.

Därför är det också många artister som gjort egna inspelningar på någon av Jupps sånger. Bland de mer namnkunniga återfinns Dr Feelgood, Dave Edmunds, Rick Nelson, The Judds, Gary Brooker, Kursaal Flyers, Elkie Brooks, Nick Lowe, Chris Farlowe, Delbert McClinton, The Searchers, Jerry Williams, The Refreshments och Gyllene Tider. Gruppen mindre kända artister är långt mycket större.

De senaste i raden som vänt sig till Mickey Jupp för att hitta låtmaterial är en tiomannagrupp (10! - ja, ni läste rätt) från Schweiz med namnet Bluesaholics. Gruppen har, på sin cd “Back In Blue”, inte mindre än tre sånger hämtade från Jupps skivkarriär. Äldst är “Anything You Do” från 1971 års så kallade “Red Boot” album med Legend. Därefter ett hopp fram till 1994 och den svenskproducerade “You Say Rock” och låtarna “Anything You Say“ och “Part of Your Furniture”, varav den senare sjungs på schweizertyska under titeln “Läblose Gägestand”. Och det fungerar faktiskt så bra att den hör till skivans mest avspända spår. Detsamma gäller översättningen av John Fogertys “Have You Ever Seen The Rain”, som i Bluesaholics mun blir “Rägeboge”.

Det är lika bra jag säger det på en gång. Mitt huvudsakliga intresse för den här skivan är just lånet av Mickey Jupps låtar. Och med “Anything You Say“ har Bluesaholics faktiskt pressat fram ett riktigt guldägg.

Istället för Jupps lågmälda, doo wopinspirerade version använder Bluesaholics ett betydligt bredare arrangemang och förvandlar “Anything You Say” till förstklassig blue-eyed-soul, där kompet är formidabelt. I botten ett stadigt trumkomp och en lagom klättrande bas, därpå ett el-piano med rytmiskt lagda ackord och en gitarr som fyller i med snygga soullicks.

Blåsarrangemanget skall vi bara inte tala om, stilrent är en underskattning. Det midnattsblåa trumpetsolot är ett rent genidrag och när, straxs därefter, lägereldsmunspelet plockas fram vill man inget annat göra än att trycka på reprisknappen. Och då har jag ändå inte berättat hur genomarbetat och snyggt det här bandet sjunger både solo- och körstämmor.

Allt för hårt spända muskler, i förhållande till Legends finstämda original, gör att “Anything You Do” fungerar mindre bra. Men det finns annat att glädjas åt. Med den egna “Talk Dirty” träder Bluesaholics in i den värld där The Inmates är kungar, trots att gruppen med trummor, bas, orgel, två gitarrer, tre blåsare och två sångare knappast lär få plats på en ordinär engelsk pubscen. Den smått reggaesvängiga “Why Don´t We Try” tangerar något Mark Knopfler skulle ha kunnat skrivit för Dire Straits när de var som störst.

För de som gillar B. B. & The Blues Shacks moderna blandning av soul och blues är Bluesaholics absolut ett alternativ och själv skulle jag mer än gärna besöka en tysk ölhall med det här bandet på scenen.