REG PRESLEY
                               1940 - 2013

Efter Reg Presleys bortgång i cancer härom veckan finns det all anledning, att låta sig påminnas om The Troggs envetna strävan att aldrig låta fötterna lämna marken. Reg Presley må vara död, men hans musik är lika levande idag som för fyrtiofem år sedan.

THE TROGGS - Less Is More

När den engelska gruppen Kinks gjorde entré på den brittiska Topp 50-listan, och till och med kom att erövra dess förstaplats på sensommaren 1964, blev den då tjugotreårige muraren Reginald “Reg” Ball fullständigt däckad av det han hörde. Efter att ha sett Kinks live samma höst såg han plötsligt sin egen framtid utstakad.

Reg Ball hade på våren 1964 övertalats av kompisen Howard “Ginger” Mansfield att skaffat sig en bas. De både - tillsamman med trummisen Ronald Bullis - försökte starta ett band och höll audition i en lokal ovanpå restaurangen Copper Kettle i hemstaden Andover i Hampshire.

Den då tämligen oerfarne gitarristen Dave Wright kom till lokalen och såg Reg Ball, med solglasögon och i handen en Burnsbas, stå lutad mot ett piano. På Wrights fråga hur länge Reg hade spelat bas, svarade denne lagomt nonchalant - hela dan!

Idé till den nystartade gruppens namn fick man av två liftare som togs upp på motorvägen A30. Med tanke på den skrotfärdiga minibussen man färdades i föreslog den ene, att de fyra - Ginger Mansfield: sologitarr & sång, Dave Wright: kompgitarr & sång, Reg Ball: bas & sång och Ronald Bullis: trummor & sång - skulle kalla sig The Grotty Troggs (en omskrivning av troglodyte = grottmänniska).

Premiärspelningen för The Grotty Troggs ägde rum på Copper Kettle i början på juni 1964. Repertoaren bestod av tuff och aggressivt framförd rhythm & blues där sången delades mellan medlemmarna. Från Rolling Stones debutalbum hämtade man Bo Diddleys “Mona”, Rufus Thomas “Walking The Dog” och Slim Harpos “I´m A King Bee”. Genom Kinks hittades Slim Harpos “Got Love If You Want It” och då var man igenom halva repertoaren. Övrigt på låtlistan var Chuck Berrys “Maybelline” och “No Particular Place To Go”, John Lee Hookers “Dimples” samt någon tidig skapelse av basisten Reg Ball.

Det var insikten att om Grotty Troggs enbart skulle framföra egna versioner av amerikansk blues, så skulle man ändå aldrig komma upp i samma klass som Kinks, Rolling Stones, Yardbirds eller Pretty Things som fick grupp att försöka skriva egen musik.

Efter att bara ha spelat ihop i cirka två månader ansåg man sig mogen att göra demoinspelningar av ett par av Reg Balls egenhändigt skrivna alster, plus versioner av Rolling Stones “(I Can´t Get No) Satisfaction” och Kinks “You Really Got Me”.

Med demobandet och ett gott självförtroende gick man runt bland Londons branschmänniskor och försökte göra intryck. Musikförläggaren Pat Sherlock imponerades så av “You Really Got Me”, att han ringde upp Kinks dåvarande manager, Larry Page, och förklarade att han just hört en långt bättre version av låten än Kinks original.

Ointresserad av konkurrerande rivaler till Kinks, som just slagit igenom och krävde hela hans engagemang, visade Larry Page upp en blasé attityd gentemot Pat Sherlocks entusiasm för Troggs.

Solo- respektive kompgitarristen Ginger Mansfield och Dave Wright såg ingen framtid i Grotty Troggs och lämnade Ball och Bullis ensamma kvar. En annan lokal grupp, Ten Feet Five, hade också just upplösts, varför gitarristen Chris Britton och basisten Pete Staples fanns tillgängliga. Då Staples basspel överträffade Balls kunde den senare istället helt koncentrera sig på sången. Och varför ha två gitarrister när det räckte med Chris Brittons fräcka riff.

Strax innan nyår 1965 framträdde den klassiska uppsättningen för första gången under det kortare namnet The Troggs. Bättre än någonsin och med en stor lojal publik hemma i Andover vände sig gruppen åter till Larry Page, vilken då förlorat det bångstyriga Kinks.

Efter en audition, och ett krav på medlemmarna att samarbeta till hundra procent, kunde Page tänka sig att ta sig an Troggs. Han behövde bara höra “Lost Girl”, en av Balls nyskrivna låtar, för att förstå gruppens potential. Chris Britton var djupt imponerad av Pages snabba beslut: “...he sat and listened through the audition and then just said: `This is it. We´ll go into the studio and record it´”.

Det är lätt att förstå varför Page föll för den intensiva “Lost Girl”. Mot en bakgrund av en pulserande rytm lutar sig Reg Balls lätt nonchalanta sång och i mitten Brittons sylvassa gitarrsolo. The Troggs lät Troggs redan från ruta ett. Gruppen hade med “Lost Girl” presenterat sig och inget i deras musik behövde korrigeras. Det var precis så de skulle komma att erövra världen.

Page förhandlade fram ett skivkontrakt med amerikanska CBS, vilka försiktigt försökte etablera sig på den europeiska marknaden. Som b-sida till “Lost Girl” valdes ytterligare en Ballkomposition, “The Yella In Me”, och närmare den brittiska rhythm & blusen än så kom aldrig Troggs.

Gruppens utseende och image var Page inte särskilt imponerad av. Landsortsstilen behövde snarast elimineras. Håret klipptes i moderna modsfrisyrer och kläderna ersattes av skräddarsydda kostymer från Carnaby Street. Vad medlemmarna däremot inte visste, och aldrig kom att gilla, var att Page samtidigt beställde de randiga, pyjamasliknande scenkostymerna.

Beträffande deras personliga namn var Chris Britton och Pete Staples klart godkända. Men Reg Ball och Ronald Bullis! Vad var det för slags namn på en popmusiker? Ronald Bullis fick finna sig i att bli Ronnie Bond, efter James 007 Bond, och Reg Balls framtoning och ego pumpades upp med namnet från den vita rockmusikens gudfader - Presley.

CBS fick kalla fötter då debutsingeln inte sålde tillräckligt bra och sparkade Troggs. Uppföljaren kom istället att ges ut av Fontana Records och man bestämde sig för att spela in en låt skriven av amerikanen Chip Taylor, vars riktiga namn är James Voight - bror till skådespelaren Jon Voight. Taylor hade tidigare haft framgång som kompositör till Cliff Richards “On My Word” och Hollies “I Can´t Let Go” och hans demo av låten “Wild Thing” lät onekligen intressant.

En kall februarimorgon 1966 gick Troggs in i Olympic Studio´s i London och på några timmar spelades, förutom “Wild Thing”, även b-sidan “From Home” och “With A Girl Like You” in.

Chip Taylors visslande soloparti på “Wild Thing”-demon måste ha gjort ett enormt intryck på Troggs. Hur förklarar man annars det småkorkade okarinasolot i mitten på “Wild Thing”? Till samma komp som i Kingsmens tuffa “Louie Louie” förväntade sig inte en femtonårig rhythm & bluesentusiast på våren 1966 att få höra ett slags avancerat lergökssolo. För mig förde det bara tankarna till barndomens skolgårdsskämt, där den ene frågar den andre - Tycker du jag ser ut som en lergök? Varpå denne naturligtvis svarar ja och den frågande snabbt replikerar - Blås mig i arslet då!

Hela världen togs i princip med storm av en makalöst fräck tre-ackords-kombination, en gapig sångare och en stompig rytm, men just som man förväntade sig ett argt gitarrsolo kommer istället en lergök in. Ja herregud, vad skulle man tro? Till slut lärde man sig leva även med göksolot, för allt annat i “Wild Thing” var ju så tilltalande. Och på b-sidans “From Home” visade Troggs åter upp samma pulserande aggressivitet som i “Lost Girl”.

Som murare tjänade Reg Presley £19 i veckan, men med “Wild Thing” som nummer två på Englandslistan kunde bandet bli musiker på heltid. Larry Page ökade medlemmarnas veckolön till £25 per vecka och gaget för en spelning höjdes plötsligt till ofattbara £200.

Kanske var det amerikanska Kingsmens inspelning av Richard Berrys “Louie Louie”, vilken varit ända upp till plats två på Billboards Top 100 på hösten 1963, som krattade manegen åt Troggs. Det var ju i princip nästan samma låt och på sommaren 1966 toppade Troggs amerikalistan under två veckor. Även i Frankrike, Italien, Tyskland, Australien och här hemma i Sverige placerade sig “Wild Thing” bland de tio bästa under samma period.

FROM NOWHERE

För att få maximal utdelning av framgången med “Wild Thing” var Troggs tvungen att snabbt få fram ett helt Lp-album. Trots bristen på eget material gick man ändå in studion och spelade in debutalbumet “From Nowhere”.

Reg Presley slet sitt hår för att få fram nya låtar, men förutom b-sidan, “From Home”, från deras hitsingel finns bara ytterligare fyra av hans kompositioner på “From Nowhere”. Men vilka lysande låtar ändå. “I Just Sing” är av samma kaliber som “Lost Girl” och “From Home”, medan balladerna “Jingle Jangle” och “When I´m With You” visade att gruppen inte bara var stilmässigt fången i ett rasande tempo.

Starkast lyser ändå “Our Love Will Still Be There”, vilken väl måste vara tillägnad Regs hustru Brenda som han levde tillsammans med hela livet. Kärlek beskriven i sin renaste form och ett av Presleys och Troggs absolut finaste ögonblick.

För att få ihop till en hel Lp plockade gruppen antagligen låtar från sin scenrepertoar. De måste verkligen ha gillat Lee Dorsey eftersom båda sidorna från hans AMY-singel “Ride Your Pony /The Kitty Cat Song” finns med. Två olika Berry finns representerade. Richard Berrys “Louie Louie”, här naturligtvis filtrerad genom Kingsmen, och Chuck Berrys “Jaguar And Thunderbird”. Och bortser man från “Hi Hi Hazel” och den småtråkiga “Evil” så var “From Nowhere” en ren triumf för Troggs. Med övertygelse visade de att de trots sin minimala sättning ändå kunde göra musik som var både spännande och variationsrik.

Sålde bra gjorde debutalbumet också och placerade sig så högt som nummer sex på brittiska Lp-listan. För att ytterligare höja tempot släpptes i snabb följd först listettan “With A Girl Like You”, där b-sidans “I Want You” stilmässigt förekommer Black Sabbath, och bara ett par månader senare även “I Can´t Control Myself”, som intog andraplatsen på Topp 50-listan. Den senare blev den första utgåvan på det nystartade skivbolaget Page One, ägt av managern Larry Page.

I centrum för Troggs unika blandning av primitiv garagerock, bubbelgumpop och glamrock, trots att de två senare genrerna inte ens gjort entré, stod Reg Presleys kompositörskap. Karln verkade inte ha några begränsningar alls. Sångerna tycktes kunna skriva sig själva.

I England 1966 skrev man inte en låt som “I Can´t Control Myself” utan att få kritik från de som värnade dygd och moral. Gruppen ansågs heller inte tillhöra den intellektuella sorten. Oberörd av kritiken fortsatte Reg Presley och Troggs att skriva och spela in sånger med samma tema; “Gonna Make You”, “Give It To Me” och “Come Now”. Och när “Bill an´Sue, Jake an´ Sid an´ Mandy too” alla delade säng i 1973 års “Strange Movies” fick Presley frågan om varför hans sånger så ofta handlade om sex. Det korta svaret innehöll hela hemligheten bakom Troggs musik: "Earthy, yes. What else could a laborer from Andover in Hampshire be? Earthy, but not dirty".

Den enorma framgången påverkade medlemmarna i Troggs mycket lite. Visst tjänade de pengar och fick resa över hela världen, men innerst inne var de samma bonnläppar som innan berömmelsen. Det var förankringen i vardagen som höll Troggs borta från högmod och narcissism. På några sympatiska rader i “You Can Cry If You Want” sammanfattade Presley vad som var viktigt för honom och de övriga i Troggs:

We love the simple things in life.
A country walk
A summer night

Ja, varför göra sig märkvärdig och krångla till livet, när det räckte med ett pubbesök för att må bra. Svårare var det nog inte för grottmedlemmarna. Det var väl Tom Paxton som sa något i stil med: “Inget är så svårt som enkelhet, komplicerad kan ju vilken idiot som helst vara”.

Något lugnar ända gruppen ner sig i och med inspelningen av Chip Taylors ballad “Any Way That You Want Me”, på vilken man drog in en stråkorkester i studion. Men redan på b-sidans “66-5-4-3-2-1” är man på banan igen. Den, liksom kommande singeln “Give It To Me”/ “You´re Lyin´”, bär Troggs omisskännligt primitiva uttryck; tre ackord, pumpande basgångar, rullande puktrummor och så Reg Presleys ekivoka röst.

I nästan två år, från maj 1966 - mars 1968, var Troggs ständigt närvarande på Englandslistan. Förutom topplacerade “Wild Thing”(2/6605), “With A Girl Like You”(1/6607) och “I Can´t Control Myself”(2/6609) sålde “Anyway That You Want Me”(8/6612) och “Love Is Still Around”(5/6710) tillräckligt bra för att hamna bland de tio mest sålda singlarna i hemlandet. De övriga var “Give It To Me”(12/6702), “Night Of The Long Grass”(17/6706), “Hi Hi Hazel”(42/6707) och “Little Girl”(37/6802). (Parentesen anger högsta placering/år och månad på Topp 50.)

TROGGLODYNAMITE

Bara ett halvår efter albumdebuten “From Nowhere” var det dags för Lp nummer två -“Trogglodynamite”(feb-67) - som trots sin explosiva titel, och likaledes fräcka omslag, på inget sätt levde upp till den stjärnsmäll man vid första åsynen förväntade sig. Det betyder inte att “Trogglodynamite” är en dålig skiva, bara att titel, omslag och dess innehåll inte riktigt stämmer överens. Öppningsspåret “I Can Only Give You Everything” hämtade Troggs från Thems andra Lp “Them Again” och är den enda låt som fullt ut överensstämmer med albumtiteln. Det krävs ingen större begåvning för att förstå att den snärtiga “I Can Only Give You Everything” var som gjord för Troggs.

Bara fyra av skivans fjortons låtar är skrivna av Reg Presley och två av dessa tillhör höjdpunkterna. Den “With A Girl Like You”-liknande “You Can´t Beat It” är suverän tuggummipop à la Reg Presley, medan den längtansfulla “Last Summer” är en snyggt enkel ballad som borde träffa mitt i prick på alla som varit ung och erfarit en semesterkärlek.

Båda sidorna på singeln “Night Of The Long Grass / Girl In Black”(maj-67) representerar stilar som inte tidigare förekommit hos Troggs. Framsidan är en atmosfärisk flört med den psykedeliska hippiekulturen, medan inspirationen för baksidan är hämtad från ett modslarmigt The Who. Och Troggs får betyget Mycket Väl Godkänd för båda.

Som kompositör och sångare till på den charmiga bagatellen “As I Ride By”(juli-67), b-sida till den menlösa “Hi Hi Hazel”, anges trummisen Ronnie Bond. Han debuterade som låtskrivare med den likaledes charmiga “It´s Too late” på “Trogglodynamite”. Mer överraskande är hans “When Will The Rain Come”(okt-67), b-sida till “Love Is All Around”, vilket är snygg psykedelia i klass med “Night Of The Long Grass”.

CELLOPHANE

Innan 1967 var till enda hade Troggs sitt tredje album, “Cellophane”, ute till försäljning. Med tolv stilmässigt olika låtar lyckades gruppen på ett alldeles förträffligt sätt visa hela vidden av sin genialitet. Ja, det är absolut rätt uttryck. Det jag älskar mest med Troggs är att de aldrig överdrev, utan alltid, vad som än tycktes hända utanför deras värld, höll sig till det enkla minimalistiska uttryck som var gruppens signum.

Samtliga, utom två, sånger på “Cellophane” är skrivna inom gruppen och då de alla är lysande finns det ingen anledning att plocka fram några enstaka exempel. Omnämnas bör däremot de övriga två, som båda tar fram det absolut bästa hos Troggs. Av John St. John Gillard och Terry Fogg från Sounds Incorporated fick man “Too Much Of A Good Thing” och kompositören Art Wayne gav dem “Somewhere My Girl Is Waiting”. Den som vill förstå Troggs storhet kan mycket väl börja här.

Texten till Troggs sista hit, “Little Girl”(feb-68), uppfattades handla om ett utomäktenskapligt barn och moralens väktare fick ännu en gång anledning att vässa vapnen mot gruppen. Hur som helst är det en fantastisk fin kärleksballad där Presley visar sin mjukare sida. Vänder man på “Little Girl” hittar man gitarristen Chris Britton som både kompositör och sångare i ytterligaren ett psykedeliskt alster.

Det svänger T-Rex-fint om gruppen i den glamrockiga “Surprise Surprise (I Need You)” (april-68) och i “You Can Cry If You Want To” pratsjunger Presley sympatiskt om värdet av att inte tappa fotfästet.

John Carter från Ivy League skrev den tuggummipoppiga “Hip Hip Hooray”(sep-68). Troggs hade inga tvivel beträffande den här typen av banalt material och det är därför det låter så bra. På baksidan både pratar och sjunger sig Chris Britton genom sin egen “Say Darlin´”, vilken är bluesrock, med snyggt jazzigt slut, som förekom grupper som May Blitz.

MIXED BAG

Mer av en samlings-Lp är 1968 års “Mixed Bag” då den innehåller fyra redan utgivna singlars båda sidor. Av de kvarvarande fyra spåren är endast två av intresse. Båda är skrivna av Reg Presley och påverkade av den psykedeliska tidsandan. Den släpigt suggestiva “We Waited For Someone” påminner om suveräna “Somewhere My Girl Is Waiting” från “Cellophane”. I “Purple Shades” tar Presley ut svängarna och till en förförisk melodi fylls hans inre av fjärilar i dubbel storlek och upp för en trappa klättrar gigantiska teddybjörnar. Ännu en snygg klackspark av muraren från Andover.

Bortsett från att Page One årerutgav “Wild Thing”(mars-69), kopplad med “I Can´t Control Myself”, som singel, så slutade sextiotalet för Troggs del med Reg Presleys “Sweet Madeleine”(jan.-69). Ett trallande lyckopiller med fantastiska stråkarrangemang och under ytan ger Troggs, förstärkta med en Hammondorgel, en lysande uppvisning i vilket tight band de verkligen var.

Man skall sluta när det är som bäst, men jag måste ändå nämna 1972 års “Everything´s Funny”, skriven av Reg Presley och Chris Britton. En fullständig kanonad av tuggummipop i en megaproduktion med stråkar, stor blåssektion och rullande i botten hittar man Troggs effektiva boogiemaskineri. Någon måste ha tänkt att nu jävlar skall vi knäppa Phil Spector på näsan.

Då punken spottade den svulstiga arenarocken i ansiktet och skrattade åt grupper som Pink Floyd och Led Zepperlin, såg ungdomar, utsmyckade med säkerhetsnålar, Troggs som en förebild. Rå energi blev viktigare än arrangerade uppvisningar i timslånga improvisation och Troggs jämfördes med grupper som Damned och Sex Pistols. Reg Presleys förklaring var lika självklar som trovärdig: “Punk rock? We invented it! ”

Inte bara företrädare för sjuttiotalets punkrock höll intresset för Troggs vid liv. På en fanklubbssingel från 1980 gjorde Roy Loney “With A Girl Like You”. Den finns även med på hyllningsskivan “Groin Thunder - Trogg Punk Noize From All Over The Place”(1996), där Loney tillsammans med band som A-Bones, Headcoats, Bevis Frond, Miracle Workers och Fluid gör egna versioner av klassiska Troggslåtar. Alex Chilton tog sig sedan an “With A Girl Like You” cirka tio år efter Loney. Både R.E.M och Ramones har spelat in “I Can´t Control Myself”, men rikast blev Reg Presley då Wet Wet Wet 1994 gjorde hans “Love Is All Around”. Allra mest laddade med Trogglodynamite var ändå svenska CRY med sin larmiga version av “Too Much Of A Good Thing”, som medföljde musikfanzinet King Kong i början på nittiotalet.

Reg Presley och Chris Britton höll liv i Troggs fram till Presley insjuknade. Med olika medlemmar turnerade de världen över och någonstans ur bakhuvudet dyker det upp en recension, med anledning av någon av Troggs 70- eller 80-talskivor, skriven av Greg Show,. Fritt ur minnet ungefär så här: “Det är en tröst att veta att någonstans där ute står alltid Reg Presley, med en ny upplaga av sin grupp The Troggs, och spelar `Wild Thing´.”

Vila i frid Reginald “Reg Presley” Ball. Vi är många som haft glädje av din småpilska musik.

Boken om TAGES - från Avenyn till Abbey Road
Göran Brandels / Lennart Wrigholm
(Premium)

Under ett par nätter läser jag ännu en gång Göran Brandels och Lennart Wrigholms utmärkta bok om Tages, som i slutet på förra året utkom på Premiums förlag.

Författarna har på ett alldeles föredömligt sätt dokumenterat gruppens historia. Med ett sanslöst unikt bildmaterial - skivomslag, tidningsartiklar, turnélistor, affischer och mängder av privata fotografier - låter de oss följa deras utveckling. Från åren innan inspelningen av “Sleep Little Girl”, via den tidiga rhythm & blues- och popperioden, fram till de geniala albumen “Contrast”, “Studio” och “The Lilac Years” får vi veta allt vi vill veta om Tages. Och allt vi inte visst oss vilja veta om gruppen.

Det är en engagerad och kärleksfull bok Brandels och Wrigholm skrivit. Ja, rent av en hyllning till ett av Sveriges genom tiderna bästa band. Den som söker skandaler får leta någon annanstans, om det nu finns några. Tages verkar ha varit ett genomgående trevligt band, verksam i en trevlig musikmiljö. Det tycks inte ha funnits tid för annat än turnéer, låtskrivande, skivinspelningar, tidningsintervjuer och fanklubbsträffar.

Då jag nu läser boken för andra gången gör jag det med Tages samlade produktion i högtalarna. Den senaste veckan har jag helt ägnat gruppens musik. Eftersom jag sålt min svenska sextiotalssamling, närmare sjuhundra singlar och ett stort antal Lp-skivor, så får jag ta min tillflykt till boxen “TAGES - This One´s For You!” (EMI, 1994), vilken innehåller allt officiellt material plus liveinspelningar och diverse rariteter.

Boxens informativa texthäftet är författad av Kjell Wiremark och har säkert varit en lika spännande läsning för Brandels och Wrigholm som den varit för mig i närmare tjugo år.

Så med “Boken om TAGES - från Avenyn till Abbey Road” i ena handen, texthäftet till “TAGES - This One´s For You!” i den andra, Premiums böcker “Stora Popboken - Svensk Rock & Pop 1954-1969” och “Tio i Topp 1961-74” liggande på var sitt ben och örat tätt tryckt mot högtalaren tar jag mig an uppgiften att förmedla mina intryck.

VÄSTKUSTENS BEATLES

När Tages på sensommaren 1964 ställde upp i Göteborgs-Tidningens tävling om vilken grupp som var västkustens Beatles, var kraven inte bara att låta som föregångarna utan de medverkande grupperna skulle även bestå av fyra medlemmar och se ut som Beatles. Sångaren Tommy Blom befann sig i London vid tillfället, vilket gjorde det möjligt för Göran Lagerberg - bas, Danne Larsson - kompgitarr, Anders Töpel - sologitarr och trummisen Freddie Skantze att delta.

Av de arton band som ställde upp i tävlingen fanns förutom Tages bland annat Shakers och Jackpots, varav både Tages och Jackpots gick till final tillsammans med ytterligare fyra band. Finalen ägde rum i Lisebergshallen den 17 augusti och Tages tog hem 600 röster av de totalt 1300 röstande i publiken och tilldelades, förutom äran av att vara västkustens Beatles, priset som var en veckas vistelse i London.

Uppståndelsen kring gruppen gjorde det nystartade skivbolaget Platina intresserad. Den SKF-anställde ägaren Evert Jakobsson var lika oerfaren i branschen som medlemmarna i Tages, men lyckades ändå övertyga gruppen om att Platina var rätt bolag för dem. Kontraktet kom inte bara att gälla en enstaka singel, utan sträckte sig ett par år framåt i tiden.

Med förhoppningar om att få komma till en etablerad studio i Stockholm inväntade Tages ett klartecken från Jakobsson. När väl skivbolagsdirektören hämtade upp gruppen gick resan inte till huvudstaden, utan till en brottarlokal belägen i en hyreshuskällare i Göteborgsstadsdelen Nylöse.

Den taffliga inspelningen av “Sleep Little Girl” och dess b-sida, den något mer charmiga “Tell Me Your Mine”, utsattes för hård kritik av recensenter och musikerkollegor. Något som inte hindrade Tio i Topp-publiken att den 28 november låta “Sleep Little Girl” peta ner Beatles från listans förstaplats. Under sig hade gruppen inte bara Beatles “I Should Have Known Better“ utan även världshits som Elvis Presleys “Ain´t That Loving You baby”, Rolling Stones “Around And Around”, Beach Boys “Little Honda”, Manfred Manns “Sha La La” och “Baby Love” med Tamla Motownstjärnorna Supremes.

Inte illa av en popgrupp som strax innan kallat sig för Tages Skiffel, vilka el-förstärkt sig genom radioapparater och som fick ordning på gitarrstämningen först när Göran Lagerberg, initialt spelande tvättbräda, blev medlem.

Sanningen bakom Tages första framgångar ligger nog mer i det vakuum som det tidiga svenska sextiotalet befann sig i gällande unga människors musikaliska identitet. Den brittiska ungdomen hade fått Beatles och Rolling Stones att spegla sig mot. I Sverige var det fullständigt dött om man inte ville vara raggare.

Tages “Sleep Little Girl” var en synnerligen blek variant av engelsk Merseybeat. Och den rhythm & blues som samtidigt växte fram i London - vars förebilder var musiker som Alexis Korner och Cyril Davies - var den inte ens i närheten av. Det var nog mer Tages utseende och dess smarta kläder som attraherade de som tidigt bar fram gruppen, för vilken fjorton- eller femtonåring ville se ut som en raggare i slutet på 1964 och början på 1965? Själv kände jag ingen som frivilligt skulle ha satt sig i en raggarbil!

Trots både framgång och en ständigt växande konsertpublik tog Tages ändå åt sig av den kritik som musikerkollegor tidigt riktade mot gruppen. Att bli betraktade som en skitgrupp, med medlemmar som visserligen var söta men dessvärre oförmögna att spela, var svårt att svälja. De nedlåtande omdömena blev en viktig sporre för gruppen. Tages hade fått smak på vad framgång innebar och insåg att förkovran krävde hårt arbete. I en intervju 1989 bekräftade gitarristen Danne Larsson riktigheten i kritiken och hur beslutsam man blev att göra något åt saken: “Inledningsvis hade vi en nia på en tiogradig skala när det gällde gullighet. Musikaliskt låg vi säkert bara på en fyra. Men sedan bet vi hop, repade som galningar och med tiden hamnade vi säkert som nia även när det gällde musiken!”

THE ONE FOR YOU

Resultatet lät inte vänta på sig och efter tre visserligen charmiga singlar - “Sleep Little Girl”, “I Should Be Glad” och “Don´t Turn Your Back” - kryper Tages latenta talang fram i ljuset med den fjärde singeln, “The One For You / I Got My Mojo Working”. Framsidan är hårt driven beatmusik där gruppen visar prov på både spelskicklighet och låtskrivarbegåvning, medan b-sidans öppningsriff är en helt egen och genial lösning för att närma sig den bluesstandard Muddy Waters gjorde känd. Båda låtarna finns också med på Tages först Lp som släpptes på hösten 1965 och är albumets två bästa spår.

När tidningen Bildjournalen i mars 1966 bifogade en så kallad flexiskiva - den andra av totalt sex stycken där ett urval av Sveriges bästa band deltog med en egen, inte tidigare publicerad komposition - var kreativiteten inom Tages på topp. Generöst lät man tidningen gratis dela ut en av gruppens - och det svenska sextiotalets - mest dynamiska inspelningar, “The Man You´ll Be Looking For”, skriven och sjungen av basisten Göran Lagerberg. Tages visade upp ett självförtroende som måste ha fått de kritiserande musikerkollegorna att fullständigt tappa hakan. Lagerbergs basspel är inte att leka med och bilden av vem som var primus motor i gruppen började så smått bli synligt.

Lagerberg skrev och sjöng även “So Many Girls” som blev gruppens nästa singel. En söt popmelodi med vilken Tages skulle erövra England, med avresa från Göteborg den 19 mars 1966. Bokningsbolaget International Artist Corporation (IAC) skulle lansera Tages i stora delar av Europa och först ut var England.

Nya kläder hade sytts upp, en helt ny scenshow repats in och IAC lovade spelningar i popmetropolerna Liverpool och London, vilka skulle kombineras med presskonferenser, radio- och TV-framträdanden. Spänningen och förväntningarna byttes mot besvikelse och frustration när båten anlände London och det visade sig att IAC missat att söka arbetstillstånd hos det engelska musikerförbundet.

Det som skulle bli arton dagars turnéspelningar blev istället ofrivillig semester för medlemmarna. Säkert fanns det ändå tillfälle att använda tiden på näst bästa sätt, att på nära håll studera engelska band. Antagligen fullmatade med intryck gick man vid hemkomsten direkt in i Europafilms studio och gjorde två suveräna inspelningar av mods-soul-klassikerna “I´ll Be Doggone” och “Hitch Hike”, ursprungligen framförda av Marvin Gaye för Tamla Records och populära bland dåtida engelska rhythm & blues- och modsband.

Singeln är ett vittnesmål om hur snabbt Tages utvecklades och åt vilket håll man var på väg. Inget annat svenskt band hade så framgångsrikt och skickligt förvaltat brittisk rhythm & blues och Merseybeatpop. Inga andra hade heller lyckats blanda intrycken med egen kreativitet så som Tages, vare sig det gällde de egna kompositionerna eller valet av smakfulla covers. Bara en döv eller en illvillig lyssnare kunde bortse från Tages uppenbara begåvning, lyhört framtagen av den experimentvillige producenten Anders “Henkan” Henriksson som blev något av en sjätte medlem i gruppen.

Efter två mycket framgångsrika år på ständig turné och åtta högt placerade Tio i Topp-placeringar tröttnade trummisen Freddie Skantze och gjorde sin sista spelning med Tages i Örebro den 16 juli 1966. Äktenskap och en karriär inom försäkringsbranschen hägrade mer än skrikande fans och oändliga resor i en trång turnébuss.

2 HELT ENKELT

Skantze medverkade på det mesta av Tages andra Lp, stilfullt och anspråkslöst helt enkelt kallad för “2”, medan ersättaren - den tekniskt briljante Stockholmaren Tommy Tausis - hörs på några av skivans verkliga toppnummer; “Dancing In The Street”, “Crazy ´Bout My Baby” och “Jealous Girl”. Den senare hämtades från pubrockens urfäder - Johnny Kidd And The Pirates - som släppte “Jealous Girl” som singel sommaren 1964. Tages version, med den karaktäristiska kompgitarren, framstår än idag som ett mästerverk inom Merseybeat så som genren kom till uttryck i Liverpool 1965 och tidigt 1966.

Bästa egna kompositionen på “2” är tveklöst den Who-inspirerade freakbeatkanonaden “Guess Who”, men också de övriga; “In My Dreams”, “I Still Remember”, “Dirty Mind”, “Those Rumours” och “Go” håller hög klass.

Vokalt blev Tommy Tausis en rejäl förstärkning för gruppen. Han och Lagerberg delade på sånginsatserna där han medverkade på andra albumet och hans stämma kom ofta att höras i kören bakom respektive solosångare.

Tausis var, trots sin unga ålder, en veteran som redan spelat med band som The Customs, Guy & The Turks, Jan Rodhe & The Wild Ones, The Best och The Strangers. En ledig kväll jammade några av Tages medlemmar med andra musiker, bl a Tausis, på Göteborgsklubben Que Club och blev imponerade av hans tekniska spelstil. När Skantze slutade var samtliga överens om att Tausis var rätt person att ersätta denne.

EXTRA EXTRA!, READ ALL ABOUT IT!

Det vi fick höra av Tausis på “2” var bara en föraning om vad som komma skulle. Inom fyra månader hade Tages ytterligare en Lp klar. Titeln hämtades från de engelska tidningsförsäljarnas utrop “Extra Extra! Read all about it!” och visst blev Tages något alldeles extra med Tausis bakom trummorna. Personligen håller jag “Extra Extra” för gruppens mest speltajta album och förtjänsten är just det explosiva driv Tausis trumspel tillförde Tages.

Sex av tredje albumets totalt tolv spår är skrivna av medlemmarna i Tages plus Henriksson. Göran Lagerbergs “True Fine Woman” och Tommy Bloms “Secret Room” är riktiga höjdare, varav den senare väckte viss anstöt hos känsliga personer då den handlar om barnalstring.

De coverversioner man valde att göra var sådana där gruppen ansåg att originalversionerna hade passerat förbi alldeles för obemärkta. Och visst förtjänade “Mohair Sam”, “Mustang Sally”, “Howlin´ For My Baby” och “Ride Your Pony” att lyftas fram och körstämmorna (vilka vi tack och lov skulle få höra mycket mer av längre fram) på “Friday On My Mind” och det verkligen brittiska anslaget i “Understanding”, skriven av Steve Marriott och Ronnie Lane, är något alldeles i hästväg bra!

Tages var vid den här tiden så rutinerade att när skivbolaget ville ge ut en ny singel och frågade efter eventuell titel, tittade Danne Larsson ut genom fönstret och såg reklamskylten Mac Baren Tobacco Company. Snabbt svarar han att titeln är Miss Mac Baren, men någon sång fanns inte. Den komponerade man i turnébussen mellan Köpenhamn och Stockholm.

Då Blom, Larsson, Lagerberg och Töpel gemensamt semestrar på Kanarieöarna i januari 1967 nås de av beskedet att Tommy Tausis, med kort varsel, tagit ett plan till Mexico City för att bli permanent medlem i The Spotnicks, vars dåvarande trummis - den tidigare Ringo Starrvikarien Jimmy Nicol - plötsligt hoppat av. Tages manager Rolf Hedin fick den delikata uppgiften att: “Skaffa en ersättare som ser bra ut, är utåtriktad, samt en jäkel på trummor!”

Tommy Tausis såg sig nog inte som en poppidol och hans tystlåtna personlighet kände sig kanske aldrig riktigt hemma i en grupp där de övriga känt varandra sedan barnsben. Senare i intervjuer ger Tausis uttryck för skillnaden mellan honom och de övriga: “Rent spelmässigt kom vi fint överens. Men det blev lite för mycket ´gagg´. Jag är inte direkt pratsam. Jag tycker om att vara tyst.”

På rekommendationer från både trummisen Tor-Erik Rautio i The Shanes och skivbolaget Karusells producent Simon Brehm kontaktade Rolf Hedin Lasse Svensson, då verksam i den relativt okända Stockholmsgruppen Hi-Balls, och erbjöd honom jobbet att ersätta Tausis. Betänketid fanns inte och redan tre timmar efter erbjudandet satt Svensson på tåget till Göteborg. Väl framme repade han med Tages hela följande natt och bara någon dag därefter påbörjades en två månader lång turné med spelningar i princip varje kväll.

I samband med medlemsbytet lämnade Tages skivbolaget Platina till förmån för EMI, vilka kunde erbjuda större resurser, mer avancerad teknisk utrustning och en bredare marknadsföring, såväl internationellt som här hemma i Sverige.

På Nalen, i mars 1967, premiärvisade Tages sin nya scenshow, där de - klädda helt i vitt stående framför stora vita skärmar - belystes av ett antal diaprojektorer som omväxlande visade bilder med op-mönster, seriefigurer och jätteporträtt av medlemmarna, varvat med ultraviolett strålkastarljus som gjorde gruppen självlysande.

Aldrig tidigare hade en svensk popgrupp uppträtt så spektakulärt som Tages gjorde under våren och sommaren 1967. De avverkade varenda folkpark i Sverige, slog publikrekord och vid en spelning på Liseberg kom sexton tusen (16000!) för att se gruppen. Den psykedeliska ljusshowen lämnade resten av den svenska popelitens framträdanden en bra bit bakom. Långt före andra svenska band låg även Tages skivinspelningar som kom att ges ut under EMI-etiketten Parlophone.

Det förpliktigade att ligga på samma bolag som Beatles. Anders Henriksson minns hur man gick in i studion helt utan något färdigt material: “Det var mycket experimenterande. Vi visste inte när vi gick in i studion hur det skulle låta när det var klart.” För Lasse Svensson - som tidigare bara släppt några mediokra singlar med Hi-Balls - blev det en helt ny upplevelse att jobba med Tages: “Saker och ting var väldigt annorlunda mot vad jag var van vid tidigare. De hade bara fragment av låtar. Jag minns att texten till Every Raindrop skrevs ute i korridoren, medan några av oss var inne och arbetade på musikbakgrunden.”

Tillkomsten av “Every Raindrop Means A Lot” utgick från Henrikssons förslag att addera två helt olika sångidéer med varandra. Att till Tommy Bloms lugnare verser lägga Göran Lagerbergs snabbare partier som refräng, binda samman de båda med Svenssons pampiga trumupptakt och lägga på ljudet av regn visade sig vara både smakfullt och säljande.

Tiden då man gick in i en studio, rev av tolv låtar på ett par dagar och så var nästa skiva klar var förbi. Framgångarna i både Sverige och Danmark med “Every Raindrop Means A Lot” gav Tages arbetsro. Göran Lagerberg lät nöjd, då han i en intervju 1967 förklarade: “Vi tillbringar längre tid i studion nu. Har ingen bestämd melodi när vi kommer hit utan huvudena fulla av en massa idéer som vi leker fram. Det blir improvisationer med spelglädje och känsla . Alltihop bandas och klipps sedan ihop. Texten lägger vi på efteråt!”

Livet som medlem i Tages var inget latgöra. En vinterturné avlöstes av en vårturné, som avlöstes av en sommarturné, som i sin tur avlöstes av en höstturné och så var det dags för en vinterturné igen....Någon gång där emellan spelades också skivorna in. Priset de fick betala förklarar Danne Larsson senare med: “Vi var jätteisolerade. Det var bara Anders som på slutet hade sällskap med sin Anna. Vi andra hade fått slut allesammans.”

CONTRAST

Att uppoffringarna var värda isoleringen, i alla fall för lyssnarna, visar deras fjärde album “Contrast”, som redan i april 1967 låg klar till försäljning. Öppningsspåret, den suveräna “I´m Going Out”, hittade Henriksson på baksidan av en singel som den amerikanska sångerskan Lesley “It´s My Party” Gore släppt tidigare samma år.

Även nästa sång var hämtad från en singel-b-sida. Det var hos Memphisbolaget STAX man hittade Rufus “Walkin´ The Dog” Thomas smått funkiga inspelning av “Sister Got A Boyfriend”, vars fräcka öppningsrader lyder:

Sister's got a boyfriend,
 poppa's got a shotgun.
If they ever get together,
boyfriend is gonna run.

För att komma någorlunda i närheten av Rufus Thomas raspiga soulröst fick Göran Lagerberg ta till okonventionella metoder. Ett rikligt intag av krita och därefter snabbt ut i studiokorridoren för att skrika sig ordentligt hes. När Henriksson sedan ökade hastigheten på de förinspelade bakgrunderna, för att nå en högre tonart, tvingades Lagerberg att anstränga sig till det yttersta.

Det obskyra originalet till “House Of Soul Hill” hittades hos soul- och rhythm & bluesbolaget Imperial och deras artist Ray Eddlemon, eller som han kallade sig Baby Ray. Sången skrevs av honom själv och finns med på hans enda album, “Where Soul Lives” från 1966 och som singelbaksida till hans inspelning av Big Jay McNeelys “There´s Something On Your Mind”.

Minst lika obskyr som “House Of Soul Hill” är ursprunget till “Wanting” skriven av en P Antell, vilket väl måste vara Peter Antell som runt årsskiftet 1966/-67 släppte singeln “Warm Stoke / Wanting” för skivbolag New Voice. Av Tages version att döma kan det finns all anledning att närmare kolla upp hur originalet låter.

Slutligen återstår bara en icke Tageskomponerade sång på “Contrast”, den spännande "You´re Too Incomprehensible". Bakom pseudonymen F. Thokon - F.Akon gömde sig Anders henriksson och Torstein Bergman. Stråkar, tempoväxlingar, baklängesuppspelade trummor, stämsång à la The Ivy Leagues “My World Fell Down” och “Lonely Room”, åskväder framställt genom skakande av en två meter lång plåt och slutligen ljuden från en helikopters roterande rotorblad gör “You´re Too Incomprehensible” till en fascinerande uppvisning i hur väl uppdaterade Tages var i samtida internationell popmusik.

Lite av samma ödesmättade känsla som i Henriksson-Bergmans sinnesutvidgande alster skapade duon Tommy Blom och Danne Larsson i “Prisoner 763” och “Why Do You Hide It”. Tillsammans med Bloms “Fuzzy Pattern”, Larssons “One Day” och den av Lagerberg-Henriksson komponerade “Hear My Lamentation” surfade Tages högt på den psykedeliska vågen som sköljde över världen. Och “Contrast” var ändå bara början och upptakten till det som kom att bli Tages verkliga mästerverk. Deras magnifika sista album “Studio” låg bara ett drygt halvår fram i tiden.

 Först skulle man bara imponera med ytterligare ett par singlar. Samtliga medlemmar står som kompositörer till “She´s Having A Baby Now”, vilken fick engelska skivbolag att tacka nej till att kontraktera Tages. Texten, som handlar om en oönskad tonårsgraviditet, ansågs för kontroversiell. Enligt Lagerberg är den inspirerad av en händelse i bekantskapskretsen: "Det var en kompis som gjorde en tjej med barn. Hon fick sluta skolan och satt som 17-åring ensam hemma med ett barn."

Det var på ännu en b-sida i Lesley Gores singelproduktion man skulle hitta nästa storsäljare. Hennes “Treat Me Like A Lady” blev med Tages en underbart fin popproduktion, men med den omskrivna titeln “Treat Her Like A lady”. Utgåvan sammanföll med en hett efterlängtad Englandsturné, där skivan - uppbackad av en promotionfilm gjord av Peter Goldman - i den engelska pressen redan hade fått fina recensionen.

Vistelsen i England blev kostsam och föll inte ut som gruppen tänkt sig. För många spelningar på landsbygden, utan en hitlåt i bagaget, var bokningsbolagets misstag. Det blev som att börja om från början igen. En känsla som säkert försvann då gruppen fick möjlighet att spela in i den legendariska Abbey Road-studion.

Som vanligt fanns det inga färdiga låtar när det började bli dags att gå in i studion. Natten innan hade Anders Henriksson och Göran Lagerberg träffats på ett hotellrum i London och skrev där “Like A Woman”, vilken - tillsammans med “It´s In A Dream” - spelades in under några minnesvärda dagar. Till Henriksson och Tages förfogande stod producenten Ron Richards, en dignitär som hade upptäckt The Hollies och producerat alla deras hits.

STUDIO

När arbetet med “Studio” påbörjades hade Lp-skivans betydelse radikalt förändrats. Efter år då singelskivan helt dominerat skivmarknaden, och dess försäljning var en grupps viktigaste mått på sin popularitet, kom Lp-skivan att bli det dokument där musiker fick chans att visa upp vad man behärskade. Beatles hade slutat turnera och med hjälp av George Martin lade gruppen ner så mycket arbete på sina inspelningar, att dessa i det närmaste var omöjliga att framföra live. Allt högre krav ställdes på låtskrivare, musiker och producenter. Hitlistornas betydelse minskade. Ja, till och med föraktades av skivköpare som ville ha en större upplevelse än den singelskivan kunde erbjuda.

Musikaliskt var allt tillåtet i slutet på 1967 och Tages valde att söka inspiration i våra svenska folkmusikrötter. Tillsammans med Henriksson tillbringade de mycket tid i Dalarna och knöt där kontakt med spelmän som Pekkos Gustav och Pål Olle. Enligt Lasse Svensson var jakten på ett eget och originellt uttryck en viktig drivkraft: "Originella ljud och gimmicks var på modet under dessa år. The Beatles hade redan använt sitar, så det instrumentet ville vi inte använda, så enkelt var det. Vi trodde att den svenska folkliga traditionen var lika intressant så därför använde vi alla typer av folkinstrument."

Folkmusikfiolerna i inledning på “Have You Seen Your Brother Lately” är det första man hör när “Studio” läggs på skivspelaren. Resten är ett tolv låtar långt äventyr där Tages framförde sin egen “Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band”. Föregångaren “Contrast” blandade friskt psykedelia med soul och helheten kan kanske upplevas något splittrad. På “Studio” var soulmusiken borta, till förmån för de psykedeliska influenserna som istället fick helt fritt spelrum, vilket resulterade i ett rakt igenom homogent album.

Fantasin flödade och förutom medlemmarnas egna instrument kan man höra Sveriges Radios symfoniorkester, Lasse Samuelssons blåssektion, spelmännen Pekkos Gustav och Pål Olles fioler, musettedragspel, piano, Hammondorgel, tvärflöjt, krumhorn, zinka, spilopipa, baklängesljud och gitarrer körda genom ett Lesleykabinett. Och längst fram den helt magnifika sången och körerna som fullständigt överrumplar lyssnaren. Med “Studio” spelade Tages i samma division som de engelska grupperna Move, Marmalade, Herd och Love Affair.

Tages stod på toppen av sin karriär och för gruppen återstod endast ett par singlar innan Tommy Blom meddelade att han hade för avsikt att lämna bandet. Inspelningarna av “There´s A Blind Man Playin´ Fiddle In The Street” och “Fantasy Island”, på vilken Skansens Spelmanslag deltog, följde stilmässigt “Studio” tätt i spåren. Så gjorde också första singeln som skulle lansera fyramannagruppen Tages - “I Read You Like An Open Book / Halcyon Days”. B-sidan fick man av Peter Framton och Andy Bown från Herd. Levererad med ett löfte om att de själva inte skulle spela in den. Herd mörkade och berättade aldrig att man redan gett ut den under namnet “Our Fairy Tale”.

Den 31 augusti gjorde Tommy Blom sin sista spelning med Tages och då gruppen inte lyckades övertala Mikael Rickfors att ta över efter Blom fortsatte man iställer på fyra man.

Fortfarande hägrade ett internationellt genombrott och att erövra England var den stora utmaningen. En rimlig strävan då Tages är den mest brittiska popgrupp som kommit från Sverige. Det går inte att peka ut någon enskild, helt dominerande internationell förebild för Tages. Att kopiera var aldrig nödvändigt, än mindre önskvärt, men att influenserna var komna från de brittiska öarna går inte att ta miste på.

Det musikaliska kunnandet, förmågan att skriva låtar, producenten Anders Henriksson och den enorma fingertoppkänslan gör att Tages popmusik fortfarande i det närmaste är oöverträffad på våra breddgrader. Och det är lätt att glömma bort att i kombinationen folkmusik och rock var Tages föregångare till grupper som Contact och Kebnekajse.

Managern Richard Reece-Edwards lyckades få holländska Philips Records att förskottera femtiotusen dollar, så att gruppen kunde åka över till London för att spela in nästa album. Som motkrav ställde Philips två Lp-skivor samt två singlar för lansering i både Europa och USA. Reece-Edwards insisterade på att Tages, för att möta en internationell publik, var tvungen att byta namn och från sommaren 1969 började gruppen istället att framträda som Blond.

När de svenska konkurrenterna Hep Stars och Shanes sadlade om och blev dansband, satsade på Svensktoppen med genanta pinsamheter som “Sagan Om Lilla Sofi” respektive “Doktor E. Munk”, skulle Lagerberg, Larsson, Svensson, Töpel och producenten Henriksson gå in i Advision Studio i London och komma ut med en fullt värdig uppföljare till “Studio”.

THE LILAC YEARS

Med “The Lilac Years” lämnade Tages/Blond sextiotalet bakom sig och blev ett modernt rockband i klass med amerikanska storheter som Moby Grape, Band, Rasberries och Crosby, Still, Nash & Young.

Bandet var supertight, Lagerberg sjöng bättre än någonsin och “The Lilac Years”, med formidabla låtar som “Six White Horses”, “Deep Inside My Heart”, “Sailing Across The Ocean”, “Time Is Mine”, “The Girls I Once had” och “I Wake Up And Call”, blev för Tages en värdig avslutning på en lång och oklanderlig karriär.

Författarna till “The Encyclopedia of Swedish PROGRESSIVE MUSIC 1967-1979”, Tobias Petterson och Ulf Henningsson, får sista ordet, för jag kan inte säga det bättre själv:

Om TAGES: “...where The Beatles looked to India for inspiration, Tages explored the traditional folk music of Dalarna for a unique Swedish version of psychedelia.”

Om BLOND: “The album (The Lilac Years, min anm.) features high-quality psychedelic pop with great produktion, interwoven vokal harmonies and lush string arrangments played by The London Symphony Orchestra.”

Så sant, så sant...

Fotnot 1. Tyvärr är boxen “TAGES - This One´s For You!” utgången. Följande minibox finns tillgänglig och rekommenderas tills EMI tar sig i kragen och än en gång återutger allt Tages spelade in.

Fotnot 2. När 5 cd-boxen ovan är inhandlad vill ni naturligtvis även ha Blonds "The Lilac Years". Och där har ni tur. Den finns återutgiven som cd med singlar och dvd-material som bonus.

Och har ni traskat ända hit borde "Boken om TAGES - från Avenyn till Abbey Road" vara ett givet köp. Den är inte bara trevlig läsning, den är ju förbaskat snygg också.

Och inte nog med det, ni får då även den unika ep-skivan "Live And Jealous" som bifogas boken.

BÄST 2012...
...betyder, liksom tidigare årsbästalistor, inte att inspelningar eller utgivningsår ens behöver vara i närheten av 2012. Det är kort och gott bara bra musik som jag upptäckt eller återupptäckt under året.

 

THIS MAY BE MY LAST TIME SINGING
RAW AFRICAN-AMERICAN GOSPEL ON 45RPM 1957-1982
(Tompkins Square)

Författaren och samlaren av gospelmusik Mike McGonigal har grävt djupt i sin skivsamling och här tillhandahåller han tre fullmatade Cd:n, totalt sjuttioen sånger, bestående av gospel så rå och primitiv att en genomlyssning stundtals är rent skrämmande.

Vem skulle ha vågat säga emot den kraftfulle Pastor Elder Robert McMurray när han - med en röst grövre än Howlin´ Wolfs - på nyårsnatten 1963 uppmanade församlingen ”Walk With God”. Och Rev. R Hendersons ”Stop Living On Me” - med endast ackompanjemang av elgitarr och som trumma en stampande fot - är garagerock av det slaget som borde ha gjort makarna Jack & Meg White i White Stripes gröna av avund.

Det McGonigal redovisar är en unik samling singelskivor, bestående av utgåvor tänkta enbart för en lokal marknad. Ibland så obskyra att de förmodligen aldrig ens såldes utanför den kyrka där de var inspelade. Vissa sånger känns till och med så privata, att det är med rodnad känslan av att tjuvlyssna infinner sig.

 

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Värdighet
(Punks Only)

Den uppmärksamhet Bäddat För Trubbel fick i och med debuten “Det här är inte New York” har verkligen inte stigit gruppen åt huvudet.

På uppföljaren “Värdighet” är man tillbaka med samma energimättade pubrockspunk, kopplad till ångestfyllda texter om vardagslivets realiteter. Sömnlösa nätter, kamrater som plötsligt vill imponera, ett arbete man vantrivs med eller allmän otillräcklighet blir i Bäddat För Trubbels musik poesi av kött och blod.

Mitt i ursinnet drar gruppen ner tempot och till kompet av en gospelorgel och det kanske vackraste gitarrsolot jag hört förkunnar Bäddat För Trubbel att man inte behöver vara så sträng mot sig själv:

Det var tio tusen år sen idag, den här staden var du och jag
fast än jag har mycket mer nu, saknar jag allt
Men efter en lång och hård arbetsdag är det förlåtet att bli sentimental
jag är inte en av dem som glömmer så lätt

Man måste skilja på fakta och nostalgi
Man får lov att förlåta och man får lov att låta bli

Nu är du gammal och vill vara ifred
Du har hittat någon att dela din vardag med
och jag har hittat någon som faktiskt bryr sig om hur jag mår

WILSON PICKETT
Funky Midnight Mover - The Atlantic Recordings (1962-1978)
(Rhino, 5 cd-box)

Från de första stora framgångarna 1965, med “Don´t Fight It” och “In The Midnight Hour”, fram till 1973 placerade Pickett sig själv och Atlantic Records inte mindre än 35 gånger på de amerikanska hitlistorna.

Med en röst som var lika gapigt tuff som James Browns, men samtidigt strävt soft som Otis Reddings och med ett självförtroende som verkade överträffa dem båda intog Wilson Pickett sin rättmätiga plats bland soulmusikens tungviktare.

Varifrån kom självförtroendet och den personliga sångstilen? Vad gjorde honom till den han var? Svaret finns säkert att finna i hans bakgrund. Född i Prattville, Alabama 1941 och uppvuxen i närheten av morföräldrarna, där morfadern var predikant, blev han tidigt exponerad för gospelmusik, vilken också framträder som en mycket stark influens genom hela hans Atlanticproduktion.

ELLA MAE MORSE
Rocks
(Bear Family)

Ella Mae Morse var äkta vara rakt igenom. Rakryggad tog hon sig an svart rhythm & blues med samma övertygelse som giganterna LaVern Baker och Ruth Brown. Hennes hyllning till genren kulminerade 1954 i albumet “Barrelhouse, Boogie And The Blues”, där vi kan höra henne framföra sånger som The Drifters “Money Honey”, Ruth Browns “Daddy, Daddy” och 5-10-15 Hours, The Dominoes “Have Mercy Baby” och The Ravens “Rock Me All Night Long”.

Ni som trodde att Elvis Presley uppfann rock´n´roll får tyvärr en knäpp på näsan här. När Ella Mae Morse och Don Raye 1946 smågnabbade sig genom öppningsdialogen till “The House Of Blue Lights” låg säkert den elvaårige Presley storörad vid familjens radio och försökte förstå vad som hände.

Morse var definitivt en av alla de artister som under efterkrigstiden lade grunden för det som i mitten på femtiotalet skulle bli allmänt känt som Rock´n´Roll.

THE PRETTY THINGS
Honey I Need / I Can Never Say
(Fruits de Mer)

THE PRETTY THINGS
S.F. Sorrow Is Born
She Says Good Morning
Baron Saturday
Renaissance Fair
(Fruits de mer)

Fortfarande i full aktion, vitala och så kompromisslösa som deras egen historia ställer krav på att de skall vara. Originalmedlemmarna Phil May och Dick Taylor ser naturligtvis ingen anledning att fortsätta om de inte kan leva upp till den höga standard vi är vana att de håller.

Det här är helig mark för mig. The Pretty Things självbetitlade första album var den första Lp jag någonsin köpte. Året var 1965, jag var fjorton år och skulle fylla femton samma år. The Beatles och The Rolling Stones absolut, men det här var något helt annat. Fräckt bortom alla rimliga gränser och den virvelkåte Viv Prince bakom trummorna var ju också något helt annat än Richard Starkey och Charlie Watts.

Fruits de Mer Records spelade in bandet i december 2010 då de, på The 100 Club i London, framförde först hela första Lp:n och därefter det psykedeliska mästerverket S.F. Sorrow. Den förstnämnda liveinspelningen kommer senare i år att släppas som Lp. Därifrån är “Honey I Need” hämtad, medan “I Can Never Say” är en nyligen återfunnen demoinspelning från 1965.

Till de tre liveversionerna från “S.F. Sorrow” har man adderat en mäktig liveinspelning av “Renaissance Fair”, hämtad på The Byrds Lp “Younger Than Yesterday” (1967), från då The Pretty Things spelade på Paradiso i Amsterdam 1969.

Just nu befinner sig The Pretty Things på turné i Australien, den första sedan 1965 då gruppen blev portförbjuden i landet, och lär visst återförenas med den blytunge originalbasisten John Stax som numer är bosatt i den delen av världen. Oj, oj, oj...

THE SCHLEYERS
Call My Name
(Egenhändigt utgiven kassett, såld i 50 exemplar)

Gitarrist Jan Oldaeus producerade tre låtar på den kassett Lidingös The Schleyers spelade in under det tidiga åttiotalet. Kassetten, som borde ha gett The Schleyers ett skivkontrakt, bestod av fem låtar och såldes vid deras konserter samt skickades till några förhoppningsvis intresserade skivbolag. Några sådana fanns inte trots att den här skönheten låg framför deras fötter.

“Call My Name” öppnar med ett riff som är det fräckaste jag hört sedan The Rolling Stones intro till “Route 66” på deras första Lp. Med munspelssolon, handklappningar och ett Jerry Lee-piano i bakgrunden påminner gruppen i “Call My Name” om både Danny Mihms The Kingsnakes och de engelska pubrockarna Lew Lewis Reformer.

The Schleyers hade de bästa referenser man kan tänka sig och i “Call My Name” befann gruppen sig i rakt nedstigande led från femtiotalets Chuck Berry, via The Rolling Stones 1965 till Roy Loneys upplaga av Flamin´ Groovies och landade slutligen på Dr Feelgoods Canvey Island.

ON BENDED KNEE - The Birth Of Swamp Pop
(Great Voices Of The Century)

För under hundralappen på ebay, alltså näst intill gratis, kan man hitta det engelska skivbolaget Great Voices Of The Centurys utgåva “ON BENDED KNEE - The Birth Of Swamp Pop”, innehållande inte mindre än sextiofem charmiga och mycket sympatiska inspelningar från södra Louisiana gjorda mellan 1955 - 1961.

Mellan Earl Kings öppningsspår “Those Lonely, Lonely Nights” (1955) och Rockin´ Sidneys final “You Ain´t Nothing´ But Fine” (1961) blandas namnkunniga artister som Johnny Allen, Cookie & The Cupcakes och Bobby Charles med mindre kända namn som Little Alfred & The Berrycups och T.K. Hulin & The Lonely Kings.

En del kom ut som singlar på bolagen Ace, Excello, Jin och Goldband medan andra var inspelade i en skrubb och inte avsedda för våra öron. Själv älskar jag det här och störs inte alls av att få en och annan dubblett av den här fantastiska mixen av cajun, country, blues, soul, rhythm & blues och rock´n´roll. Helt underbar musik och mycket prisvärt för den ekonomiskt sinnade.

WRECKLESS ERIC PRESENTS THE LEN BRIGHT COMBO
(Southern Domestic)

Till den imponerande kostnaden av åttiosex pund spelades “The Len Bright Combo Present The Len Bright Combo By The Len Bright Combo” in på några timmar i Upchurch Village Hall.

Eric Goulden tog sig i kragen och skrev med “You´re Gonna Screw My Head Off”, “Someone Must´ve Nailed Us Together”, “Young, Upwardly Mobile...And Stupid” och “Lureland” några av sina absolut bästa sånger. Men allra, allra bäst är en kärleksbagatell med den poetiska titeln “Shirt Without A Heart”. En fullständig popexplosion av positiv energi med en oemotståndlig Eric Goulden stående på tå.

 Bara sju månader efter debuten släppte The Len Bright Combo sitt andra och sista album, “Combo Time!”, och det enda som hade förändrats var att musiken blivit något mörkare och tyngre. I övrigt var det samma geniala blandning av psykedelia, garagerock och starka popmelodier och än idag har ingen tagit den tämligen begränsade garagerocken längre än de här männen gjorde genom att bara vara sig själva.

FRANK FROST with the NIGHT HAWKS
Hey Boss Man!
(Phillips International/Bear Family

Med en spartansk elegans, liknande den som fanns hos musiker som Jimmy Reed och Slim Harpo, spelade Frank Frost och hans medmusiker i The Night Hawks - Jack Johnson: sologitarr och Sam Carr: trummor - under tre långa sittningar 1962 in “Hey Boss Man”.

Skivan sålde inte alls, men är ändå i all sin enkelhet en triumf lika mycket för Frank Frosts behagligt vackra rhythm & blues som för Sam Phillips genialt enkla produktion.

DAN PENN
The Fame Recordings
(Ace)

“I´m sitting by myself in the car in front of FAME studios in the early morning. Just sitting there, thinking, `My boys have left me´. I was going through the emotional deal, feeling sorry for myself. I just kept looking at the door: they left me...they left me...they left me. And then it occured to me - that´s not only a door, that´s the door. I thought, it´s a good thing they left, because I don´t need to be going out on weekends, getting drunk, spending all the money I make. What I really want to do is go through that door. I wanna learn everything I can that´s going on in that building. I wanna be a good engineer. I wanna be a good songwriter, I wanna learn how to produce records. I was already watching everything, but that was the point that I said `I gotta go´I don´t really want to perform . That ain´t my deal, being a star and all that. That´s really nowhere, that ain´t gonna last long, and you´ll probably die. Here, you live and write and make records. Isn´t that what you wanna do? Hell yes! I wanted to do that.”

Den gatusmarte tuffingen Dan Penn satt 1965 självömkande utanför Famestudion, övergiven av sitt band som dragit till Nashville för att söka framgång och förmögenhet. Beslutet att stanna hos Rick Hall i Muscle Shoals, Alabama och skriva hjärtskärande musik åt soulmusiken giganter har vi alla anledning att vara tacksam för.

THE SEE SEE
Late Morning Light
(Dell´Orso, 2010)

Skall det göras, skall det göras ordentligt tycks vara den engelska gruppen The See Sees grundläggande inställning till sin musik. Det är ur sextiotalets psykedeliska period de hämtar sin inspiration, men vi tas inte tillbaka till ursprunget, utan musiken serveras oss idag som om genren alltid varit självklar, närvarande och lättillgänglig.

Visst är det charmigt med unga musiker som upptäcker kraftpaket som The Sonics och The Wailers, köper en fuzzbox och drar volymreglaget till tolv på förstärkaren, men The See Sees är något mycket, mycket mer än rå energi. Det är en ren njutning att höra hur gruppens röster vävs in i varandra i melodier som är omöjliga att värja sig mot och framförda med en ljudbild som är både spröd och tung. Man fullständigt överrumplas av hur välgjord och förförande The See Sees musik är.

WHO WILL BUY THESE WONDERFUL EVILS Volume 4
(Hot Stuff)

En samlingserie som övertygar mer och mer. Att någon till slut skulle lyfta fram Hazze Heps burleskt psykedeliska alster “Snow” var faktiskt mer än jag hade vågat hoppas på, men här finns den äntligen lättillgänglig för de som vill ha en dos av äkta originalitet.

Nu väntar jag bara på att någon skall släppa hela Hazze Hep Östlunds samlade musikaliska gärning. Den första Hep Stars-singeln, de fyra singlarna med The Fools och de två solosinglarna är något jag alltid återkommer till och Östlund är värd en samlings-Lp. Karln hade ju för bövelen humor.

Tack också till Hot Stuff för att man på innerpåsens text om “Snow” använder mina formuleringar. http://raisedonrecords.blogspot.se/search?q=hazze+hep+%C3%B6stlund

Andra starka anledningar att köpa “Who Will Buy...Vol 4” är framför allt Troublemakers freakbeatpärla “Sally” (1967) och dansbandssångaren John Julian och gruppen Curt-Görans fantastiska “Misery Is Such A Mystery” (1968), psykedelisk harmony pop i världsklass!

GENTLEMAN JESSE
Leaving Atlanta
(Douchemaster)

Melodi och energi är vad det handlar om för Gentleman Jesse och influenserna är så skiftande, att man i öppningsspåret “Eat Me Alive” anar det driv en ung “Born To Run”-textrabblande Bruce Springsteen hade, medan “Careful What You Wish For” är så full av Lennon- McCartney-harmonier att det skulle kunna vara en av The Beatles legendariska singelbaksidor.

Än mer magiskt blir det i “Take It Easy On Me Baby” som, trots att den är inspelad i Jesse Smiths källare, låter som något Phil Spector producerade för The Ronettes. I bakhuvudet förnimmer jag Ronnie Spectors, eller Veronica Bennett som hon då hette, fantastiska vibrato.

BOB WOODRUFF
The Lost Kerosene Tapes 1999
(Sound Asleep)

Bob Woodruff har låtit sina fans väntat länge. Efter debuten “Dreams And Saturday Nights” 1994 och uppföljaren “Desire Road” 1997 spelade Woodruff in det som var menat som hans tredje album, “Kerosene”, 1999. Det skulle dröja tolv år innan skivan till slut gavs ut.

Ett av dessa tålmodiga fans som aldrig slutat vänta är Jerker Emanuelson, ägare av Sound Asleep Records i Vara på Västgötaslätten, som för ett par år sedan fick kännedom om Woodruffs outgivna album. Det är honom vi har att tacka för att Woodruffs tredje album nu finns tillgängligt.

Personligen tycker jag Woodruff är mest intressant när han, som här, tonar ner countryinfluenserna och istället släpper loss en hel arsenal av powerpop, fullmatad med välklingande gitarrer, Hammondorgel, stämsång och munspel.

HURRIGANES
Live In Hamina 1973
(Love Records)

En del människor rensar hjärnan genom regelbunden löpträning, själv hatar jag att motionera och lättar istället eventuella psykiska spänningar med oförställd musik.

Finska Hurriganes är precis den typen av band som aldrig skulle drömma om att göra sig till. Det är rakt, tufft och framför allt mycket humor. Det enda jag saknar på “Live In Hamina 1973” är deras version av danska The Lollipops “I Will Stay By Your Side”.

The JACK DOWNING Anthology
A Force That Cannot Be Named
(RPM International)

Äntligen!

Ett stort tack till engelska RPM International som insåg hur unika Jack Downing & The Other Side var. En generös utgåva som spänner över tiden 1966 - 1974 och består av allt deras studiomaterial samt demo- och liveinspelningar.

Träffsäkert beskriver bandets siste gitarrist, Janne “Halkan” Hallquisth, vad man ville åstadkomma: “Bandet var stilmässigt svårfångat och country på den tiden var inte speciellt populärt. Stilen förknippades med Rankarna, dvs dansbandscountry. Idag spelar många band, även svenska, en blandning av country och rock. Alltså det vi gjorde redan i början på 70-talet och då var helt ensamma om i Sverige. Vi blandade redan då boogie, blues och country med rock. I bandet fanns instrument som dobro och lapsteel. Om vi funnits idag hade vi haft en betydligt större publik och kanske även varit rätt kultiga. Vi övade inte ihjäl oss, blev aldrig för strikta, men vi spelade mycket ute och bandet svängde helt enkelt jävligt bra!”


LÄSVÄRT:

IAN DURY - The Definitive Biography.
Will Birch
(PAN Books)

När det inte fanns någon naturlig plats för en sån som Ian Dury inom den utseendefixerade rock- och popvärlden ritade han helt fräckt om dess prototyp och placerade sig själv i centrum. Durys förmåga att entusiasmera sin omgivning var enligt hans första manager Gordon Nelki enastående: “He could hardly walk down the street, but the vision he put together was amazing, brilliant. It attracted spectacular attention from start.” och musikern Chris Lucas är lika imponerad: “He was going to be our passport to a rock´n´roll nirvana. He had a few years on us and was streetwise. He knew people and had credibility. He was mesmerizing and charismatic from the beginning, and we believed in him.”

Inte illa av en person som hade så mycket emot sig. Hans historia, spännande och engagerat berättad av Will Birch, borde ingjuta hopp hos alla som misstror sig själv och sin egen förmåga.

FALLET THOMAS QUICK / ATT SKAPA EN SERIEMÖRDARE
Hannes Råstam
(Ordfront)

Med en ofattbar envishet plöjer sig Råstam genom tiotusentals sidor förundersökningar, sitter i dygn och lyssnar på kassetupptagningar och tittar på videoinspelningar med en fabulerande Thomas Quick. Han fullständigt smular sönder bevisningen mot Quick som en av världens värste seriemördare.

En fantastik läsupplevelse som borde bli en bibel på journalisthögskolan. Boken om Thomas Quicks var egentligen redan skriven av advokaten Pelle Svensson. Hans “Quick: Den stora rättsskandalen” kom 2009, men fick aldrig samma genomslag som Råstams bok. Båda drar samma slutsatser, men i motsats till Svensson raljerar aldrig Råstams, utan låter oss läsare själv dra slutsatser utifrån det vi läser

BOKEN OM TAGES - FRÅN AVENYN TILL ABBEY ROAD
Göran Brandels & Lennart Wrigholm
(Premium)

Ett av Sveriges genom tiderna största band porträtteras på ett alldeles utmärkt sätt av Tagessamlaren Göran Brandels och journalisten Lennart Wrigholm.

Med ett sanslöst unikt bildmaterial bestående av skivomslag, tidningsartiklar, turnélistor och verkligen mängder av privata fotografier låter författarna oss följa gruppen från åren strax innan det taffliga genombrottet med “Sleep Little Girl”, via den tidiga rhythm & blues- och popperioden fram till de geniala albumen “Contrast”, “Studio” och Blondskivan “The Lilac Years”.

“Boken Om Tages” är ett föredöme för hur musikbiografier skall skrivas - engagerat, kärleksfullt och tidskrävande. Det finns inga genvägar till ett så suveränt resultat.

TEEN BEAT MAYHEM!
Mike Markesich
(Priceless Info Press)

Det tog Mike Markesich tjugo år att dokumentera sextiotalets amerikanska garagerock. Men resultatet är värd all väntan.

Det är nära på ångestskapande att läsa den digra singeldiskografin från A till Z. Det finns ju ingen chans i helsike att man skall få höra allt Markesich grävt fram. Likt en musikjournalistikens Hannes Råstam har han inte låtit sig skrämmas av det ofantliga arbete som legat framför honom. Ett imponerande uppslagsverk som kommer att åka in och ut ur bokhyllan.

HÅKANS POP

Tillbaka igen på Raised On Records årsbästalista. Det är bara att lyfta på hatten för herrarna Håkan Pettersson och Lars Kärrbäck i deras oförtröttliga strävan att låta oss veta ALLT om pubrockens profiler. Under året har de låtit oss ta del av Ian Gomm (jodå, jag vet att den kom i slutet på 2011) och Will Birchs både möjliga och omöjliga utgåvor. Och trevliga är de båda männen också.
　


KONSERTER:

MICKEY JUPP / LEGEND
Riga Music Bar, Westcliff-On-Sea
England, 2012.03.16

När Mickey Jupp ställde sig på Riga Music Bars scen i Westcliff-On-Sea så var förväntningarna skyhöga. Inte ens en hes och lite småtvär Jupp för så där trettio år hade gjort mig besviken, men hur hade åldern och den självvalda isoleringen förändrat mannen som - i text och musik - med rätta kan kallas Chuck Berrys enda verklige arvtagare.

När karln ställer sig framför mikrofonen och efter det klassiska gitarrintrot berättar att föräldrarna tycker det är dags för honom att dra iväg kastas vi in i en djävulskt het “Cheque Book”. Inte mycket har alltså förändrats. Mickey Jupp kan fortfarande hänföra en publik med sin sympatiska begåvning, att - utan större åthävor - skapa det där magiska svänget alla vill ha, men det är så få förunnat att kunna ge.

Med sig på scenen hade Jupp sista upplagan av gruppen Legend - bestående av John Bobin: bas, Bob Clouter: trummor och Mo Witham: gitarr - som 1972 spelade in “Moonshine” för Vertigo Records. Att man inte spelat tillsammans på fyrtio år är musikerna alldeles för professionella för att visa.

ISRAEL NASH GRIPKA
Mastodont, Örebro 21 juni 2012

En av de bästa konserter jag sett. Man har ju sagt det många gånger tidigare, men Gripkas spelning på Mastodont hamnar i den kategorin. Inledningen var fullständigt formidabel med sin Träd, Gräs och Stenar goes Country-känsla, Likt tidigare T,G&S var det omöjligt att veta åt vilket håll musiken skulle spreta.

Det sägs finnas likheter mellan Gripka och Neil Young och med risk för att "svära i kyrkan" så måste jag erkänna mig tämligen ointresserad av Neil Young. Gitarrmattorna Gripkas band levererade var långt mer spännande än de jag hört Young åstadkomma.

Lyssnade på Gripkas skivor strax innan konserten och blev tveksam om jag skulle gå dit. Väl där överraskades jag av hur annorlunda, och långt mycket bättre, bandet lät live. Det var första gången jag såg karln och var inte alls beredd på att få höra så suverän gitarr-rock