Dantalian´s Chariot

DANTALIAN'S CHARIOT
Chariot Rising
(Wha Wha)

I augusti 1967 gjorde jag min första pilgrimsresa till popmusikens Mecka, London. Jag var sexton år och trots att jag redan var självförsörjande, hade jag varit tvungen att ljuga för morsan för att få åka. Lögnen bestod i en urklippt tidningsannons för en resebyrå, vilken sålde tågresor, inklusive hotellbokning, till London. Inget kunde med andra ord gå fel, det fanns inget att oroa sig för. Annonsen sattes upp på kylskåpet och resan avgick enligt tidtabell. Men, med på den resan fanns inte vi, jag och min dåtida ständige konsertföljeslagare. Vi åkte visserligen tåg och båt, men inte det tåget och inte den båten och någon inkvartering var inte ordnad.

Genom en annons i en av de engelska dagstidningarna hittade vi ett rum på vad som verkade vara ett horhotell i Kings Cross. Vi uppfattades naturligtvis som två smågrabbar och blev väl omhändertagna av de som frekventerade trapphuset. Hursomhelst fanns hos oss ändå inga planer på att tillbringa några längre stunder på rummet. Istället var det, på dagtid, så många skivaffärer som möjligt som skulle besökas och på kvällarna alternerade vi mellan Marquee Club och Flamingo Club. Båda belägna på Wardour Street, 90 respektive 33-37.

Vi var i London för att ta in det spännande nya och band som The Creation, Marmalade, Family, Eric Burdon & The New Animals och Geno Washington & The Ram Jam Band gjorde all hemlängtan obefintlig.

Marquee Club var även arrangör för den årliga National Jazz & Blues Festival i Windsor, drygt tre mil väster om London. Den sjunde festivalen i ordningen sammanföll med vårt Londonbesök och efter att ha studerat programmet behövde vi ingen längre betänketid för att bestämma oss.

Pink Floyd dök aldrig upp på festivalen - det pratades om att Syd Barrett hade fått ett nervsammanbrott - och The Nice fick hoppa in som ersättare. Dök upp, eller snarare ner, gjorde i alla fall spektakulära The Crazy World of Arthur Brown, med huvudpersonen själv nedsänkt på scenen från en lyftkran till ett suggestivt Hammondkomp. Andra uttryck för tidens experimentlusta gavs av The Move som, beväpnade med yxor, slog sönder TV-apparater samtidigt som de radade upp hits som "Night Of Fear", "I Can Hear The Grass Grow" och "Flowers In The Rain".

Jeff Beck hade för Jeff Beck Group fångat upp sångaren Rod Stewart och använde gitarristen Ron Wood som basist. Bakom trummorna satt Aynsley Dunbar som gjorde sin sista spelning med gruppen. En nypermanentad Eric Clapton var tillsammans med Cream en given succé och i ett nytt band kallat Ten Years After fanns Alvin Lee som spelade skjortan av de andra gitarrhjältarna.

Enligt festivalprogrammet skall Zoot Money ha gått på scenen direkt efter The Crazy World of Arthur Brown och det stör mig att jag inte har det minsta minne av hans framträdande. Eller rättare sagt gruppen Dantalian's Chariot som Money - tillsammans med gitarristen Andy Somers (mer känd senare som Andy Summers i The Police) - just hade bildat.

Zoot Money´s Big Roll Band var jag bekant med redan innan Windsorfestivalen och borde därför ha reagerat över att Money fanns med på spellistan. Varför han annonserades under eget namn är okänt. Kanske hade gruppen Dantalian's Chariot ännu inte helt etablerat sig? Windsorfestivalen lär ha varit deras första riktiga spelning och enligt den bifogade texten till det nyligen utgivna albumet "Chariot Rising" så var deras liveframträdanden något alldeles i hästväg:

"Dantalian's Chariot hit London's psychedelic underground clubs with a new sound and looks (The band dressed in white and painted their instruments and amps also white, so they'd give an impressive image when a psychedelic light show was projected upon them on stage). They did amazing performances at the Windsor National Blues Festival and the UFO and Middle Earth clubs."

Till skillnad mot Moneys tidigare Big Roll Band, som spelade sofistikerad rhythm & blues av samma slag som samtida Georgie Fame and The Blue Flames, hade Dantalian's Chariot helt anammat experimentell psykedelia. Debutsingeln "Madman Running Through The Field / Sun Came Bursting Through My Cloud" är lika klassisk som Pretty Things "Defecting Grey / Mr. Evasion" (1967) och "Talkin' About The Good Times / Walking Trough My Dreams" (-68) och Pink Floyds "Arnold Layne" (-67 och "See Emily Play" (-67).

I motsats till både Pretty Things och Pink Floyd begränsades Dantalian's Chariots framgångar till att i huvudsak vara tungviktare inom Londons undergroundscen. Columbia Records dumpade bandet redan efter första singeln, men CBS:s underetikett Direction fångade upp Dantalian's Chariot och lät dem spela in ett helt album under arbetsnamnet "Transition" med planerad utgivning tidigt 1968.

Någonstans på vägen fick CBS/Direction kalla fötter och vägrade släppa "Transition", vilket sannolikt innebar dödsstöten för den relativt nybildade gruppen som upplöstes i början av april 1968.

Bortser man från att skivbolaget troligen kalkylerade med en ekonomisk förlust, så framstår det som fullständigt obegripligt att inte "Transition", eller "Chariot Rising" som Wha Wha Records nu kallar den, inte gavs ut. Musikalisk låg den helt rätt i tiden med en stilfull blandning av suggestiv brittisk psykedelia, representerad av sånger som "Madman Running Through The Field", "Fourpenny Bus Ride" och "World War Three", och mer kontemplativa alster som "Soma" och "This Island". Kontrasterna binds samman av vokal stämsång och de smakfulla melodierna i "Coffee Song", ”Four Firemen”, ”High Flying Bird” och de briljanta "Recapture The Thrill" och "Sun Came Bursting Through My Cloud".

Efter Dantalian's Chariots upplösning följde Zoot Money och Andy Somers med Eric Burdon till Amerika och blev medlemmar i sista upplagan av The Animals, vars album "Love Is" innehåller en stark version av "Madman Running Through The Field".

I början på åttiotalet såg jag Zoot Money uppträda ensam bakom ett elpiano i källaren på Londonklubben Rock Garden vid Covent Garden. Vi var väl så där sju-åtta personer i publiken och det kan inte ha varit den mest stimulerande miljön för en musiker som femton år tidigare var känd för att inneha den mest spektakulära och påkostade ljusshowen bland Londons alla grupper.

Under våra veckor i London 1967 såg vi mellan femtio och sextio band, varav de flesta på jazz- och bluesfestivalen i Windsor. Det gör mig smått irriterad att jag med största sannolikhet såg Dantalian's Chariot framföra materialet från "Chariot Rising" lördagen den 12 augusti 1967 utan att ens minnas det.

SOUVENIRS Vol 2

SOUVENIRS
Little Gems Of Pop, Volume II
(Wall of Noice)

Om förälskelse, den tidiga och kravlösa, hade haft ett soundtrack vore powerpop dess självklara uttryck. I alla fall så som genren kommer till uttryck på samlingsskivan "SOUVENIRS - Little Gems Of Pop, Volume II". Och Vara på Västgötaslätten skulle i så fall vara en alldeles underbar plats att leva på. Nu har jag aldrig varit i Vara, men därifrån kommer i alla fall ett aldrig sinande flöde av fantastisk popmusik. Outtröttligt framburen av stadens eldsjälar och popkonnässörer, Jerker Emanuelson och Christer Warholm, vanligtvis under etiketten SoundAslepp Records men för Souvenirs-serien har man istället valt underetiketten Wall of Noice.

Etikettnamnet är den enda felaktighet som går att hitta på "Souvenirs", för här finns inget som påminner det minsta om buller eller oväsen. Istället radas den ljuvligaste popmusik upp, inspelad under åttio- och nittiotalet, fullmatad med det bästa ur popmusikens tradition; Rickenbackergitarrer, tamburiner, stämsång och framför allt melodier i massor.

Och det är verkligen de medverkandes genomgående suveräna förmåga att skriva sånger, och framför allt just melodier, som fullständigt överrumplar.

Från de majestätiska öppningsspåren med Richard X Heyman och gruppen Enemies In The Grass, där den förras "Vacation" (1980) ställt sig på The Beach Boys tidiga surfbräda och med full fart seglat in i åttiotalet, medan Enemies In The Grass "Best Behaviour" från 1991 intill förväxling låter som det bästa The Byrds spelade in. Via den charmiga "Hitchhiker Jane" (1994) med Model Rockets och kanadensiska Jr Gone Wilds sanslöst vackra Byrdspastisch "It Never Changes" (1986) och fram till slutet med Nick Rudd´s Blowns ”One In The Million”(1991) och The What Gives ”Marianne Claims” (1995) tar duon Emanuelson / Warholm, med sitt exceptionella kunnande om popmusik, fullständigt andan ur mig.

För det är inte vem som helst som kan sätta ihop en samling som ”SOUVENIRS - Little Gems Of Pop, Volume II”. Det är inget för morsgrisar. Det kräver både tålamod och tid att hitta mästerverk. Det är inte utan att jag tänker på den gamla reklamfilmen om Dumlekolan, där ett antal personer uttalar sig om det de har i munnen, och en av de medverkande plötsligt säger: ”...det är kolan man vill åt.”

Och själv funderar jag på att flytta till Vara, det verkar vara en bra plats att bo på för oss som gillar powerpop.

Fotnot. Det finns naturligtvis också en likaledes suverän Volym ett av "Souvenirs".
http://www.rootsy.nu/recension.php?id=1246

John Wesley Coleman

JOHN WESLEY COLEMAN
Bad Lady Goes To Jail
(Goner)

Trots en ganska omfattande skivkatalog, både i eget namn och med sin grupp The Golden Boys, är John Wesley Coleman ett helt nytt namn för mig. Blev bekant med honom först under en natts skivspelande hos en kamrat nyligen, då denne med förklaringen "det här är en riktig fattigmans-Springsteen" stoppade in titelspåret "Bad Lady Goes To Jail" i cd-spelaren.

Ut ur högtalarna strömmade Springsteen, f´låt, jag menar naturligtvis Coleman, inspelad i en burk med Roy Bittan-piano och allt. Och jag hade kunnat svära på att den inlånade pianisten, Orville Neeley, ton för ton kopierat Bittans spel på Springsteens "No Surrender", men på "Born In The USA"s bästa låt finns inget framträdande piano. Inte ens ett pianosolo. Neeley träffar rätt ändå. Och medan Springsteen bygger frihetsdrömmar om att bli och vara annorlunda finns i "Bad Lady Goes To Jail" inga visioner alls. Rollinnehavarna sitter där dom sitter.

Om rockmusiken har någon framtid så är det inte längre Springsteen som står för den. Nej, det är till udda filurer som John Wesley Coleman - som dissekerar rockmusiken, slänger det arenarockpompösa och bara behåller det mest nödvändiga - jag sätter mitt hopp. Och han behöver inte uttrycka sig verbalt ens, det räcker med att som enda text upprepa titeln, såsom i "Ooh Basketball" och "Christians Drive Like Shit". En textskrivarkonst Roky Erickson gjorde till sin i "Clear Night For Love".

Coleman missionerar i samma miljöer som The Damned och Stiv Bators frekventerade och hans stundtals snygga melodier, som "Lazy Baby", "Go Baby Go", "Can't Stop Dreaming" och "Bad Lady Goes To Jail", förstärks av att skivan är inspelad under mycket enkla förhållanden.

Vid en första anblick finns inget gemensamt mellan John Wesley Colemans "Bad Lady Goes To Jail" och det på omslaget avbildade albumet "Alfie" av Billy Vaughn på Dot Records 1966. Eller tror jag bara så? Det gör mig sömnlös att jag inte kan se någon annan eventuell koppling...

ANONYMOUS

ANONYMOUS
Inside The Shadow
(Machu Picchu)

Begåvningar belönas inte alltid i den tid då de är verksamma. Amerikanska Anonymous är ett talande exempel på sanningshalten i uttrycket otack är världens lön. Nu gjorde gruppen å andra sidan det inte speciellt lätt för omvärlden att få visa sin uppskattning.

"Inside The Shadow", som är Anonymous enda skiva, spelades in på bara två dagar 1976, varav hela den instrumentella bakgrunden spelades in dag ett och alla sångpålägg gjordes dag två några veckor senare. Inget kontrakt fanns med något större bolag, utan medlemmarna och producenten Jim Spencer lät själva pressa upp några hundra exemplar för försäljning. De som lyckligtvis innehar ett originalexemplar, på det de med glimten i ögat kallade A Major Label, får antas tillhöra deras familjer och den närmaste vänkretsen. Det normala hade varit att sälja ytterligare hundratals exemplar av "Inside The Shadow" på gruppens konserter, men några framträdanden inför publik gjorde aldrig Anonymous.

Det är naturligtvis inget ovanligt med privatpressade skivor, men det finns två anledningar till att "Inside The Shadow" är just ovanlig. Den första är dess extremt höga musikaliska kvalitet och den andra är utgivningsåret 1976.

Anonymous härstammade från Indianapolis, Indiana, men ursprunget till deras musik fanns att hitta i Kalifornien knappt tio år innan "Inside The Shadow" spelades in. Och precis som de musikaliska tvillingsjälarna i San Franciscogruppen Hot Knives förädlade Anonymous arvet från Byrds, Mamas and Papas, Jefferson Airplane, Beau Brummels och It´s A Beautiful Day.

Med nästan hela den amerikanska kontinenten mellan sig gjorde Hot Knives och Anonymous 1976, oberoende av varandra, varsitt album-mästerverk som båda hämtade inspiration i den tolvsträngade folkrocken som nådde sin kulmen 1967. Hot Knives inspelningar blev, förutom ett par singlar, outgivna fram till 2011 då det australiensiska skivbolaget Grown Up Wrong äntligen gav ut dem, medan Anonymous "Inside The Shadow" har återutgetts i mindre upplagor vid ett antal tillfällen.

Medan Hot Knives folkrock var luftigt lätt fanns hos Anonymous en tyngd som påminner om den engelska folkrockgruppen Trees och deras suveräna sista album "On The Shore" från 1971. I centrum två kvinnors starka röster - Celia Humphris i Trees respektive Marsha Rollings i Anonymous - mot en bakgrund av klassisk folkrock med inslag av tidens progressiva påverkan.

Precis som Jim Fords geniala "Harlan County" länge var en väl förborgad hemlighets hos initierade skivsamlare, är "Inside The Shadow" av Anonymous fortfarande mest en angelägen för oss som ständigt letar efter bortglömda pärlor i rockmusikens historia.

Det är dags att Anonymous kliver fram ur skuggan. De av er som har det minsta intresset för amerikansk folkrock med inslag av psykedelia kommer att älska "Inside The Shadow". Ni vet bara inte om det ännu.

Stora Popboxen Vol. 1

STORA POPBOXEN
Svensk Pop 1964-1969, Volume 1
(Premium Publishing, 4cd-Box)

Det här är recensionen jag helst inte vill skriva.

Vid en första anblick ser Stora Popboxen ut att vara en mycket ambitiös genomgång av den svenska sextiotalsmusiken, avseende pop, rhythm & blues, beat och psykedelia. Boxen fanns med på min årsbästalista över bästa utgåvor 2013, men så här i efterhand måste jag erkänna att den nog inte borde ha funnits där. Första intryckets entusiasm tog uppenbarligen överhanden då boxen i slutet av förra året landade i min brevlåda.

De som känner mig vet att jag alltid ansett att svensk sextiotalspop borde lyftas fram och få ett erkännande. Otaliga är de samlingar jag "tvingat" på vänner och bekanta för att belysa genialiteten hos de bästa inspelningarna som gjordes av svenska band mellan 1964 - 69.

När nu Premium gör en seriös satsning, med ett omfattande text- och bildmaterial där inget finns att klaga på, så verkar ingen däremot ha haft den minsta känsla för i vilket sammanhang musiken uppstod. Hur skall man annars förklara den fullständigt befängda idén att över fyra cd-skivor låta låtordningen vara baserad på en alfabetisk band- och artistmedverkan?

Boxen börjar således cd 1 med Annaabee-Nox (inte Annabee-Nox som det står i låtförteckningen) 1965 och slutar cd 4 med Yardleys 1965 och däremellan blir musiken i stort fullständigt ogripbar. Och i sin absoluta tondövhet gällande genre och kronologi tvingas jag, smärtsamt nog, även påstå att innehållet i det närmaste blir olyssningsbart, i bemärkelsen onödigt svårlyssnat. Inte huvudsakligen för att materialet är dåligt - sjuttio procent håller, medan material motsvarande en cd med fördel hade stannat i arkiven - utan för att en gräslig "When A Boy (In Your Arms) med Jane Swärd & The Swedish Four med alfabetisk nödvändighet följs av T-Boones beatklassiker "At The Club".

Shakers primitiva rhythm & bluesinspelning "Hoochie Coochie Man" från 1965 följs av Shamrocks harmonypop "Day Time, Night Time" från 1967. Båda bör självklart finnas med, men ingen av låtarna lyfter den andra. Det måste finnas en tanke och idé om vad som passar ihop. Och när sedan Shamrocks i sin tur följs av Shandies dansbandspop "That's My Desire" då tar man sig för pannan.

Eller när rent skräp som Beatstones "Stop Your Sobbing", Bröderna Volts "Don't Ha Ha" och den gräsliga "Set Me Free" med The Chicks helt ogenerat blandas med högklassiga Beathovens "Summer Sun", Bootjacks "My Baby" och Cads "Call My Name".

För att den oinitierade skall få någorlunda grepp om vilken enorm utveckling som musiken på sextiotalet genomgick, från till exempel Friends pulserande rhythm & blues i "Empty Handed" till Tages pop-psykedeliska Marmaladecover "I See The Rain", hade materialet istället krävt en lyhörd genremässig och kronologisk struktur.

Den som försöker förstå hur de olika stilarterna förhåller sig till varandra tidsmässigt får problem redan på cd 1. Det är en genremässig berg- och dalbana från första stund, där Annaabee-Nox inleder med beatballaden "Where Have You Been" från 1965 för att sedan kasta oss rakt in i blytung blues anno 1969 i Aunt Sallys "Wicked Little Thing". Därefter fem år tillbaka igen med Beach Walkers "Got My Feet On The Ground" som visserligen är inspelad 1966, men låter som något Staffan Berggren skrivit till Shanes debutalbum "Let Us Show You!" 1964.

Tidsmässigt kommer både Slim's Blues Gangs "I Want To Get Married" och Steampackets "Take Her Anytime" från 1966, men medan Slim passar bäst på en rhythm & blues-samling så var Steampackets bidrag så före sin tid att den med fördel kan ta plats på en freakbeat- och psychsamling. Tidpunkten för en inspelning är alltså inte den avgörande faktorn. Men, ingen av ovanstående bör följas av vare sig Stranglers "Who Wouldn't Like A Girl Like That", Streaplers "Rockin' Robin" eller Suzies "Look At Him". Det känns bara taffligt och okunnigt.

Låt mig ta ett tänkt exempel:

Göteborgsgruppen Tages speglade, som kanske enda svenska grupp, på ett utmärkt sätt hela musikutvecklingen under sextiotalet. Från den tidiga, på sin höjd charmiga, "Sleep Little Girl" och försöken att leva upp till epitetet "Västkustens Beatles", över den riktigt bra beat- och freakbeatperioden med låtar som "I'll Be Doggone", "I'm Going Out" och "The Man You'll Be Looking For" fram till kronjuvelen - albumet "Studio". Lägg till Blonds powerpopalbum "The Lilac Years" och ge ut alltihop i en 4-cd-box med låtarna i alfabetisk ordningsföljd.

I exemplet ovan skulle boxens första cd inledas på följande sätt:

TAGES: Bloodhound -65
BLOND: Caroline -69
TAGES: Cathy's Clown -65
TAGES: Crazy 'bout My Baby -66
TAGES: Dancing In The Street -67
BLOND: Deep Inside My Heart -69
TAGES: Dimples -65
TAGES: Donna -65

Och ännu mer osammanhängande skulle det bli då "Sleep Little Girl" (-64), "Seventh Son" (-65) och "Stand By Me" (-65), på tänkta cd 4, skall samsas med "Sister's Got A Boyfriend (-67), "She's Having A Baby Now" (-67) och Blondlåtarna "Six White Horses (-69), "Sailing Across The Ocean (-69) och "Sun In Her Hand" (-69).

Ingen är betjänt av en sådan utgåva, allra minst Tages själva. Sak samma med "Stora Popboxen", som förutom den hopplösa alfabetiska artistordningen även tycks ha förlorat sig i att vara så bred som möjligt.

I förordet skriver förläggaren/producenten Wille Wendt att "Ambitionen har denna gång varit att presentera ett fräckt tvärsnitt av det allra bästa från den svenska 60-tals-epoken". Möjligtvis har man lyckas presentera ett tvärsnitt, men tyvärr är det som helhet långt ifrån både fräckt och det allra bästa. Istället är det stundtals så illa ställt att man är tvungen att beväpna sig med fjärrkontrollen för att trycka fram nästa låt som förhoppningsvis är bättre än pinsamheterna Chicks "Set Me Free", Five Teddys "Another Girl", Shakemakers "The Rise And Fall Of Flingel Bunt", Mascots "Hey Hey", Sleepstones "Just Eighteen", Fabs "Gulp", Jinx "Mary Angel", Jokers "Broken Engagement" eller Claes Diedens "In The Jungle".

Den 3-cd-box Premium gav ut i samband med "Stora Popboken" 1996 var till sitt yttre mer sparsam, men höll en betydligt högre och mer sammansatt kvalitet. Framför allt gjorde Hans Olofsson och Sven Åke Peterson som sammanställde boxen utvecklingen av den svenska sextiotalsmusiken begriplig.

Istället för att göra en box som helt igenom tar fasta på kvalitet och som kunde ha övertygat både svenska och internationella lyssnare och inte minst - med tanke på att Premium planerar en hel serie med svenska sextiotalsboxar - köpare, så blev "Stora Popboxen" ett obegripligt sammanställt halvpekoral. Målgruppen tycks mer ha varit nostalgikerna, de som tycker allt var så roligt förr, än de som är beredda att osäkra kontokorten och införskaffa föredömligt sammanställda boxar som "Nederbeat 63-69 / Beat, Bluf & Branie" (Hunter, 2001), "Love Is The Song We Sing - San Francisco Nuggets 1965 -1970" (Rhino, 2007) och "Where The Action Is! - Los Angeles Nuggets 1965 - 1968" (Rhino, 2009).

Beträffande möjligheten att skapa intresse för ytterligare svenska sextiotalsboxar tror jag dessvärre Premium har skjutit sig själv i foten.