Dee Rangers

DEE RANGERS
Surprise, Surprise
(Sucker's Choice, ep 2016)

Stockholmsgruppen Dee Rangers har varit verksam i över tjugo år. En slagning på Discogs visar att de också har en omfattande skivproduktion bakom sig. Minst sex album och åtta 45:or har man levererat. Själv tappade jag tyvärr bort gruppen redan efter den första och enda singel jag köpte med dem - "Don't / Hot Ice" - 1998.

Då jag nu letar fram "Don't / Hot Ice" så är det ofattbart att Dee Rangers försvann ur mitt blickfång och det är framför allt b-sidan som fångar mitt intresse. Gruppen plockade upp de amerikanska Thundertones häftiga instrumentallåt "Hot Ice" (Dot Records,1960), som har mer släktskap med Link Wrays tungt återhållsamma gitarrspel än Dick Dales snabba surfkaskader. Dee Rangers mycket fina tolkning av "Hot Ice" borde rimligtvis ha fått mig att köpa det mesta de därefter gav ut.

Nåväl, ordningen är återställd. Förra årets ep, "Take Me Home", blev en öronöppnare som gav mersmak, medan årets ep:s fyra titlar gjorde att jag initialt höjde på ögonbrynen rejält.

De uppseendeväckande låttitlarna är: "Surprise, Surprise", "I Want You", "Cheap Trills" och "My Baby's Gone". Vid en första anblick ger de indikationer om att Dee Rangers gjort en ep bestående i huvudsak av covermaterial.

Så är inte fallet. Men en förklaring kan vara på sin plats då signalvärdet av konvolutet är både starkt lockande och smått bedrägligt. Därmed inte sagt att det är elakt bedrägligt. Snarare handlar det nog om en lek med rock- och popmusikens referenser. Man har helt enkelt återanvänt några riktigt bra låttitlar.

I september 1964 skrev Mick Jagger och Keith Richards "Surprise, Surprise", vilken första gången dök upp på gruppens amerikanska album "The Rolling Stones Now" 1965. Den engelska sångerskan Lulu och hennes grupp The Luvvers använde "Surprise, Surprise" som baksida till deras andra singel "Satisfied" 1965. Samma år släppte även svenska Ola & The Janglers en utmärkt version av låten, som tog gruppen till en fjärdeplats på Tio i Topp.

Som sista inspelning till dubbel-lp:n "Blonde On Blonde" spelade Bob Dylan, på våren 1966, in "I Want You", vilken hamnade som första spår på sida två. Sången släpptes även som singel och placerade sig som nummer tjugo på amerikanska Bilboardlistan.

Det finns även en mer obskyr, men som säkert är känd av medlemmar i Dee Rangers, och i sammanhanget lika intressant sång med titeln "I Want You" och det är den som återfinns på Graham Bond Organizations debutalbum "The Sound Of 65". Även av den finns en svensk version och den gjordes 1967 av Stockholmsgruppen T-Boones med Kenny Håkansson på synnerligen tung gitarr.

Som första spår på doo wop-albumet "Cruising with Ruben & The Jets" (1968) ligger "Cheap Thrills". Bakom den fiktiva gruppen Ruben & The Jets hittar man Frank Zappa och hans Mothers of Invention, som på sitt fjärde studioalbum hyllar alla de vokalgrupper medlemmarna växte upp med på femtiotalet.

Utan att finnas som låttitel är "Cheap Thrills" namnet på den amerikanska gruppen Big Brother & The Holding Companys andra album 1968. Medlem i bandet var även den karismatiska sångerskan Janis Joplin, som efter "Cheap Thrills" lämna de övriga för att göra solokarriär. Värt att notera är att på "Cheap Thrills" återfinns "Piece of My Heart" - som i original 1967 spelades in av Aretha Franklins äldre syster Erma Franklin - vilken blev en av Joplins största listframgång. Det tecknade omslaget ritades av den begåvade serietecknaren Robert Crumb.

När det kommer till "My Baby's Gone" så får man gräva djupare. Men just djupdykningar ner i rockmusikens mest obskyra skrymslen är precis vad jag tror att medlemmarna i Dee Rangers sysslar med. Minns att de hittade "Hot Ice" med den inte allt för kända gruppen The Thundertones.

Texasgruppen The Mood gav 1966, på Kool Records, ut den vemodiga "My Baby's Gone", vilket tycks vara deras enda skivsläpp. Samma år, på bolaget Arco Records, kom en suggestiv "My Baby's Gone" med de från Fall Rivet, Massachusetts, hemmahörande The Ebb Tides. Året efter, 1967, släppte Zounds Records ett jagat fuzzmonster med The Sound Barrier från Salem, Ohio, med namnet "(My) Baby's Gone". Först bland garagebanden på den nordamerikanska kontinenten att använda titeln "My Baby's Gone" tycks ändå The (Soaring) Satellites ha varit. Redan 1965 fanns titeln med på deras enda singel, som bolaget Wilco Entertainers hade glädjen att få ge ut.

Även om det vid första anblick inte är lika iögonfallande, så kan det mycket väl vara så att inspirationen till titlarna istället enbart bör sökas i det amerikanska sextiotalsgaraget. Det är ju där band som Dee Rangers har sina rötter och förebilder.

Med hjälp av Mike Markesichs praktverk " TEENBEAT MAYHEM! - Commemorating America's musical heritage: those teenage rock & roll combos of the swingin' 1960's" och uppföljaren "BEYOND TEENBEAT MAYHEM" kan man konstatera att följande amerikanska sextiotalsgrupper spelade in Jagger/Richards "Surprise, Surprise": Kirkyards (1966), The Barons (1965), Underdogs (1966) och We Few (196?). Loved Ones från Knoxville, TN, gjorde istället som Dee Rangers har gjort. Man lånade titeln och skrev en egen "Surprise, Surprise", som är melodiös fuzzpop utgiven av Ambassador Records i juni 1966.

Beträffande titeln "I Want You" finns det en uppsjö av amerikanska grupper som inspirerats till egna alster; Beau Brummels (196?), Cardinals (1965), Claytons (1965), Creations (1966), Finestuff (196?), Naturals (1965), Newports (1966), Painted Faces (1967), Thorns (196?),Thombstones (1967), Tony & Terri (1965) och Vistas (196?). De flesta finns att lyssna på via youtube.

Den spännande titeln "Cheap Thrills" tycks däremot inget amerikanskt garageband från sextiotalet ha attraherats av. Det verkar konstigt nog bara vara Ruben & The Jets, alltså Frank Zappa & Mothers of Invention, och svenska Dee Rangers som sett den smått kittlande potentialen i vad som kan berättas med en titel som "Cheap Thrills".

Men, för att lämna det värdelösa vetandet och återgå till väsentligheterna, några versioner av sångerna ovan finns alltså inte på Dee Rangers nyutgivna ep. Alla fyra spår är komponerade av gruppen och det skall vi vara glada för. Det är nämligen urstark pop i Dwight Twilley och Phil Seymours anda Dee Rangers levererar. Ett undantag finns dock och det är "Cheap Thrills". Den är å andra sidan en riktig garagerock-/rhythm & bluesrökare, som - om den vore inspelad i Amerika för femtio år sedan - borde ha funnits med i Mike Markesichs "TeenBeat Mayhem!".

Det finns bara 300 exemplar gjorda av Dee Rangers "Surprise, Surprise", så ni som är intresserade av riktigt bra popmusik får lägga på ett kol. Det kan snart vara för sent.

Daniel Romano

DANIEL ROMANO
Mosey
(New West)

Det engelska verbet - enligt lexikon ett intransitivt sådant, för att vara exakt - "Mosey" betyder pysa, ge sig iväg, sticka och det är vad Daniel Romano alltid har gjort. Han är ständigt i rörelse och omöjlig att placera i ett fack. Karln stannar aldrig kvar på den musikaliska plats där man inbillar sig att man har honom.

Den som tror sig hitta country, eller ens minsta countryrockinfluens, på "Mosey" lär bli besviken. Det finns inte tillstymmelse till antydan om att Romano tidigare gjort strålande country, såsom "Two Pillow Sleeper", "Strange Faces", "Two Word Joe" och "Hard On You".

Utan att lägga för mycket vikt vid utseendet, så signalerar - bortsett från Adidasjackan - konvolutbildens frisyr och den prickiga skjortan hur den föränderliga Bob Dylan såg ut i mitten på sextiotalet. Alltså då Dylan var som mest spännande och ingen kunde förutspå vilket hans nästa drag skulle bli. Daniel Romano är, om inte lika revolutionerande som Dylan var i en tid då så mycket var nytt, i alla fall som artist lika spännande.

Det är inte utan förvåning mina intryck av flera av låtarna på "Mosey" får mig att tänka på den produktiva sångaren, låtskrivaren och producenten Lee Hazlewood. Först och främst naturligtvis "Toulouse", som - med skådespelarskan Rachel McAdams medverkan - är som hämtad från något Hazlewood skulle kunna ha spelat in tillsammans med Nancy Sinatra. Men även sånger som "Mr. E. Me" och "Sorrow (For Leonard and William") bär drag av Hazlewoods både pratiga sångstil och melodiöst dramatiska arrangemang.

Att Daniel Romano är en utmärkt sångare visar han i blue eyed soul-pärlan "I'm Alone Now", där han närmar sig Mickey Jupp och Bill Hurleys världsklass bland blåögt själfulla sångare.

För älskare av Everly Brothers är det extra glädjande att Romano väljer att spela in "The Collector", som han hämtat från brödernas utmärkta album "Two Yanks in England" och där de kompas av den engelska gruppen The Hollies. Låten skrevs av Cricketsmedlemmen Sonny Curtis, mannen bakom klassiska "I Fought The Law", som även han gjort en inspelning av "The Collector".

Jag håller det inte för otroligt att Romano sökt en uppdaterad ljudbild av just den som Don och Phil Everly 1966 skapade tillsammans med Hollies. Var än inspirationen kommer från, har Daniel Romano med "Mosey" gjort sitt bästa album och det vill inte säga lite då han aldrig någonsin släppt ifrån sig material som varit undermåligt.

Stiffy Jones

STIFFY JONES
Disconnect Me
(Odd Note Records, ep 2015)

Borträknat den privata sfären finns inget som får mig på så gott humör som en bra konsert.

Kom cyklande Götgatan i Stockholm i nordlig riktning lördag eftermiddag 0611, då jag nås av ett intensivt gitarrlarm mot bakgrund av en påtryckande rytmsektion bestående av bas och trummor. Ju närmare jag kom desto intressantare lät det.

Helvete va' bra det låter sa jag till min hustru som dessvärre hade bråttom. Själv hade jag inte för avsikt att röra mig ur fläcken. Det här tänkte jag inte missa.

Det som fick mig att abrupt ändra mina planer för den närmaste timmen visade sig vara en grupp kallad Stiffy Jones - hemmahörande i Västerort, Stockholm - som hade helt klart för sig vad Götgatans besökare behövde en solig lördagseftermiddag.

Efter en uppvisning sprängfylld med adrenalin plockade gruppen fram en relativt nyinspelad ep till försäljning - innehållande fyra låtar: "Disconnect Me", "Echoes", "Drag Me Down" och "Circus" - som jag naturligtvis var tvungen att köpa.

När vinyl-ep:n så ligger på skivtallriken sätts hjärnan i arbete. Associationerna går till över trettiofem år gamla kanonader från den då livaktiga brittiska punk- och new wave-scenen, såsom The Adverts "One Chord Wonders", Boomtown Rats "Looking After No. 1", Tubeway Army "That's Too Bad" och Zones "Mourning Star".

Med en klassisk rocksättning på två gitarrer, bas, trummor, energi i massor och ett förtjusande brittiskt anslag, anno sent sjuttiotal, levererar Stiffy Jones på samma gång en både attackerande och distinkt ljudbild.

Förutom den nu aktuella ep:n spelade Stiffy Jones 2010 in en fullängdare i cd-format som dessvärre verkar vara slutsåld. Den intresserade hittar den dock på Spotify och det är väl använd tid. I alla fall för de som, liksom jag, gillar scenen ur Woody Allens "Hanna och hennes systrar", då Allen och Dianne Wiest kliver in på en av New Yorks rockklubbar och på scenen står 39 Steps och framför sin fantastiska "Slip Into The Crowd". Det skulle lika gärna kunna ha varit Stiffy Jones som stod där och framförde "How Much Do You Need", "Stuck in the Bottle" eller "You Get Yours".

Jodå, precis så bra låter gruppen! Döm själva:

Fotnot. Då Allen och Wiest befinner sig på rockklubben - där den neurotiske Allen hatar musiken och inte alls känner sig bekväm - fäller han den klassiska kommentaren

- I'm frightened. They're gonna take hostages!

Ni som ämnar se Stiffy Jones kan känna er lugna. De tog ingen gisslan på Götgatan

Pat Todd & The Rankoutsiders

PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS
Blood & Treasure
(Hound Gawd!)

Redan på det inledande spåret - This Counterfeit World, med öppningsraden "This counterfeit world leaves you cold..." - inser man att Pat Todd aldrig kommer att bli en del av de turnérande cirkussällskap som går under namn som Springsteen, McCartney och Rolling Stones.

Todds förhållande till sin musik är så långt från jättearenor man kan komma. Medan cirkusartisterna låter sig betittas av femtiotusen (50000!) åskådare via en megaskärm, innan solen ens gått ner, står Pat Todd & The Rankoutsiders öga mot öga med sin publik på en barscen under dygnets mörkaste timmar.

I den magnifika "Don't Be Sellin' Emptiness To Me" hittar man drivkraften - "...we all fear a wasted life..." - bakom Todds alltid lika jordnära och levande musik. Själva begreppet rock, och kanske ännu mer rock'n'roll, är idag urvattnat, innehållslöst och fullständigt ofarligt, men hos musiker som Pat Todd tycks inget kunna ta död på vare sig glöden eller passionen.

Likt de musikaliska vapendragarna Jesse Hector, Stevie Klasson och Lee Brilleaux, verksamma inom samma attackerande genre, ligger Todds styrka i förmågan att alltid förena energi och melodi, vilket gör att musiken aldrig blir tråkig eller medelmåttig. Tvärtom garanterar energin en ungdomlig fräschör, samtidigt som förmågan att skriva melodier lutar sig mot ett historiskt arv hämtat från femtiotalets Memphis, sextiotalets London och sjuttiotalets New York.

Pat Todd & The Rankoutsiders har aldrig gjort mig besviken. "Blood and Treasure" är dess fjärde album och inget tyder på att gruppen någonsin kommer att tappat fokus eller, ännu värre, chansera.

Kan ingen ta över Todd till Europa igen? Jag bara måste få höra karln göra "Stand Up & Sass Back" live!

Swedish Polarbears

SWEDISH POLARBEARS

The Great Northern

(SoundAsleep)

Vi som sörjer att den amerikanska gruppen Big Star aldrig kommer att kunna återförenas i sin ursprungssättning, får trösta oss med att det musikaliska arvet efter Alex Chilton, Chris Bell, Jody Stephens och Andy Hummel tycks leva starkare än någonsin.

Trots att Swedish Polarbears funnits som grupp sedan 2006 är det först nu de släpper sitt debutalbum. Under tio års tid har den värmländska gruppen byggt en ljudbild i rakt nedstigande led från Big Star. Och äntligen, äntligen återkommer genomarbetade harmonier och stämsång i modern svensk rock- och popmusik, såsom den kom till uttryck hos de bästa grupperna på sextiotalet.

Göteborgsgruppen The Jackpots - Sveriges motsvarighet till engelska The Ivy League - har, trots att de slutade som popgrupp 1968, i snart femtio år varit ensamma regenter på den svenska stämsångstronen, men nu gör Swedish Polarbears anspråk på kronan.

Med "Computer Crash" och "Commotion" tar de med sig det bästa från Jackpots in i nutid. I "Sun Of A Gun" tar Byrdsinfluenserna över och i uppmaningen "Stay Young" är de på sitt bästa Beach Boys-humör.

Mest av allt gör ändå Swedish Polarbears egen, stor, vacker och välmående popmusik som sätter deras suveräna stämsång i centrum. Trodde aldrig jag skulle få uppleva något liknande igen. Jag är både knäsvag och omtumlad.

Rekommendation: KÖP!