Little Richard

LITTLE RICHARD
The Explosive Little Richard
(Bear Family)

De som hört Little Richards inspelning av Don Covays "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me", utgiven av Vee Jay Records som singel 1965, vet redan vilken utomordentlig soulsångare Richard var i sin krafts dagar. "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me" besökte i slutet av oktober samma år placering 92 på Billboards poplista, en vecka senare var den utkastad. Ägarna av Vee Jay - makarna Vivian Carter och Jimmy Bracken - brottades med alltför stora finansiella problem för att kunna backa upp Richard ordentligt. I maj 1966 förklarades bolaget i konkurs, men då hade redan Little Richard stämplat ut.

I en ambition att själv ta kontroll över sina inspelningar och utgåvor hade Richard 1965 för avsikt att starta ett eget skivbolag - Bit Records. Två låtar, som förblev outgivna, var allt som spelades in - "Scuba Party" och "My Mother's Eye".

Bit Records kom aldrig till stånd, istället blev det Los Angeles-bolaget Modern som i december 1965 fick ta över efter Vee Jay. Resultatet blev två album utgivna 1966 - "Little Richard Sings His Greatest Hits / Recorded Live" och "The Wild & Frantic Little Richard" - men då utgåvorna från Modern Records nådde skivköparna hade Little Richard ännu en gång bytt skivbolag.

I sin biografi över Little Richard - "The Life and Times of Little Richard/The Quasar of Rock" - beskriver Charles White tiden efter Vee Jays krasch som kaotisk för Richard:

"Then Vee Jay folded...After this, Richard's recording career became very erratic. His stage act was rapidly becoming a form of selfparody. The undiscriminating audiences, who seemed to love his camp fooling more than his music, encouraged his displays of narcissistic nonsense and he became even more eccentric."

Om etiketten Moderns avsikter bara var att sälja femtiotalets Little Richard i en sextiotalskostym, så hade Okeh Records, dit han gick efter Modern, betydligt högre ambitioner:

"Then Things started to move. Richard signed with the prestigious Okeh label, a division of Columbia Broadcasting, and began recording under the direction of Larry Williams, his friend from their Specialty recording days. Booking for live performances rocketed."

Det blev alltså den gamla stallkompisen från Specialty Records som kom att producera Richards inspelningar för Okeh. Larry Williams tog honom på allvar och ville ha något som var större, bättre och sannare än bara nyinspelningar av hans femtiotalslåtar. Som grundkomp bakom Richards sång och pianospel anlitades gitarristerna Johnny "Guitar" Watson och Glen Willings, samt den basist som ingick i Richards turnéband, Eddie Fletcher. Vem den svängiga trummisen eller vilka blåsarna är finns det tyvärr ingen bevarad uppgift om.

Samma känslosamma utlevelse som Richard visar upp på sina Specialityinspelningar, precis samma känslosamma inlevelse och intensitet får Larry Williams ur honom hos Okeh. Oavsett om det är ballader som "The Commandments of Love och "Don't Deceive Me (Please Don't Go) eller uptemponummer som "Money" och "Function At The Junction" så lägger Richard känslorna utanpå kroppen till allmän beskådan. "The Explosive Little Richard" är ett fullödigt soulalbum och i centrum står en av de bästa rock'n'roll-, gospel- och soulsångarna någonsin. Richard behärskar alla stilarter och är han på sitt allra bästa humör, som här, saknar han konkurrens.

Trots att Little Richard och Larry Williams var samma andas barn, vilket den utmärkta "The Explosive Little Richard" är ett bevis på, så var Richards besvikelse över avsaknad av försäljningsframgång från Okeh-perioden stor. Och besvikelsen gick ut över Larry Williams:

"I was in the second year of the Okeh contract and there was still no hit record. So I tore it up... Larry Williams was the worst producer in the world. He wanted me to copy Motown and I was no Motown artist. They made me use their band, which was all trumpets. I got so I wanted to throw all the trumpets in the world Into the river".

Aldrig trodde jag att jag skull behöva uppmana någon att inte lyssna på Little Richard, men då han, som här, pratar ner Larry Williams och Okeh-inspelningarna måste jag be er slå dövörat till. Han har helt enkelt fel! För den som vill ha det bästa av femtiotalets rock'n'roll är Richards album på Speciality ett måste, vill man dessutom ha soulmusik av högsta klass är "The Exlosive Little Richard" ett lika självklart val.

Bear Family-utgåvan är ett dubbelalbum i vinyl och förutom originalskivan finns ytterligare sju spår, varav fyra är inspelade i Abbey Road-studion i London i december 1966 och producerade av Norman Smith!

Nyutgåvan av "The Explosive Little Richard" är en nödvändig påminnelse om vilken enastående artist Little Richard var då han på alla sätt levde upp till bilden av sig själv - Störst, Bäst och Vackrast! En skiva av den här kalibern skall naturligtvis alltid finnas tillgänglig


Fotnot 1.
Vee Jay-singeln "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me" är en av Little Richards inspelningar man med någorlunda säkerhet kan säga att Jimi Hendrix, som då ingick i Richards turnéband, medverkar på, men då under namnet Maurice James.

Fotnot 2.
Den outgivna "Scuba Party", avsedd för Bit Records, dök 1967 upp i filmen "Catalina Caper", där Little Richard ses mima till låten under en båtfärd i partystämning.

Fotnot 3. Samtliga citat ovan är hämtade ur Charles White "The Life and Times of Little Richard/The Quasar of Rock" (Da Capo Press, 1994).

Rekommenderar varmt även Bear Family-samlingen "Little Richard Rocks", som innehåller det bästa från hans femtio- och tidiga sextiotalsinspelningar.

http://raisedonrecords.blogspot.se/2011/12/little-richard-rocks-bear-family-nar.html

Arvidson & Butterflies

ARVIDSON & BUTTERFLIES
Arvidson & Butterflies
(Kool Kat Musik)

Det låter bra om svensk musik just nu. Ja, riktigt bra till och med. Och allra bäst låter det om svensk musiks undervegetation, alltså de som strävar på utan att få någon som helst uppmärksamhet. De som själva bekostar sina inspelningar och får dem utgivna av små okända bolag.

Tidigare på den här sidan har jag lyft fram svenska grupper/artister som Dee Rangers, Stiffy Jones, Stevie Klasson, Toads of The Short Forest, The Maharajas, Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och Kent Norberg för att bara nämna några vars musik håller hög kvalitet.

I våras överraskade Swedish Polarbears från Karlstad stort med sitt debutalbum - "The Great Northern" - innehållande enastående popmusik baserad på stämsång à la The Ivy League och The Jackpots.

Ytterligare en artist med känsla för popmusik är göteborgaren Roger Arvidson, tidigare hemmahörande i The Sonic Walthers och Remains. Och det stör mig ordentligt att jag inte omgående kopplade samman Arvidson med Remains suveräna mini-album "Been Away" (Velodrome Records,1993), som jag spelade dagligen då det kom.

Man måste beundra en musikaliskt begåvad person som Roger Arvidson för hans uthållighet, eller snarare förmågan att "sitta still i båten" och invänta att lusten och glädjen att skriva musik skall infinna sig. Det är nämligen långt, alltför långt om ni frågar mig, mellan skivutgåvorna.

Verksam under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet i Sonic Walthers som släppte två album och tre singlar. Strax därefter aktiv i Remains vilket resulterade i ett mini-album samt vinylsingeln "Feel a Chill/Boy Wonderer". Först efter nästan tjugo års uppehåll känner Arvidson att nu är det nog dags igen. Under eget namn kom 2001 det första soloprojektet - "Arvidson", vilket även är skivans namn. Ett harmoniskt popalbum lika snyggt, rent och självklart som dess enkla titel.

En cliffhanger till vad som skulle komma att bli soloprojekt nummer två ligger näst sist på "Arvidson" - den spröda "I Hear A Sound". Uppenbarligen hörde Roger Arvidson en ljudbild så gudabenådad att det tog honom femton år att färdigställa den. Med facit i hand är det ändå värd all väntan. Till sitt nya album - "Arvidson & Butterflies" - har han skrivit tolv sånger som alla bär karaktären av storslagen pop, så som den kom att definieras av Beatles, Byrds, Beach Boys och deras gemensamma avkomma - Brinsley Schwarz. Det vill säga riktigt snygga melodier och refränger, stämsång, välklingande gitarrer, - med intron och riff som biter sig fast hos lyssnaren - och allt producerat med ett luftigt lätt anslag.

Konvolutets tecknade framsida av Arvidson ger en bild av vad vi har att vänta oss. Den tolvsträngade Rickenbackergitarren är symbolen för det som kommit att kallas powerpop. Visst finns här powerpop, men det större begreppet POP ser jag som mer adekvat i sammanhanget. Grandios och behagfull popmusik som det tidigare nästan bara varit en ung Ian Gomm mäktig att framställa. Jag lyssnar på "Will Follow", "Want What I Can't Have" och "Change The World", blundar och ser framför mig Gomms "Summer Holiday" och "What A Blow" från 1978 respektive 1980.

Nick Lowes, Ian Gomms kollega i Brinsley Schwarz, betydelse för popmusikens överlevnad under sjuttio- och åttiotalet kan inte överskattas. Några av de titlar - och då tänker jag inte på "The Abominable Showman" - som Lowes soloalbum haft går att direkt applicera på Roger Arvidson och hans musik: "Labour of Lust", "Dig My Mood", "The Convincer", "The Old Magic" och "Jesus of Cool". Visst går det att hitta referenser bakåt i Arvidsson & Butterflies musik, men slutresultatet är ändå modern popmusik. Därför är det istället den amerikanska titeln på Nick Lowes debutalbum "Jesus of Cool" som bäst beskriver gruppens musik - "Pure Pop for Now People"!

The Reverberations

THE REVERBERATIONS
Mess Up Your Mind
(Screaming Apple)

Alla musikstilar har utövare bestående av såväl förnyare som traditionalister. Den ena är inte bättre än den andra - entusiaster av båda sorter behövs. Bland nu verksamma inom garage- och psykgenren, med rötterna i sextiotalet, så ansluter sig den amerikanska gruppen The Reverberations helhjärtat till den senare kategorin.

Personligen är jag inte det minsta intresserad av coverband, vars repertoar huvudsakligen består av så kallade godingar från sextiotalet. Att köpa en skiva av det slaget är uteslutet. Nostalgi är rena döden och har absolut inget med värnandet av en tradition att göra.

Precis lika lite som de svenska garagekungarna The Maharajas gör det, vars influenser är desamma, lika lite befinner sig Reverberations på den nostalgiska dynghögen. Tvärtom, båda dessa grupper visar med största respekt istället hur man håller en tradition levande. Att förfalla till osjälvständig efterapning vore under deras värdighet.

Hemmahörande i Portland, Oregon, har Reverberations en del att leva upp till. Både The Kingsmen och till viss del The Lollipop Shoppe - kända för hårdföra alster som "Louie Louie" respektive "You Must Be A Witch" - var verksamma i deras hemstad för så där femtio år sedan. Och det förpliktigar.

Gitarristen och sångaren Dave Berkham står som ansvarig för samtliga elva låtar på "Mess Up Your Mind" och hans kompositioner briljerar i både elegans och stilkänsla. Reverberations vet hur det lät i det amerikanska garaget på sextiotalet och hur det måste låta idag för att vara trovärdigt.

Garagerocken har en tidsmässig början men, liksom alla andra musikgenrer, inget slut. Reverberations och deras gelikar håller den vital, levande och ständigt aktuell.


Fotnot 1.
Lollipop Shoppe kom ursprungligen från Las Vegas och började där sin karriär som The Weeds 1966. För att komma undan militärtjänst tänkte medlemmarna i Weeds ta sig till Kanada. På vägen fastnade de i Portland, bytte namn till Lollipop Shoope, fick skivkontrakt, skrev historia och blev förebild av det absolut finaste slaget för grupper som The Reverberations.

Fotnot 2.
Den intresserade hittar Reverberations "Mess Up Your Mind" och mycket annat spännande hos: http://punkrecords.se

Dee Rangers

DEE RANGERS
Surprise, Surprise
(Sucker's Choice, ep 2016)

Stockholmsgruppen Dee Rangers har varit verksam i över tjugo år. En slagning på Discogs visar att de också har en omfattande skivproduktion bakom sig. Minst sex album och åtta 45:or har man levererat. Själv tappade jag tyvärr bort gruppen redan efter den första och enda singel jag köpte med dem - "Don't / Hot Ice" - 1998.

Då jag nu letar fram "Don't / Hot Ice" så är det ofattbart att Dee Rangers försvann ur mitt blickfång och det är framför allt b-sidan som fångar mitt intresse. Gruppen plockade upp de amerikanska Thundertones häftiga instrumentallåt "Hot Ice" (Dot Records,1960), som har mer släktskap med Link Wrays tungt återhållsamma gitarrspel än Dick Dales snabba surfkaskader. Dee Rangers mycket fina tolkning av "Hot Ice" borde rimligtvis ha fått mig att köpa det mesta de därefter gav ut.

Nåväl, ordningen är återställd. Förra årets ep, "Take Me Home", blev en öronöppnare som gav mersmak, medan årets ep:s fyra titlar gjorde att jag initialt höjde på ögonbrynen rejält.

De uppseendeväckande låttitlarna är: "Surprise, Surprise", "I Want You", "Cheap Trills" och "My Baby's Gone". Vid en första anblick ger de indikationer om att Dee Rangers gjort en ep bestående i huvudsak av covermaterial.

Så är inte fallet. Men en förklaring kan vara på sin plats då signalvärdet av konvolutet är både starkt lockande och smått bedrägligt. Därmed inte sagt att det är elakt bedrägligt. Snarare handlar det nog om en lek med rock- och popmusikens referenser. Man har helt enkelt återanvänt några riktigt bra låttitlar.

I september 1964 skrev Mick Jagger och Keith Richards "Surprise, Surprise", vilken första gången dök upp på gruppens amerikanska album "The Rolling Stones Now" 1965. Den engelska sångerskan Lulu och hennes grupp The Luvvers använde "Surprise, Surprise" som baksida till deras andra singel "Satisfied" 1965. Samma år släppte även svenska Ola & The Janglers en utmärkt version av låten, som tog gruppen till en fjärdeplats på Tio i Topp.

Som sista inspelning till dubbel-lp:n "Blonde On Blonde" spelade Bob Dylan, på våren 1966, in "I Want You", vilken hamnade som första spår på sida två. Sången släpptes även som singel och placerade sig som nummer tjugo på amerikanska Bilboardlistan.

Det finns även en mer obskyr, men som säkert är känd av medlemmar i Dee Rangers, och i sammanhanget lika intressant sång med titeln "I Want You" och det är den som återfinns på Graham Bond Organizations debutalbum "The Sound Of 65". Även av den finns en svensk version och den gjordes 1967 av Stockholmsgruppen T-Boones med Kenny Håkansson på synnerligen tung gitarr.

Som första spår på doo wop-albumet "Cruising with Ruben & The Jets" (1968) ligger "Cheap Thrills". Bakom den fiktiva gruppen Ruben & The Jets hittar man Frank Zappa och hans Mothers of Invention, som på sitt fjärde studioalbum hyllar alla de vokalgrupper medlemmarna växte upp med på femtiotalet.

Utan att finnas som låttitel är "Cheap Thrills" namnet på den amerikanska gruppen Big Brother & The Holding Companys andra album 1968. Medlem i bandet var även den karismatiska sångerskan Janis Joplin, som efter "Cheap Thrills" lämna de övriga för att göra solokarriär. Värt att notera är att på "Cheap Thrills" återfinns "Piece of My Heart" - som i original 1967 spelades in av Aretha Franklins äldre syster Erma Franklin - vilken blev en av Joplins största listframgång. Det tecknade omslaget ritades av den begåvade serietecknaren Robert Crumb.

När det kommer till "My Baby's Gone" så får man gräva djupare. Men just djupdykningar ner i rockmusikens mest obskyra skrymslen är precis vad jag tror att medlemmarna i Dee Rangers sysslar med. Minns att de hittade "Hot Ice" med den inte allt för kända gruppen The Thundertones.

Texasgruppen The Mood gav 1966, på Kool Records, ut den vemodiga "My Baby's Gone", vilket tycks vara deras enda skivsläpp. Samma år, på bolaget Arco Records, kom en suggestiv "My Baby's Gone" med de från Fall Rivet, Massachusetts, hemmahörande The Ebb Tides. Året efter, 1967, släppte Zounds Records ett jagat fuzzmonster med The Sound Barrier från Salem, Ohio, med namnet "(My) Baby's Gone". Först bland garagebanden på den nordamerikanska kontinenten att använda titeln "My Baby's Gone" tycks ändå The (Soaring) Satellites ha varit. Redan 1965 fanns titeln med på deras enda singel, som bolaget Wilco Entertainers hade glädjen att få ge ut.

Även om det vid första anblick inte är lika iögonfallande, så kan det mycket väl vara så att inspirationen till titlarna istället enbart bör sökas i det amerikanska sextiotalsgaraget. Det är ju där band som Dee Rangers har sina rötter och förebilder.

Med hjälp av Mike Markesichs praktverk " TEENBEAT MAYHEM! - Commemorating America's musical heritage: those teenage rock & roll combos of the swingin' 1960's" och uppföljaren "BEYOND TEENBEAT MAYHEM" kan man konstatera att följande amerikanska sextiotalsgrupper spelade in Jagger/Richards "Surprise, Surprise": Kirkyards (1966), The Barons (1965), Underdogs (1966) och We Few (196?). Loved Ones från Knoxville, TN, gjorde istället som Dee Rangers har gjort. Man lånade titeln och skrev en egen "Surprise, Surprise", som är melodiös fuzzpop utgiven av Ambassador Records i juni 1966.

Beträffande titeln "I Want You" finns det en uppsjö av amerikanska grupper som inspirerats till egna alster; Beau Brummels (196?), Cardinals (1965), Claytons (1965), Creations (1966), Finestuff (196?), Naturals (1965), Newports (1966), Painted Faces (1967), Thorns (196?),Thombstones (1967), Tony & Terri (1965) och Vistas (196?). De flesta finns att lyssna på via youtube.

Den spännande titeln "Cheap Thrills" tycks däremot inget amerikanskt garageband från sextiotalet ha attraherats av. Det verkar konstigt nog bara vara Ruben & The Jets, alltså Frank Zappa & Mothers of Invention, och svenska Dee Rangers som sett den smått kittlande potentialen i vad som kan berättas med en titel som "Cheap Thrills".

Men, för att lämna det värdelösa vetandet och återgå till väsentligheterna, några versioner av sångerna ovan finns alltså inte på Dee Rangers nyutgivna ep. Alla fyra spår är komponerade av gruppen och det skall vi vara glada för. Det är nämligen urstark pop i Dwight Twilley och Phil Seymours anda Dee Rangers levererar. Ett undantag finns dock och det är "Cheap Thrills". Den är å andra sidan en riktig garagerock-/rhythm & bluesrökare, som - om den vore inspelad i Amerika för femtio år sedan - borde ha funnits med i Mike Markesichs "TeenBeat Mayhem!".

Det finns bara 300 exemplar gjorda av Dee Rangers "Surprise, Surprise", så ni som är intresserade av riktigt bra popmusik får lägga på ett kol. Det kan snart vara för sent.

Daniel Romano

DANIEL ROMANO
Mosey
(New West)

Det engelska verbet - enligt lexikon ett intransitivt sådant, för att vara exakt - "Mosey" betyder pysa, ge sig iväg, sticka och det är vad Daniel Romano alltid har gjort. Han är ständigt i rörelse och omöjlig att placera i ett fack. Karln stannar aldrig kvar på den musikaliska plats där man inbillar sig att man har honom.

Den som tror sig hitta country, eller ens minsta countryrockinfluens, på "Mosey" lär bli besviken. Det finns inte tillstymmelse till antydan om att Romano tidigare gjort strålande country, såsom "Two Pillow Sleeper", "Strange Faces", "Two Word Joe" och "Hard On You".

Utan att lägga för mycket vikt vid utseendet, så signalerar - bortsett från Adidasjackan - konvolutbildens frisyr och den prickiga skjortan hur den föränderliga Bob Dylan såg ut i mitten på sextiotalet. Alltså då Dylan var som mest spännande och ingen kunde förutspå vilket hans nästa drag skulle bli. Daniel Romano är, om inte lika revolutionerande som Dylan var i en tid då så mycket var nytt, i alla fall som artist lika spännande.

Det är inte utan förvåning mina intryck av flera av låtarna på "Mosey" får mig att tänka på den produktiva sångaren, låtskrivaren och producenten Lee Hazlewood. Först och främst naturligtvis "Toulouse", som - med skådespelarskan Rachel McAdams medverkan - är som hämtad från något Hazlewood skulle kunna ha spelat in tillsammans med Nancy Sinatra. Men även sånger som "Mr. E. Me" och "Sorrow (For Leonard and William") bär drag av Hazlewoods både pratiga sångstil och melodiöst dramatiska arrangemang.

Att Daniel Romano är en utmärkt sångare visar han i blue eyed soul-pärlan "I'm Alone Now", där han närmar sig Mickey Jupp och Bill Hurleys världsklass bland blåögt själfulla sångare.

För älskare av Everly Brothers är det extra glädjande att Romano väljer att spela in "The Collector", som han hämtat från brödernas utmärkta album "Two Yanks in England" och där de kompas av den engelska gruppen The Hollies. Låten skrevs av Cricketsmedlemmen Sonny Curtis, mannen bakom klassiska "I Fought The Law", som även han gjort en inspelning av "The Collector".

Jag håller det inte för otroligt att Romano sökt en uppdaterad ljudbild av just den som Don och Phil Everly 1966 skapade tillsammans med Hollies. Var än inspirationen kommer från, har Daniel Romano med "Mosey" gjort sitt bästa album och det vill inte säga lite då han aldrig någonsin släppt ifrån sig material som varit undermåligt.