The Recks

THE RECKS
The Beast From The Sea
(Stoked Music)

Från ön Sark, den minsta av de brittiska kanalöarna, kommer gruppen The Recks. Hur liten Sark är förstår man då man betänker att Recks fem medlemmar utgör en procent av öns befolkning. Motsvarande procentsats för Sverige skulle ge 100000 medlemmar. Antal boende på Sark lär vara cirka 500 och dess yta endast 5,45 km2. Men musikaliskt måste Sark vara jordens epicentrum. Den punkt där alla folkliga musikyttringar kolliderar och reagerar med varandra. Hur förklarar man annars The Recks kraftfulla energi och genialitet?

I programbladet över alla som skulle spela på årets Live At Heart i Örebro hade jag, efter att ha lyssnat på evenemangets Spotifylista, gjort flera noteringar om eventuellt intressanta artister/grupper, dock bara ett namn markerat med ett utropstecken - THE RECKS! Av allt jag ville se, var det bara Recks som jag absolut inte fick missa. Gruppen gjorde tre lysande spelningar, varav den sista, på Makeriet, var en av de bästa konsertupplevelser jag haft. Lokalen var liten, näst intill packad med folk och ljudet precis så högt som det måste vara. Och det som hände på scenen var en märklig upplevelse av hur det skulle kunna låta om Edgar Broughton Band idkade umgänge med Captain Beefheart och Sadies i en Kusturicafilm. Svart katt, vit katt, förbannat stökigt och fantastiskt vackert på samma gång. En mycket märklig upplevelse och jag var alldeles matt efteråt. Men mycket, mycket nöjd!

Trots att Recks funnits sedan 2012 kom deras debutalbum "The Beast From The Sea" först 2018 och är till sitt innehåll mer strukturerat än deras scenframträdande. Men låt inte lura er, man vet ändå inte var man har The Recks. Någon enstaka genre går det inte att placera gruppen i, man får söka sig tillbaka till rockmusikens progressiva era och grupper som The Mothers of Invention och svenska Samla Mammas Manna för att hitta samma inställning att allt är möjligt. Kanske är det därför Recks har kallats:

The kings of schizophrenic folk

Själva beskriver de sig som:

...a gypsy, jazz, folk, funk, genre-bending, mind-melting, slap-dashing five-piece from the isle of Sark.

Man kan också lägga till att de med "Valentine" och "She Wants That Too" utan svårighet även behärskar tjugotalsswing i Charlestonstappning och med "Low Life" kliver hundra år framåt och presenterar en rytmisk rap. Att deras musik, i alla fall hos mig, projicerar bilder från förbudstidens amerikanska lönnkrogar, Berlins nattklubbar under Weimarrepubliken, Balkan sedd genom Emir Kusturicas ögon och begravningsscener ur Francis Ford Coppolas "Gudfadern" är en spännande bonus. Och allt framfört med all den precision och mångsidighet som bara riktigt duktiga musiker besitter.

Micke Japp

MICKE JAPP featurin' MO WITHAM
Du får mig aldrig upp (i en sån där)
Mycke' Jupp Vol 1
(Pubrock Records)

Jodå, ni läser rätt - Micke Japp istället för Mickey Jupp. Det finns massor av hyllningsband, alltså såna som bara spelar låtar ur en speciell artists eller grupps repertoar. En respekt som vanligtvis endast tillkommer världsnamn och framförda av grupper med påhittiga namn som Boot Led Zeppelin, Too REX, Pearl Jamm, Fleetwood Bac, Trembling Wilburys, Absolute Bowie och Rollin' Stoned. Att, till råga på allt, en svensk grupp skulle ägna all sin verksamhet åt en musiker som Mickey Jupp var oväntat, men alls inte oförtjänt, och dessutom göra det på svenska.

Takt- och måttfulle Mickey Jupp, som ju minst av allt vi ha allt ljus på sig själv, är säkert lika förvånad som vi andra. Och ändå är det så att om någons begåvning förtjänar att lyftas fram så är det Southendlegendaren Mickey Jupps. Karln är trots allt en av Storbritanniens största låtskrivare, helt i klass med namn som Ray Davies, Lennon/McCartney och Jagger/Richards. Inte långt efter Chuck Berry då det kommer till att berätta en historia och allra bäst är han som åsidosatt i kärlek. Ingen kan låta så olycklig som Mickey Jupp. Sångerna om hans tillkortakommanden med kvinnor lyfter och levandegörs av hans formidabla röst och gitarr- respektive pianospel som kan både gråta och svänga.

Svenska Micke Japp har alltså tagit på sig uppgiften att översätta och tolka en av de riktigt stora, kanske inte försäljningsmässigt men konstnärligt, utövarna i rockmusikens tjänst. Ingen lätt uppgift och hade gruppen valt att rakt av göra elva Jupplåtar utan översättning så hade skivan känts onödig. Men, med Mats Zetterbergs fina översättningar/tolkningar tillför de en helt egen, både respekt-och behagfull, dimension till originalversionerna och musikaliskt svänger det lika gott som en gång Jupps egen grupp - Legend. Micke Japp fångar på ett förträffligt sätt förebildens mångsidighet, den spirituelle, den tuffe och den ömsinte Jupp ges utrymme i de sånger man valt att tolka. Det gläder mig extra mycket att min absoluta favorit, om det nu går att välja någon av alla hans små mästerverk, bland Juppkompositioner finns med - "Heather On The Hill", här fint framförd som "Ljung och hed i Ljungbyhed".

Som extra bonus har gruppen fått med Mickey Jupps ständige sidekick, gitarristen Mo Witham, som både gästspelar på hela skivan och, tillsammans med Mats Zetterberg, står som producent. Mo Witham är inte vem som helst i sammanhanget, hans samarbete med Jupp går tillbaka ända till det tidiga sjuttiotalet och de klassiska albumen "Red Boot" (1970) och "Moonshine" (1972).

Nedan hittar ni från vilka album Micke Japp gjort urvalet och sångernas originaltitlar. De svenska titlarna, texterna och hur det låter bör ni ta reda på själva genom att införskaffa deras "Du får mig aldrig upp ( i en sån där)".

JUPPANESE (1978) - You'll Never Get Me Up In One Of Those
LEGEND (Red Boot, 1970) - Hole In My Pocket
YOU SAY ROCK (1994) - You Wear My Ring
MOONSHINE (Legend, 1972) - Shine On My Shoes
LEGEND (debuten, 1969) - Heather On The Hill
MOONSHINE (Legend, 1972) Lokal Folk'ol
FAVOURITES (2010) - Some Place Where It's Monday
AS THE YEARS GO BY (1991) - Standing At The Crossroad Again
OXFORD (1980) - Oxford Dick & The Word
SOME PEOPLE CAN'T DANCE (1982) - Taxi Driver
LEGEND (debuten, 1969) - Tombstone

Martin Karlsson's Degradation

MARTIN KARLSSON'S DEGRADATION
Too Far Gone / Barbwire (Couldn't Keep Me Away)
(Lätta Bördor, singel)

Till vardags sitter Martin Karlsson på trumstolen i Örebrogruppen The Strollers. Om jag förstått saken rätt är detta Martin Karlssons första utgåva under eget namn. Och det är en alldeles lysande debut Karlsson gör. Här får han också ge den nystartade etiketten Lätta Bördor Records ett avstamp som lovar gott inför framtiden. Både för etiketten och för Martin Karlsson.

A-sidans "Too Far Gone" har jämförts med något som skulle ha platsat på Stiv Bators soloalbum - "Disconnected (BOMP!, 1980) - efter The Dead Boys- och innan The Lord Of The New Church-perioden. Bators 1980 är inte alls någon dålig jämförelse och den geniale BOMP!-bossen Greg Shaw skulle säkert kunnat ha tagit till sig, och gett ut, Martin Karlssons inspelningar om han fortfarande varit i livet. Att Karlsson har kopplat samman Batorsinfluenserna med körer man vanligtvis hittade hos den engelska glamrockgruppen Slade gör "Too Far Gone" oemotståndligt charmig.

Baksidans "Barbwire (Couldn't Keep Me Away)" tar lyssnaren till Berkeleystudion Cosmo's Factory i Kalifornien 1978. Ja, inte på riktigt naturligtvis, men känslan är densamma. Roky Erickson And The Aliens repeterar inför inspelningen av albumet "The Evil One". Roky är på strålande humör och verkar tillfälligt befriad från besök av Lucifer, andar och demoner. Med värme, humor och en stor portion förståelse för enkelheten i materialet tar han sig igenom ett tjugotal amerikanska skoldanssånger. Inspelningarna gavs ut av Norton Records 2003 under titeln "Don't Knock The Rok!" Precis som ofta Erickson gjorde, lyckas Karlsson i "Barbwire (Couldn't Keep Me Away)" förmedla en känsla som är både smått skrämmande hotfull och behaglig.

Vilken fantastisk debut för både Martin Karlsson och Lätta Bördor. Här finns mycket att se fram emot. Ni som söker den äkta varan får lägga på ett kol, det är bara 200 ex. pressade.

Les Grys-Grys

LES GRYS-GRYS
Les Grys-Grys
(Groovie)

Minns fortfarande med välbehag då jag första gången lade minialbumet "THE "NOW" SOUND OF THE TELL-TALE HEARTS" (Voxx) på skivtallriken. Året var 1985 och jag hade just fått hem en packe skivor från Greg Shaws bolag. Hur var det ens möjligt att ett då nytt band kunde låta så exakt som Pretty Things och Downliners Sect gjort tjugo år tidigare. Innan dess trodde jag nästan att jag var ensam om att vurma för den brittiska rhythm & bluesen från min uppväxt.

Något år senare slogs jag åter med häpnad när The Wylde Mammoths började ge ut sina album och ep-skivor. Samma autentiska sextiotalssound framfördes alltså även av band i Sverige. Äntligen fanns en ny generation musiker som både förstod och återknöt till sextiotalets mer opolerade kulturyttring. Den vilda och uppkäftiga sidan av sextiotalets mångsidiga musikexplosion fick äntligen seriösa utövare, vilka inte var anfrätta av trist och ljummen nostalgi.

Det är just den exakta autenticiteten som också gör Les Grys-Grys till ett så fantastiskt band. Precis som en gång The Tell-Tale Hearts och The Wylde Mammoths vårdar gruppen sina influenser med omsorg och låter som om dom verkligen levde sida vid sida med band som Pretty Things, Standells, Creation, Yardbirds, Outsiders och svenska Ola & The Janglers. Ja, just det - Ola & The Janglers anno "Surprise, Surprise", "It's Allright", "Love Was On Your Mind" och "My Mean Memory". Varje gång jag spelar Les Grys-Grys så vill jag genast höra Ola & The Janglers två första album - "Surprise, Surprise" och "Patterns" - och deras tidiga singlar, inspelade 1965 och 1966. Jag har inte en susning om Les Grys-Grys lyssnat på Ola & The Janglers eller om likheterna bara är en tillfällighet. Hur det än förhåller sig träffar Les Grys-Grys den angivna musikaliska tidsandan med maximal precision.

Det tog åtta år för fransmännen att komma till skott och få till stånd sitt debutalbum, men det finns ingen anledning att vi skall behöva vänta ytterligare åtta år på nästa album. På sextiotalet klämde grupperna ur sig ett par album per år, jag ser ingen anledning till varför inte Les Grys-Grys också skulle kunna göra det. Och precis som med grupperna Tell-Tale Hearts och Wylde Mammoths kommer jag att vilja höra allt.

Wreckless Eric

WRECKLESS ERIC
Transience
(Southern Domestic)

På sjabbiga övernattningsrum, vid poolkanten på slut-på-säsongen-tomma semesterhotell och under rundvandringar i okända förorter i kölvattnet på förra årets briljanta album - "Construction Time And Demolition" - gör Eric Goulden iakttagelser som leder honom fram till den likaledes lysande "Transience". Till och med i entrén till en butik säljande kontorsmaterial hittar Goulden inspiration till att skriva musik.

Oförutsägbara Wreckless Eric - som Goulden är mer känd som - fortsätter att gå sin egen väg och förblir outtröttligt otrendigt nyskapande. Men han blickar också bakåt och gör musik som är lika sinnesutvidgande som Beatles, Pink Floyd och Pretty Things årgång 1966 - 1968, lika glamrockig som David Bowies 70-tal och fish and chipsslamrigt garagerockig i stil med 80-talets Len Bright Combo.

På "Transience" gör Eric Goulden en underfundig mix av glamrock och psykedelia, vilket han är ensam om, och positionerar sig i täten bland artister som, trots stigande ålder, inte tilllåter sig att bli bekväma. Istället har han med fingertoppskänsla tagit sitt alias - Wreckless Eric, ett namn han säger sig inte gilla - in i framtiden. De två senaste albumen har all den briljans och genialitet som vi fick prov på under hans allra tidigaste period hos Stiff Records.

De åtta spåren på "Transience" spänner mellan Bowierock i "Tiny House", där han fräckt lånar introt till "Rebel Rebel", pubrock i "Strange Locomotion", som är skriven av Kevin Coyne, och Velvet Underground-monotoni i "Indelible Stain".

Med risk för att bli enformig. Eric Goulden/Wreckless Eric är utomordentligt begåvad. Inte bara som låtskrivare, sångare och musiker, utan även som förmedlare av känslor - både av väl- och obehag.