The Maharajas

THE MAHARAJAS 

Floor Killers 

(Chaputa! Records) 

 I "Too Late to Repent" manifesterar öppningsfrasen "I drowned today in a lake full of tears" det genomgående känsloläget på "Floor Killers", vilken är Maharajas senaste utgåva. En samlingsskiva med undertiteln "14 Moody Garage Gems From Their Moody Vault" och med sånger hämtade ur hela deras karriär. Att drunkna i en sjö full av tårar är en betydande underdrift, snarare befinner sig gruppen i en ocean full av obesvarad kärlek, relationer som gått i kras, saknad och mer vemod än en person kan tänkas bära. Personen ifråga här är Jens Lindberg, som står som kompositör för tolv av skivans fjorton låtar. Lindbergs sånger befinner sig någonstans mellan danska Lollipops "I Will Stay By Your Side" (1965) och Johnny Winters "Gone For Bad" (1965). Det som förenar Lindberg, tre danska smågrabbar och en tuff Texargitarrist, i just de nämnda exemplen, är den äkta känslan av vemod de förmedlar.  Bättre betyg kan man inte få. 

Tillsammans med t ex 2014 års album "Yesterday Always Knew" (Low Impact) - för att bara ta ett, av många, exempel - visar "Floor Killers" mer än något annat vilket osannolikt komplext combo The Maharajas är. Osannolikt, därför att de här fyra männen har visat sig inte ha några som helst musikaliska gränser. Oavsett om de spelar öldränkt pubrock ("Sucked Into the Seventies", 2010), grandios merseybeat-/powerpop ("Yesterday Always Knew"), nattstökig Star-Club/Reeperbahn-garagerock (You Can't Beat Youth (2017), med låten "We Come in Peace" -tro för guds skull inte på några såna löften) eller "Floor Killers" som är känslomässigt utlämnande är The Maharajas briljanta. 

Förutom att gruppen kan vara svängigt tajt, behärskar de också förmågan att hålla tillbaka när så behövs. Och det är inte en helt självklar kombination. De förtätar ofta stämningen med snygga orgel- och gitarrslingor och de vågar lita på att deras melodier håller, men så har Maharajas också två suveräna låtskrivare i Jens Lindberg och Ulf Guttormsson. De båda kompletterar varandra, men inte bara som låtskrivare utan även som sångare och allra bäst är de då de tillsammans tar sig an sången, såsom i "What We Had" och "Too Late to Repent". Men, det räcker inte med två bra sångare, där finns också Mathias Lilja, som är lysande i skivans mest mörka sånger- "Goodbye Sunshine" och "Dead".

Med den förstklassiga musiken följer även initierade omslagstexter av Mike Stax och Måns P. Månsson, så i väntan på nästa "riktiga" album med The Maharajas är "Floor Killers" ett givet köp.

ISHAAQ

ISHAAQ
Best of Klasson
(dia dia)

Med bara drygt fyra månader in på året är jag beredd att utse "Best of Klasson" - av och med Ishaaq, eller Isak Klasson som är hans namn - som en av årets absolut bästa, i betydelsen mest spelade, skivor. Kanske den allra bästa. Kanske, för det är ju ändå åtta månader kvar av 2021, men långt fram lär den befinna sig när årets skivor skall sammanfattas.

Ishaaq tänjer mina musikaliska ramar på samma sätt som säregna musiker kunde göra under den progressiva eran i det tidiga sjuttiotalet. En tillåtande tid då allt kunde blandas och det fanns plats för grupper som svenska Handgjort och engelska Third Ear Band. Om man vill vidare, höra något nytt och annorlunda, är Ishaaq en perfekt ciceron. Han är unik och bjuder på en musikalisk upplevelse som är helt rätt för mig just nu.

Läser en intervju med Isak Klasson i Norrköpings Tidningar, där han berättar om sina dubbla rötter med en svensk mamma och en indisk pappa. Under uppväxten i Norrköping försökte han dölja den senares del i sin bakgrund. Det var först som vuxen och under en resa till Indien som bitarna föll på plats och det är just de indiska influenserna som gör "Best of Klasson" (som trots namnet inte är en samlingsskiva) så spännande och, inte minst, svängig.

Trots helt olika musikaliska uttryck påminner Isak Klassons texter om de som Bäddat För Trubbel-Hjelle skriver. Båda skriver angeläget om verkligheten utifrån ett klassperspektiv underifrån. Klasson öppnar dörren till en värld där socialen knackar på,  en sektliknande tillvaro, barn som tas om hand, sprit, tjack i påsar och buntar med cash. Men även till en värld full av längtan efter frigörelse som i "Vodka Russian" och att vilja bort med hjälp av klassresan som symboliseras av en väska från "Louis Vuitton".

Ishaaq "Best of Klasson" är magisk i både text och musik.

Pekka Laine

PEKKA LAINE 

The Enchanted Guitar of Pekka Laine 

(Svart) 

En skiva bestående av instrumentalmusik lämnar över till lyssnaren att skapa sina egna bilder, att fritt associera till ett sammanhang i vilken musiken skulle fungera. Pekka Laine tar oss med på en rejält spännande åktur, med en enorm spännvidd. Hur mycket lättare hade det inte varit att fastna i en allt för stor fascination för gitarrgiganter som Shadows, Spotnicks, Ventures, Dick Dale eller Link Wray, än att våga/vilja göra något eget. Pekka Laines musikaliska värld däremot verkar helt sakna begränsningar. Någon slentrianmässig promenad längst minnenas aveny är det, tack och lov, inte. Illusioner av vyer som hämtade ur billigt framställda spagettiwesternfilmer, blandas med drömska scener för att oväntat övergå i mystisk psykedelia/progressiv rock som hämtad ur Pink Floyds "Ummagumma"-period. Det är självklart så här det skall göras om man inte vill fastna i ett nostalgiskt träsk där gitarrljuden låter som när barn härmar elgitarrer med munnen. 

Spotnicks var mina första idoler och jag tycker fortfarande om deras skivor, men jag vill inte att gitarrbaserad instrumentalmusik idag skall låta Bo Winberg 1962/-63. Pekka Laine gör som Kenny Håkansson och Kebnekajse gjorde 1971, när de spelade in låtarna "Frestelser i Stan", "Orientens Express" och "Förberedelser Till Fest" för skivan "Resa Mot Okänt Mål", man uppdaterade gitarrinstrumentalmusiken. Båda har gjort genren oförutsägbar för lyssnaren. Ett, i tid, närmare exempel är den svenska gitarrsuveränen Robert Johnson, och hans Punchdrunks, vars senaste album, "Morte di Seeburg" (2017), är på samma nivå och lika spännande som Pekka Laines "The Enchanted Guitar of Pekka Laine"

LOCOMOTIVE i min jukebox

LOCOMOTIVE

We Are Everything You See

(Parlophone, 1969)

Begåvning räcker inte, det har organisten, sångaren och låtskrivaren Norman Haines plus de övriga medlemmarna - Mick Hincks: bas, Bill Madge: tenorsax, Bob Lamb: trummor och Mick Taylor: trumpet - i den engelska gruppen Locomotive fått erfara. 

Locomotive är inte ensamma om att ha gjort ett genomgående starkt album, som sen ingen köper. De senaste femtio till sextio åren är fulla av exempel på artister/grupper som aldrig fått det erkännande de borde ha fått. Det kan röra sig om artisters egenproducerade, betalda av dem själva, utgåvor, eller produktioner bekostade av etablerade bolag, men där lanseringen varit obefintlig. Så lär fallet ha varit för Locomotive, hemmahörande i Birmingham, England.

Som grupp existerade Locomotive mellan åren 1966 till 1971 och då med ett stort antal medlemsbyten, inte mindre än arton olika medlemmar kom och gick. Det kan också vara förklaringen till att Locomotives skivinspelningar låter så olika. Intressant att notera är att det var först 1970 som det fanns plats för en gitarrist i gruppen.

Embryot till Locomotive fanns i jazzgruppen Kansas City Seven, där trumpetare Jim Simpson och saxofonisten Chris Wood ingick. Under inflytande av rhythm & blues och soul fick jazzinfluenserna ge vika och gruppen bytte namn till The Locomotive. I slutet på 1966 fanns bara Jim Simpson kvar, då Chris Wood träffat Steve Winwood, Dave Mason och Jim Capaldi och bildat Traffic.

Av de nya medlemmarna blev organisten Norman Haines, i egenskap av huvudsaklig låtskrivare och arrangör, något av gruppens primus motor. Det var också han som skrev deras enda hit, "Rudy's In Love", som gjorde entré på brittiska Top 50-listan i mitten på oktober 1968 och stannade i elva veckor, med högsta placering 25. "Rudy's In Love" var Locomotives andra singel, men den första för Parlophone Records. 

Jim Simpson lämnade gruppen 1967 och blev istället deras manager i samband med att debutsingeln "Broken Heart/ Rudy, A Message To You" gavs ut av Direction Records, vilket var en underetikett till CBS för att lansera och distribuera rhythm & blues och soul i Storbritannien. Framsidan är soul/rhythm & blues av det slag Georgie Fame levererade. Baksidan är ska/blue beat skriven av Jamaica-engelsmannen Dandy Livingstone och samma sång som The Specials fick en hit med 1979 - "A Message To You, Rudy". 

Norman Haines arbetande dagtid i skivaffären Sutcliffe's Record Shop, som specialiserat sig på skamusik, och skrev "Rudy's In Love" i samma stil som "Rudy, A Message To You". Trots att den blev en framgång för Locomotive bidrog den också till gruppens framtida isolering och frånvaro av listframgångar. 

För ett uppföljande album till "Rudy, A Message To You" placerade Parlophone Locomotive i Abbey Road-studion tillsammans med producenten Gus Dudgeon - som tidigare arbetat med The Zombies och senare med David Bowie och Elton John - och resultatet blev det extremt försummade albumet "We Are Everything You See". En skiva som visade ett helt annat Locomotive än det som turnérat England runt med en blue beat-hit i ryggen. På långt avstånd från den rhythm & blues-, soul- och skamusik som gjort gruppen känd, innehåller "We Are Everything You See" en helt igenom suverän mix av psykedelia, progressiv rock, jazz och pop i form av starka melodier.

Parlophone höll inne "We Are Everything You See" i närmare ett år efter att den gjorts klar i slutet på 1968. Bolaget var ointresserad av att lansera skivan och problem med distribution gjorde att det dröjde till första februari 1970 innan den hamnade hos skivaffärerna. I Tyskland, som i förhållande till Locomotive saknade förutfattade meningar, bokades gruppen för tv-inspelning tillsammans med Pink Floyd. I England blev de aldrig tagna på allvar av de som lyssnade på progressiv rock. Inte heller blev de bokade på klubbar som Mothers i Birmingham, där bara progressiva grupper spelade. 

John Peel förklarade Locomotives dilemma, då han första gången hörde singeln  "Mr. Armageddon", hämtad från "We Are Everything You See": "It was a great song but we'd tarnished ourselves with 'Rudi', and that we'd never shake that image off."

Alltid bokade på dansklubbar som bara ville ha soulmusik, aldrig accepterade av den publik de ville nå och ett skivbolag som tappat intresset fick Locomotive att ge upp. Inte ens Norman Haines svärmor trodde på honom, utan kommenterade hans brist på framgång med: "I told you you'd never do any good with that music".

Själv håller jag inte alls med hans svärmor, utan betraktar "We Are Everything You See" som en av dessa skivor som följer en genom livet.

Då jag var i tjugoårsåldern 1970 lånade jag på lördagarna ofta föräldrarnas bil och körde de sex milen till Gävle för att köpa skivor. Oftast blev det skivor med artister och grupper som jag inte alls kände till, jag gick för det mesta på skivomslagen. Det var så Locomotive hamnade hos mig och jag gillade den från första spelningen. Till skillnad från mycket annan progressiv rock är "We Are Everything You See" inte experimentell eller improviserad, utan lika välarrangerad, välspelad och genomtänkt som de skivor The Pretty Things spelade in då de befann sig i samma tidsperiod - "S.F. Sorrow" och "Parachute".

Ni som gillar snygga körstämmor och Hammondorgel borde verkligen ge "We Are Everything You See" en lyssning. Och ni behöver inte betala de 1000 pund tidningen Record Collector idag värderar skivan till, den finns i sin helhet på Spotify. Om inget annat lockar så kanske vetskapen om att de gör en fin version av "Coming Down/Love Song For The Dead Che", hämtad från den amerikanska gruppen United States of America, kan intressera.

The Maharajas

THE MAHARAJAS

Moody Garage Series

(Back to Beat Records, Ep)

Minns hur stort jag tyckte det var, då The Chesterfield Kings 1985 tog med "My Canary Is Yellow" på sitt andra album, "Stop" (Mirror Records). Stort, därför att det var både exceptionellt och oväntat att en amerikansk grupp skulle gräva ner sig i det svenska sextiotalet och hitta en av periodens obskyra skönheter. Det var från b-sidan till The Namelosers andra singel från våren 1965 - "The Dog/But I'm So Blue" - man hämtade "My Canary Is Yellow", som man valde att kalla den.

Än märkligare var det ändå att ett holländsk band, med det knepiga namnet Midnatt Fryan, 1966 spelade in Lenne Broberg och Bengt Dahléns "Always And Ever", hämtad från Lenne & Lee Kings debutsingel 1965. Likt Lee Kings placerade även Midnatt Fryan "Stop The Music" på singelns andra sida. Och visst måste det ha varit svindlande för Tages, om de hade fått veta, att två amerikanska grupper - The Brymers och Gear One - också spelade in deras "I Should Be Glad" samma år som som de själva gav ut den.

Det var innan internet och youtube och i en tid då musik spreds bland entusiaster via rullband och senare kassettband. Idag är det betydligt lättare att hitta musik, vars hemort kan vara en byhåla var som helst och när som helst.

När svenska The Maharajas nu släpper en EP, bestående av fyra andra artisters låtar, så  arbetar de i en tradition som lyfter fram och ställer sina egna förebilder i centrum. Och de väljer att göra det nära dessa gruppers originalversioner, på samma sätt som Chesterfield Kings, Midnatt Fryan, The Brymers och Gear One också gjorde. 

Maharajas är nu inte vilket coverband som helst, egentligen är de inget coverband alls, utan skämmer vanligtvis bort oss med fantastiska kompositioner. I gruppen finns ju ett par av Sveriges bästa låtskrivare, alldeles oavsett vilken genre de väljer att arbeta inom - garagerock, rock'n'roll, pop, glamrock eller pubrock.

Då det norska skivbolaget Back to Beat skulle sjösätta en ny 7"-vinylserie, innehållande coverversioner av s k moody songs/moody beat från sextiotalet, hade man den goda smaken att låta The Maharajas göra första utgåvan. 

För ett band med anor delvis tillbaka till kompromisslösa Crimson Shadows, var det säkert ingen svårighet att gå ner i garaget och plocka upp fyra känsloladdade alster. Och man gör det med bravur, det är inga dussinartister man lyfter fram. Den riktigt hårda kärnan av kännare/samlare av beat från sextiotalet har säkert redan lagt ut tusenlappar på originalsinglarna, varifrån Maharajas hämtat "Don't Call My Name" (1965, The Weads), "You Can't Erase A Mirror" (1967, Children of the Mushroom), "I Can Live Without You" (1966, Dat En Wat) och "Life Goes On" (1970, The New Dawn). Vi andra får nöja oss med att leta bland mängden samlingsskivor med namn som "Diggin' For Gold" och "Back From The Grave", nu när även samlingsserier typ "Pebbles" blivit åtråvärda.

Inte sällan lades den något mer känsloladdade/ödesmättade balladen som b-sida till en garagetung framsida, då några nyss könsmogna ynglingars för första, och ofta enda, gången fick komma in i en studio. Och det är just då och där som oöverträffade stunder/inspelningar historiskt sett har kommit till. Innan tvivlen på den egna begåvningen sätter in. Det unika med Maharajas är att de lyckas behålla den ungdomliga fräschör och hängivenhet som den här musiken kräver.

Slutligen några fina svenska exempel på "moody beat" från sextiotalet: St Michael Sect: "One Night Dream" (1965), The Flippers: "Don't Be Sad" (1965), The Mascots: "That's You" (1966), Ackes: "Like Before" (1967) och The Madmen: "Words" (1966).