TYLA GANG
Rewired (Whaleback - Vin De Boogie)
(Jungle)

Tyla Gang var en av Sean Tylas tre gruppkonstellationer. Ducks Deluxe och The Force spelade engelsk pubrock, medan Tyla Gang med sina något fetare produktioner hade mer dragning åt allmänrock.

Två album - “Yachtless” (1977) och “Moonproof” (1978) - hann Tyla Gang med. Båda utgivna på amerikanska Beserkley och rejäla ekonomiska fiaskon för bolaget. Mitt under arbetet med det som skulle bli gruppens tredje Lp kallades Sean Tyla över till USA för samtal med Beserkley grundare Matthew Kaufman.

“Inspelningarna kommer att avbrytas. Vi gillar dig, men dina musiker är för dåliga. Det låter helt enkelt skit” förklarade Kaufman. Tyla försvarade sig med att i Tyskland och Frankrike tyckte man om gruppens opolerade sound. “Det är möjligt” svarade Kaufman, “men i USA går det inte att sälja”.
Veckors arbete i Polydors studio i London raderades och av Tyla Gangs tredje Lp fanns bara minnet kvar. Trodde man, ända tills gitarristen Bruce Irvine nyligen hittade de kassettkopior han regelbundet låtit göra medan inspelningen pågick.

Med hjälp av modern studioteknik har Irvine gjort nya mastertejper av kassetterna och idag finns de åtta ofullbordade Tyla Ganglåtarna utgivna , som en del av en dubbel-cd, under namnet “Rewired” med underrubriken “Whaleback”.

Med undantag av en genomgående replokalskänsla så är ljudet förvånansvärt bra. Det är inga problem att få en relativt god uppfattning om hur slutresultatet skulle ha kommit att låta om man fått fortsätta ända fram.


Berikad av rockmusikens traditioner och oberoende av trender visar Sean Tyla med Tyla Gang - vid sidan av Pretenders och Dire Straits - hur tidsperiodens klassiska rock lät när den lät som bäst, både beträffande låtmaterial och utförande. Den som vill ha ren pubrock får leta någon annanstans.

Lyssna inte på Matthew Kaufman. Oavsett om det var Ducks Deluxe, Tyla Gang eller Force så var Tylas medmusiker alltid förstklassiga. Och det kanske allra viktigaste, det är aldrig Sean Tyla med kompmusiker. Trots att han står för materialet och har en av rockmusikens snyggaste röster så låter alla hans grupper som kollektiva ansträngningar. Utan att för en sekund förlora något av sin egen auktoritet, lämnar han generöst plats åt övriga musiker och ger lyssnaren en känsla av att ingen del kan bytas ut.

Förutom den nyupptäckta tredje Lp:n finns på “Rewired” åtta outgivna inspelningar gjorda för BBC 1977 och 1978. Låtarna är mestadels hämtade från gruppens två album. En bonus-cd under namnet “Vin De Boogie” medföljer också och består av en liveinspelning gjord i Frankrike i april 1977.

Sean Tyla verkar beslutsam att försöka ta igen nästan tjugofem års bortavaro. Idag håller han igång både Ducks Deluxe och Tyla Gang och ger ut skivor med såväl nytt som gammalt material. Den som besöker hans konserter kan där, redan nu, köpa hans självbiografi “Jumpin´ In The Fire” som officiellt släpps först den 20 oktober.

Sean Tyla är tillbaka. Förhoppningsvis för att stanna.

http://www.youtube.com/watch?v=msRxk7IKaDI&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=rVW29r5lVSU

JOHNNY BURNETTE
The Ballads of Johnny Burnette
(Bear Family)

När Elvis Presleys familj hals över huvud lämnade Tupelo, Mississippi i november 1948 så styrde man mot Memphis, Tennessee. Orsaken till det plötsliga uppbrottet lär ha varit, att fadern Vernon fick sparken från grossistfirman L. P. McCarty därför att han lånade en av deras lastbilar för att distribuera olaglig whiskey.

Efter knappt ett år i ett dragit rum, utan vare sig toalett eller badrum, där maten tillagades på en kokplatta, fick Presleys en mindre lägenhet i Lauderdale Courts, bestående av kök, ett par rum och egen toalett.

Då den femtonårige Elvis ville lära sig spela gitarr, så ställde kvarterets värsting - den två år äldre Jesse Lee Denson - motvilligt upp som lärare. Hans mor var väninna med Gladys och övertalade sonen att hjälpa den blyge Elvis, vilken Jesse Lee skämdes över att behöva umgås med. Övningarna ägde rum i Elvis källare. I ständigt sällskap med Jesse Lee var de tuffa bröderna Dorsey och Johnny Burnette, kända för att aldrig backa i ett slagsmål och av Elvis döpta till grannskapets The Daltons.

Intresset för musik hos de fyra ungdomarna i källaren - Jesse Lee, Elvis, Dorsey och Johnny - kom snart att överbrygga deras olika temperament och attityder. Till gruppen anslöt sig senare Johnny Black (yngre bror till basisten Bill Black). Repertoaren bestod av klassiker som “Tennessee Waltz”, “Wildwood Flower”, “Cool Water” och “I´m Moving On”.

Bröderna Burnette, tillsammans med skolkamraten Paul Burlison, sökte sig - under namnet The Burnett Rhythm Rangers - till 706 Union Avenue, där Sam Phillips hade sin legendariska Memphis Recording Studio och skivbolaget Sun Records. Phillips var ointresserad av det han hörde och trion hamnade istället hos Coral Records. Där döptes de om till Johnny Burnette And The Rock´n´Roll Trio och spelade in fräck rockabilly som “Tear It Up”, “The Train Kept A Rolling”, “All By My Self”, “Honey Hush”, “Lonesome Train (On A Lonsome Track)” och “Sweet Love On My Mind”.

Gitarristen Paul Burlison tappade vid ett tillfälle sin förstärkare i golvet. Ett rör hamnade snett och plötsligt hade The Rock´n´Roll Trio ett fuzzljud som ingen annan samtida grupp kunde visa upp. Burlison uppfann fuzzboxen utan att egentligen veta om det.

Trots sitt fräcka sound och det starka låtmaterialet fick gruppen aldrig det stora genombrott de borde ha fått. Trion upplöstes på hösten 1957 och Paul Burlison återvände hem till familjen i Memphis. Dorsey och Johnny Burnette fortsatte som låtskrivare och skrev hits som “Waitin´ In School”, “It´s Late” och “Believe What You Say” åt Ricky Nelson.

När Johnny Burnette 1959 fick kontrakt med Liberty Records tog hans karriär fart på riktigt. Den kompromisslösa rockabillystilen ersattes av poporienterad teenbeat med stråkförsedda ballader som “Dreamin´” och den mer uptempo “You´re Sixteen”. Båda jättehits för honom 1960.

Arkitekten bakom Johnny Burnettes nya framgångsrika karriär var producenten Snuff Garrett som anställde musikern Ernie Freeman för att skriva arrangemang åt Burnette. Speciellt förtjust var Garrett i att producera lättcountry genom att lägga stråkar på hillbillystandards som ”Settin´ The Woods On Fire”. Ja, varför inte. Det finns utrymme för både Hank Williams och Johnny Burnettes versioner.

Det mesta på “The Ballads of Johnny Burnette” är inspelat under de år då rockmusiken befann sig i en djup svacka mellan rockabilly/rock´n´roll och Merseybeat/rhythm & blues. Femtiotalets stora hjältar var antingen döda, religiösa eller skandaliserade och sextiotalets kommande megastjärnor lärde sig fortfarande spela i Hamburg. Bill Wyman hette William Perks medan Jagger, Richards och Jones med stora ögon beundrade Cyril Davis´R&B All Stars på Ealing Club i London.

Där i tomrummet tog plötsligt oförmågor som Fabian och Bobby Rydell plats och sålde skivor i massor av en musik som var så utslätad och tillrättalagd att den inte skulle kunna uppröra någon. I händerna på en obegåvad Bobbysångare skulle Burnettes ballader säkert ha låtit både illa och ointressant, men i likhet med Elvis Presley och Gene Vincent var Johnny Burnette en alldeles för bra sångare för att kunna misslyckas. Inte ens i en period då rockmusiken trampade vatten.

Det är alldeles för få sångare som verkligen kan gestalta och levandegöra en sång. Ge den liv och en innebörd även om texten är banal och intetsägande. Det är en konst få förunnat. Johnny Burnette kunde.

http://www.youtube.com/watch?v=gIRv8r1hwC4
http://www.youtube.com/watch?v=JZoa_qlzeiI

"THE DOWNLINERS SECT preaching Rhythm ´n Blues at Nite In Gt. Newport Street" spelades in live 1964 och visar att gruppen redan från början hade den största förståelse för att enkelhet är rockmusiken nerv. Det lär ha spelats in material för en hel Lp samma kväll, men förutom de fyra låtarna på Ep:n - “Beautiful Delilah“, “Shame, Shame, Shame”, “Green Onions” och “Nursery Rhymes” - så är resten av Downliners Sects liveinspelning på Londonklubben Studio 51 försvunna.

Contrast Sound Productions, som gav ut debut-Ep:n, gjorde även en studioinspelning - nåja, studio är kanske att ta i, den spelades in i teknikerns sovrum - med gruppen. De fyra sångerna - “Brite Lights - Big City”, “I Need You baby (Mona)”, “Do The Dog” och “Rock´n´Roll Music” - var tänkta att bli uppföljare till live-Ep:n. Ett fåtal omslag trycktes upp men tejperna kom bort och skivan gavs aldrig ut.

Nu är i alla fall fyrtiosex års väntan över. På Facebooksidan “DOWNLINERS SECT The Sixties R&B Scene” meddelar gruppens originalgitarrist Terry ”Gibson” Clemson att inspelningarna är återfunna och inom kort kommer att ges ut. Exakt vilket bolag som ger ut dem är ännu oklart. Förhoppningsvis handlar det om spanska Pennimann Records som gjorde ett så snyggt jobb med återutgåvan av ”...Nite In Gt. Newport Street” och de tidigare outgivna inspelningarna ”Cadillac” och ”Roll Over Beethoven”, som var det första Downliners Sect spelade in 1963. Platsen var den klassiska Regent Sound Studion på Denmark Street i London, där även Rolling Stones gjorde sina första inspelningar.



http://www.youtube.com/watch?v=xK-fLrh2ySM

BUDDY HOLLY AND THE CRICKETS
Off The Record
(Rollercoaster)

Jerry Allison beskriver i John J. Goldrosens bok “Buddy Holly - His Life And Music” hur nervös - ja, rent av skakis - han var, när han som trummis i The Crickets första gången, tillsammans med Buddy Holly, i Ed Sullivan Show 1 dec 1957 skulle framföra “That´ll Be The Day“ och “Peggy Sue”. Aldrig tidigare hade gruppen uppträtt i TV och att Sullivans program kunde ses över hela Amerika gjorde inte saken bättre.

Om Holly var nervös, så var det i alla fall inte av rädsla för programledaren. När gruppen i januari 1958 återkom till Ed Sullivan Show, så visade Buddy Holly att han inte tänkte låta sig hunsas eller kompromissa med sin musik bara för ett TV-framträdande. Man var lovade att få framföra två sånger, men när det blev deras tur räckte tiden bara till för att få göra en. Både ljud och ljus var under all kritik och Ed Sullivan hade dessutom haft fräckheten att ogilla “Oh Boy!”. Han ansåg den för vild, men fick ge sig då Holly hotade att hoppa av: “I told my friends down in Lubbock, Texas that I was going to sing that song, and if I can´t sing it-why, I dont want to be on the show”.

Något mer besök hos Ed Sullivan blev det inte, trots en inbjudan till ett tredje TV-framträdande och löfte om dubbelt så mycket i gage jämfört med tidigare besök. Svaret kom direkt och Holly var minst sagt syrlig: “Just tell them to forget it, man, they ain´t got enough money”.

Lyckligtvis fanns det andra TV-kanaler där Buddy Holly & The Crickets kände sig mer välkomna. Förutom Ed Sullivan Show uppträdde gruppen live i TV-program som The Arthur Murray Dance Party, samt under deras Englands- och Walesturné 1958 i BBC:s Off The Record och Sunday Night At The London Palladium. Sångerna som framförs i de olika programmen var “That´ll Be The day”, “Peggy Sue”, “Oh Boy!” och “Maybe Baby”.

I Allan Freeds program Big Beat och Dick Clarks American Bandstand intervjuades gruppen i sammanlagt tolv minuter och gjorde därefter playbackversioner av “It´s So Easy”och “Heartbeat”.

Det är musikspåren från samtliga dessa framträdanden som den engelska rock´n´rolletiketten Rollercoaster Records nu samlat och gett ut under titeln “Off The Record”. Till dessa har lagts ett par skojiga radiojinglar som bygger på “Everyday” och “Peggy Sue” och är reklam för radiostationen KLL i Lubbock.

Slutligen en backstageinspelning av Buddy Holly och Jerry Lee Lewis, där man tar sig an Ray Charles hit “Drown In My Own Tears”. Hoppas inte för mycket bara. Inspelningen är en minut lång och ljudet endast för entusiaster.

Med “Off The Record” och den tidigare utgivna “Baby Let play House” har Rollercoaster inmutat ett eget område för att skapa mervärde för oss som vill ha absolut allt med Buddy Holly. Förra årets utgåva “Buddy Holly - Not Fade Away - The Complete Studio Recordings And More” på Hip-O Select Records kan tyckas vara tillräcklig, men när man väl fått ögonen på en skönhet som “Off The Record” då gäller inte längre logikens lagar. Handen letar sig - utan att passera förståndet - i direkt riktning mot plånboken.

Jo, jag glömde visst nämna att den är gjord i tiotums vinyl. Bara en sån sak...

http://www.rootsy.nu/recension.php?id=1278

http://www.youtube.com/watch?v=WQiIMuOKIzY
http://www.youtube.com/watch?v=IY_smWjN3jw&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=mt02zuoxGj4&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=BN0-z0YCUV0

A ROCKET IN MY POCKET
The Soundtrack To
THE HIPSTER´S GUIDE TO ROCKABILLY MUSIC
(ACE)

När författaren, journalisten och musikern Max Décharné av ACE Records fick en förfrågan om han, för skivbolagets räkning, ville sammanställa ett soundtrack till sin bok “The Hipster´s Guide To Rockabilly Music”, så var han inte sen att tacka ja.

Resultatet visar att Décharné är precis rätt person att, för en ny, ung och musikintresserad generation, åter lyfta fram rockabillymusiken som en av rock- och populärmusikens allra mest vitala, adrenalinpumpande och revolutionerande musikstilar.

Aldrig kunde väl Elvis Presley, Scotty Moore och Bill Black ana, att det som började mer eller mindre som en lek under en kafferast en natt i studion sommaren 1954, skulle dra till sig en sådan otrolig mängd gapande, skrikande och respektlösa slynglar.

Trots sin relativt korta storhetstid under mitten på femtiotalet så har rockabilly ändå aldrig upphört att intressera nya lyssnare och skivsamlare, som söker mer extrema uttryck än de strömlinjeformade produkter som är inspelade för att passa så många som möjligt. Den befriande gör-det-självinställningen som punken släppte loss under sjuttiotalet gav då nybildade, oberoende etiketter som Chiswick och ACE i uppdrag att åter presentera rockmusik i sin mest enkla, energiska och nakna form, baserad ursprungligen på just rockabilly.

Och “A Rocket In My Pocket” visar upp genren från sin absolut bästa sida. Med säker fingertoppskänsla blandas respektingivande namn och kompositioner som Elvis - “Mystery Train”, Carl Perkins - “Put Your Cat Clothes On”, Ronnie Self - Bop-A-Lena och Johnny Burnette & His Rock´n´Roll Trio - “The Train Kept A-Rollin´” med mindre kända gaphalsar som Gene Maltais, Allen Page, Bob Doss, Mel Robbins och Don Cole.

Det hickas, frustas och stönas och var och varannan sjunger som om de har en het potatis i munnen. Det finns helt enkelt inget övrigt att önska, för det är så här det låter när det är som allra, allra bäst.

http://www.youtube.com/watch?v=2m7ka9Z1bSc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=FIPXdL2tpQk
http://www.youtube.com/watch?v=2hkU6IULCmg