Paul Collins

PAUL COLLINS
Feel The Noise
(Alive Records, Natural Sound)

För att bli riktigt bra på ett musikaliskt uttryck, och då menar jag helt outstanding, måste man naturligtvis verkligen älska det man gör. Och ingen verkar älska POP mer än vad amerikanen Paul Collins gör. Jo förresten, det skulle i så fall vara Per Gessle då. Det Collins och Gessle har gemensamt är att de båda så konsekvent uttrycker sin kärlek till popmusikens (skenbara) enkelhet. Ingen av dem ber heller om ursäkt för sig, istället lyfter de alltid fram popmusikens förtjänster och svårigheter.

Trots att Paul Collins tidsmässigt idag har kortare tid fram till pensionen än tillbaka till sjuttiotalets medverkan i powerpoptrion The Nerves och åttiotalets likaledes powerpoppiga The Beat och Paul Collins´ Beat, skriver och framför han fortfarande popmusik med samma ungdomliga fräschör och energi som då han gav oss "Rock´n´roll Girl"(1), "Crying Won´t Help"(2), "All Over The World"(3), "Good Times"(4) och den fullständigt oemotståndliga "Working On A Good Thing"(4), vilken är ett pulserande och rytmiskt mästerverk som med melodiös precision och noggrannhet greppar popmusikens svårfångade magi.

Och "Feel The Noise" fullständigt exploderar av Collins karaktäristiskt magiska popmusik. Influenser från Buddy Holly, Beatles och Flamin' Groovies ställs mot lager på lager av fräcka gitarrer och behagliga stäm- och körarrangemang. Inte ens Nick Lowe skriver så här smart och snygg popmusik längre.

För ett kort ögonblick tyckte jag faktiskt att namnet på skivbolaget var SoundAsleep Records istället för Alive Records. Det är ju nästan bara hos det lilla Varabolaget man annars hittar powerpop av den här kalibern.

Fotnot. Sångerna nämnda ovan kommer från följande album:
1. THE BEAT ”The Beat” (CBS-79)
2. PAUL COLLINS´ BEAT ”The Kids Are The Same” (CBS-82)
3. THE BEAT ”To Beat Or Not To Beat” (Passport Rec.-83)
4. PAUL COLLINS´ BEAT ”Long Time Gone” (Closer Rec. -85)

Calypso Craze

CALYPSO CRAZE
1956 - 57 And Beyond
(Bear Family)

Måste erkänna att calypso inte är något ämne jag har djupare kunskaper i, så när nu Bear Family (vem annars...) ger ut ännu en cd-box i ämnet tänkte jag, varför inte. Insikten att jag är för gammal för att veta allt underlättar inför mötet med det digra materialet, bestående av sex cd-skivor, en dvd och en medföljande 175-sidig bok. Det är inte utan att det känns som att börja skolan igen. En institution jag som grabb inte hade vett att uppskatta och avslutade efter åtta år. Musik har varit mitt universitet genom åren och det tyska björnbolaget har alltid varit en god kunskapförmedlare och -pedagog.

Calypsons ursprung finns att hitta på Trinidad och redan för mer än hundra år sedan användes musiken för att med texten kommentera aktuella ämnen, de sociala och politiska frågorna för dagen eller helt enkelt relationen mellan man och kvinna. Oftast ur ett manligt perspektiv. Det var inte ovanligt att både text och musik "återanvändes", man lånade ohämmat från varandra.

På trettiotalet förändrades musikstilen genom influenser hämtade ur amerikansk swing- och popmusik. Artister som Mills Brothers och Bing Crosbys påverkan på sångare från Trinidad fick stor betydelse för calypsons utveckling och i mitten på trettiotalet började de första musikerna från Trinidad att åka till New York för att, för Decca Records, spela in sina karnivalsånger, vilka såldes främst i den karibiska övärlden och i stadsdelar med stor västindisk befolkning i New York.

Spännande namn som Duke Of Iron, Macbeth The Great, Atilla The Hun och The Roaring Lion fick plötsligt möjlighet att medverka i amerikansk radio och på en ny marknad försöka sälja sina skivor. Från att ha varit en lokal kulturyttring i Västindien, och främst då Trinidad och Tobago, började musiken hitta ny publik.

Trinidad "invaderades" under andra världskriget av amerikanska soldater, vars baser på ön främst skulle försvara den engelska kronkolonien gentemot ett eventuellt anfall från nazityskland. Amerikanernas närvaro tiofaldigade konsumtionen av Coca-Cola som ofta dracks i kombination med den lokalt framställda spritdrycken rom. Inte sällan i sällskap med någon av Trinidads unga kvinnliga befolkning.

Förhållandet mellan amerikanska soldater, Coca-Cola, rom och lokalt hemmahörande kvinnor kom 1943 att beskrivas på följade rättframma sätt av musikern Rupert W. Grant, mer känd under artistnamnet Lord Invader:

"Since the Yankees came to Trinidad
They have the young girls goin' mad.
The young girls say they treat 'em nice
And they give them a better price.

They buy rum and Coca-Cola,
Go down Point Cumana.
Both mother and daughter
Workin' for the Yankee dollar."

Sången "Rum and Coca-Cola" blev så populär på Trinidad att Lord Invader var tvungen att spela den ett flertal gånger varje gång han framträdde.

På hösten samma år besökte den amerikanske radiokomikern Morey Amsterdam, vilken själv beskrev sig som "A well dressed hangover", Trinidad. För att göra en lång historia kort hörde Amsterdam "Rum and Coca-Cola", tog den med sig tillbaka till New York och skrev sig själv som kompositör. Med en omarbetad text hamnade den så småningom hos den populära vokaltrion Andrews Sisters. Borta var den utmanade beskrivningen att kvinnor på Trinidad bytte fysiska tjänster mot dollar. Eller kanske mer kontroversiellt; att tjänstgörande amerikanska soldater, under brinnande krig i Europa, köpte sexuella tjänster hos en befolkning man var satt att skydda:

"Since the Yankee come to Trinidad
They got the young girls all goin' mad
Young girls say they treat 'em nice
Make Trinidad like paradise

Drinkin' rum and Coca-Cola
Go down Point Cumana
Both mother and daughter
Workin' for the Yankee dollar"

Trots den nedtonade texten bannlystes "Rum and Coca-Cola" av flera amerikanska radiostationer, vilket ändå inte stoppade Andrews Sisters framfart. Med en försäljning på över 2 500 000 sålda exemplar utsåg tidningen Billboard deras inspelning till 1945 års mest populära.

Andrews Sisters följde märkligt nog inte upp sin framgång med "Rum and Coca-Cola" med ytterligare en calypso. Istället överlät man marknaden till namn som Louie Jordan & His Tympany Five, Ella Fitzgerald, Eartha Kitt, Nat "King" Cole och Harry Belafonte, vars enorma framgångar med sånger som "Matilda", "Banana Boat Song", "Jamaica Farewell" och "Island In The Sun" förärade honom, om än själv motvillig, epitetet "King of Calypso".

Det var inte självklart att rock'n'roll skulle bli femtiotalet stora musikexplosion. Istället var det snudd på att världens ögon riktades mot Trinidad och dess lössläppta calypso. Det var faktiskt inte Elvis Presley som hade det första miljonsäljande albumet, utan Harry Belafonte som - med 1956 års "Calypso" - först kom att spränga det magiska siffertaket ingen annan tidigare varit i närheten av.

Utgåvan "Calypso Craze" är en välgjord dokumentation över hur calypson erövrade världen i form av främst amerikanska - men även europeiska, kanadensiska, japanska m fl - tolkningar av den svängiga västindiska originalmusiken. Medföljande bok är ett mastodontverk som på sedvanligt Bear Family-vis berättar ALLT du behöver veta för att förstå vad du lyssnar på.

Den dvd som också finns med innehåller den ovanliga Hollywood-filmen ”Calypso Joe” från 1957. En b-rulle av samma slag som samtida rock ´n´ roll-filmer, typ ”The Girl Can´t Help It”, där kända artister fick uppträda inramad av en romantisk nonsenshistoria. Filmens verkliga behållning är gruppen Lord Flea & The Calypsonians, där sångaren i tre nummer är lika ohämmat vild och svängig som en ung Jerry Lee Lewis.

Den som vill höra mer av den äkta varan hänvisas till Bear Familys tio-cd-utgåva "WEST INDIAN RHYTHM - Trinidad Calypsos On World And Local Events Featuring The Censored Recordings 1938 - 1940", som återger alla de 267 inspelningar Decca gjorde på plats 1938, -39 och -40. I innehållsförteckningen hittar man intressanta titlar som "The Horrors Of War", "Civil War In Spain", "Hitler Demands", "Send Hitler To St. Helena", "Chamberlain Says Peace", "Hitler Demanded Trinidad", "Germany Invade Poland" och "The Invasion of Poland", vilket väcker fortsatt intresse för den annars, i alla fall till det yttre, ofta så sorglösa karnevalsmusiken.

1 2 6

1 2 6
Graveyard Paradise:
The Complete 1 2 6 & Taboo Recordings 1966-68
(Ugly Things)

De mörka vinterdagarna och de ljusa sommarnätterna i Nord-Norges Bodö, cirka nio mil norr om polcirkeln, med norrsken och midnattssol satte säkert sin prägel på gruppen 1 2 6 (uttalas one-two-six).

Att livet kunde vara tufft norr om polcirkeln berättar gitarristen och låtskrivaren Asbjörn "Asa" Krogtoft i en intervju med Ugly Things Mike Stax:

"Except for the summer months, when the sun never sets, the weather conditions can be very tough up here. In addition to toughness and stubbornness, I guess the people here could not survive without their extreme sense of humor, and their use of bad language when things get really bad."

Och det är till föräldrargenerationen han riktar sitt tack för möjligheten att fritt kunna få göra sina livsval:

"Thanks to our hardworking parents, my generation experienced a prosperity and a freedom to choose among 'new interests and values', which felt very stimulating. Music soon became a key word and a main activity for quite a few of us youngsters. And English of course was the music language, which we had been taught in school since the age of 11."

Skivdebuten gjorde 1 2 6 1966 med singeln "Veto" som beskriver en ung människas politiska uppvaknande och frustration över tillståndet i världen. Till ett kraftfullt beatkomp ställs krav på att vi alla tar vårt ansvar för utvecklingen. På baksidans "Little You" får vi andas ut till en popbagatell inspirerad av Brill Buildingstorheterna Gerry Goffin och Carole King.

Jag vet inte vad det var mellan Norge och P F Sloan på sextiotalet, men något måste det ha varit. Precis som de norska kollegorna Firebeats, Inc., vars "Trying To Make You See" och "Goodbye To This World" är ren och skär folkrock à la Sloan, är musiken till 1 2 6:s största hit "Graveyard Paradise" även den som kommen från P F Sloans penna. Det var USA:s hänsynslösa dödande i Vietnam som inspirerade till texten och att framföra den till vokala bakgrundsstämmor och en fantastiskt snygg melodi är bara ett exempel på Krogtofts genialitet. Det var han som ensam komponerade allt gruppen spelade in och framstår som den stora begåvningen i sammanhanget.

Framgångarna med singeln "Graveyard Paradise" gav gruppen möjlighet att på sensommaren 1967 få spela in albumet "Curtains Falling", vilket skulle bli deras enda. Det tog bara ett par tre dagar för 1 2 6 att slutföra det som än idag, vid sidan av Tages "Studio", framstår som det kanske mest briljanta skandinaviska exemplet på det som gjorde sextiotalets beatmusik så spännande.

Den förtjusande blandningen av amerikansk folkrock och brittisk poppsykedelia kopplat med Krogtofts poetiska, delvis desillusionerade texter, och i sammanhanget minst lika viktigt - hans goda engelska uttal, ger en bitterljuv anrättning 1 2 6 var tämligen ensam om. Inte bara norr om polcirkeln utan 1 2 6 tillhörde de verkligt stora europeiska grupperna under sextiotalet - de brittiska öarna inräknat. Utan direkta jämförelser får man gå till brittiska grupper som Pretty Things, Sorrows och Poets för att finna liknande kreativitet. Och då skall man hålla i minnet att Asbjörn "Asa" Krogtoft bara var arton år 1967!

På titelspåret "Curtains Falling" ger Krogtoft uttryck för sin rädsla för, och sitt motstånd till, kärnvapen. Och han gör det, precis som i "Graveyard Paradise", till en helt ljuvlig melodi där ett enkelt komp backas upp av stråkar och körstämmor. Att i övrigt dissekera den perfekta helhet som 1 2 6 "Curtains Falling" utgör låter sig inte göras. Den förtjänar att höras i sin helhet och Ugly Things har gett oss möjligheten att inte bara höra albumet, utan allt gruppen spelade in plus inspelningarna med Krogtofts senare grupp Taboo. Drygt två år -1966 till 1968 - av ung och synnerligen begåvad kreativitet.

Firebeats, Inc

FIREBEATS, INC.
Firebeats, Inc.
(RPM International)

Då norska HMV/EMI 1966 släppte Firebeats, Inc. debutalbum, pressade man endast försiktiga femhundra exemplar och inväntade antagligen någon form av reaktion från den skivköpande poppubliken. Någon sådan kom aldrig och därmed var grunden lagd för att beatsamlare fyrtiofem år senare lägger upp över tusen dollar för ett bra exemplar.

Den typen av pengar behöver vi inte längre betala för att komma i åtnjutande av vad den engelska musikjournalisten Keiron Tyler betraktar som: "...one of the world's most collectible exponents of freakbeat" och vidare "...their rough-edged music is now recognised as amongst the world's greatest."

Det är engelska RPM International, som tidigare återutgett Tages "Studio", Hep Stars "It's Been A Long Long Time", Doris "Did You Give The World Some Love Today Baby", Jack Downings samlade produktion och en samling med The Shanes, som nu gör den första legala utgåvan sedan 1966 tillgänglig för oss som är intresserade av sextiotalets beatmusik.

Även om en vinylutgåva hade varit det trevligaste alternativet, är ändå den nu utkomna cd:n betydligt roligare än det kassettband jag tidigare bara haft tillgång till. Förutom hela "Firebeats, Inc." finns gruppens samtliga sextiotalssinglar plus en outgiven låt inkluderad. Allt som allt 23 spår, vilket omfattar hela deras skivproduktion under sextiotalet.

Sångaren och kompgitarristen Yngve Bjerke skrev allt Firebeats, Inc. låtmaterial på egen hand med några få undantag. De stora förebilderna tycks ha varit Buddy Holly, Kinks, Hollies och Beatles, men Bjerke var en alltför begåvad kompositör för att enbart kopiera förebilderna. Istället skrev han variationsrik popmusik med en bredd som påminner om svenska Shamrocks skivproduktion och dess fantastiskt fina album "Smokerings" (1966), inspelad och utgiven i Tyskland och med enbart eget material, vilken jag ser som ett av de stora ögonblicken från en popgrupp hemmahörande i Skandinavien.

Med lätthet pendlar Firebeats, Inc. mellan freakbeat i "I Can't Find Nobody" och P.F Sloan-inspirerad amerikansk folkrock i "Trying To Make You See" och "Goodbye To This World", för att i nästa ögonblick kasta sig in i harmony pop à la Hollies i "More And More Each Day" och vidare låta den psykedeliskt Marmaladeliknande "This Rain" övergå i brittisk rhythm & blues i "Baby, Go On Home". Och "it's No Matter How I Try" är banne mig i Mascots-"Words Enough To Tell You"-klass medan "I Never Knew The Sun Could Shine So Brightly At Night" kunde vara hämtad från Pretty Things andra Lp, "Get The Picture?".

Och jag blir alltid imponerad av att obskyra grupper från sextiotalet hittade låtar knappt någon annan på våra breddgrader då hade hört. Sooner Or Later från Gävle spelade in Strangloves "Night Time", Hoforsgruppen The Kings tog sig an Fires "Father's Name Is Dad" och Firebeats, Inc. letade - som skivans enda ej egenkomponerade sång - upp "Funny Things", som var b-sida till engelska Redcaps beatklassiker "Mighty Fine Girl" från 1964. Man skulle naturligtvis vilja veta hur grupperna ovan lyckades vaska fram sådana guldklimpar ur rockmusikens enorma undervegetation.

Firebeats, Inc., tillsammans med Pussycats, 1 2 6 (one-two-six) och Wizards, var bara några suveräna band från sextiotalets Norge, men det fanns många fler. RPM skulle kunna göra ytterligare en insats för skandinavisk beat genom att återutge samlingen "Raveyard Paradise - Norsebeat Flashbacks 1964 - 67", vilket var en dubbel-Lp utgiven av Igloo Records 1995. Kanske inte helt legal i första utgåvan, men alla de olika norska sextiotalsband som finns representerade på "Raveyard Paradise" förtjänar att lyftas fram. Dessutom hittar jag inte min kassettkopia.

Tills vidare får vi glädjas åt Firebeats, Inc. mycket välgjorda debutalbum. Det är inte ofta man hör en så stilmässig variationsrikedom hos en och samma popkompositör, men Yngve Bjerke kunde uppenbarligen sin rockhistoria. Och Firebeats, Inc. förverkligade hans idéer med briljans.

Dolly Parton & Porter Wagoner

DOLLY PARTON & PORTER WAGONER
Just Between You And Me
(Bear Family, 6-cd-box)

Vore jag relationsterapeut skulle jag rekommendera mina klienter att gå hem och lyssna på duetterna med Dolly Parton och Porter Wagoner. Det de berättar i sina sånger delas säkert av många och nog kan det vara en tröst att veta att man är inte ensam.

Det är allt annat än ihållande lyckorus som paret sjunger om. Visst finns där lyckliga omständigheter beskrivna, men även smärtsamma tragedier större än man kan begära att någon skall klara av; barnadödlighet - ”Silver Sandals”, ”Little David´s Harp”, otrohet - ”This Time Has Gotta Be Our Last”, oron över tonårsdottern som aldrig sover utan smiter ut på nätterna - ”Mendy Never Sleep”, och äktenskap som självdör. Förhållanden där varken kärlek eller hat finns kvar och där det inte längre finns anledning att skynda hem - ”No Reason To Hurry Home”, ”No Love Left”. Sorgligt, vemodig och smärtsamt bortom all räddning - man ryser vid bara tanken.

Dolly Parton och Porter Wagoner hade sju år och tretton album tillsammans, i vad Wagoner kallade "blood harmony", bestående av Partons fantastiska sopran - vilken hennes mamma såg som följden av spruckna halsmandlar - och Wagoners behagliga baryton. Båda med en bakgrund på den amerikanska landsbygden, Wagoner från West Plains i Missouri och Parton från trakterna runt Sevierville i Tennessee, och uppvuxna med country- och traditionell folkmusik. De delade även en inte obetydlig känsla för hillbillyglamour, som kom till uttryck i deras respektive spektakulära och pråliga framtoningar eller "flash and trash" som Parton själv benämnde sin stil.

Dolly Parton, begåvad med en unik förmåga att redan som barn börja skriva sånger, var bara tretton år gammal då hon 1959 spelade in sin första skiva för Goldband Records i Lake Charles i Louisiana. Inspelningen ledde henne rakt in i Grand Old Opry, sjungande George Jones "You Gotta Be My Baby" med två inropningar som följd. Men det skulle dröja till 1967, en flytt till Nashville och ett möte med musikförläggaren Buddy Killen innan Parton med albumet "Hello, I'm Dolly" fick ett större genombrott.

Tjugoett år gammal, målmedveten, ett yttre "modeled after the town tramp" och en röst som inte lämnade någon oberörd var det som fångade Porter Wagoners intresse.

Den nitton år äldre Wagoner hade redan en imponerande karriär då han började sitt samarbete med Dolly Parton 1967. Han skivdebuterade 1952 med "Settin' The Woods On Fire" och i mitten på femtiotalet toppade han första gången countrylistan med "A Satisfied Mind". Det skulle bli inte mindre än 81 listplaceringar för Wagoner innan han 2007 lade näsan i vädret. Under lång tid var han även värd för egen tv-show, sponsrad av Chattanooga Medicines Company, där den kvinnliga stjärnan var Norma Jean. När hon istället valde äktenskap framför karriär fick Dolly Parton ta över hennes roll.

Det var alltså en väl meriterad countrystjärna som föll pladask för den mindre erfarne Dolly Parton och gjorde henne till sin kvinnliga motsvarighet i tv-showen The Porter Wagoner Show. Själv var Parton förvånad över Wagoners intresse för henne och kanske ännu mer för de 60000 dollar om året hon erbjöds för sin medverkan.

"It was the most money I had ever heard tell of. And I could not believe it...He said he thought I had the potential to be a big star, and of course, I couldn't believe I was sittin' there talking to Porter Wagoner, The guy I watched back home doing Black Draught and Soltice Commercials."

Wagoner visste vad han sjöng om. På sina så kallade konceptalbum - sex till antalet, inspelade mellan 1966 - 1970, vilka finns samlade i en 3cd-box under titeln "The Cold Hard Facts Of Life" - skildrar han med stort socialt patos samhällets mindre bemedlade existenser. Han var själv uppvuxen under svåra förhållanden. Med en handikappad far och en bror med hjärtproblem tvingades han att tidigt sluta skolan och ensam sköta allt arbete på familjens farm.

Som grabb köpte han, för pengar han tjänat på att sälja egenhändigt fångade kaniner, sin första gitarr för åtta dollar. Genombrotten kom då Red Foley 1955 tog Wagoner till sin tv-show Ozark Jubilee, där han fångades upp av RCA Records. Sin första Nudiekostym, vilken var den första Nudie Cohn tillverkade med insydda bergkristaller, bar han redan 1951 och effekten lät inte vänta på sig:

"The first show that I wore it on, the people just we're in awe. When the light hit it, it made such a big glitter, they just ahh'd when I came on the stage. I felt like that was a great asset to my show."

Dolly Parton och Porter Wagoners samarbete var en audivisuell upplevelse av absolut högsta klass. Det krävs mod och självförtroende att ta scenen i besittning med en så extravagant utsmyckning. För mindre begåvade artister skulle det kunna vara en katastrof, men Parton och Wagoner bemästrade duett- och stämsången intill fulländning på ett sätt som vanligtvis bara ständigt sjungande syskonpar, typ Louvin Brothers, Everly Brothers och systrarna Söderberg i First Aid Kit, behärskar.

Allt som har en början har också ett slut och efter sju år tillsammans med Wagoner och även ett antal soloalbum var Parton mogen att gå sin egen väg. Hon hade haft egna hits som "Coat Of Many Colors" och kände sig begränsad av deras samarbete. Sången "I Will Always Love You" skrev hon som ett avsked till Porter Wagoner:

"I was having so much trouble with leaving Porter's show...We'd had great success but we had a lot of problems. We didn't get along very well, but we loved each other, too... but he wouldn't hear me out. He just couldn't listen to me, and so I thought, 'The only way I'm gonna express what I feel and have him understand it is to write a song.'"

Wagoner kunde inte annat än stå vid sidan om och bara titta på då Partons solokarriär sköt fart:

"It's The best song you've ever written, Dolly...write a few like that, and you ain't gonna need many more songs."

Och mycket riktigt blev "I Will Always Love You" - tillsammans med "Jolene", som hon skrev samtidigt med "I Will Always Love You" - en av hennes mest kända låtar. Trots de initialt uppmuntrande orden blev Wagoner både bitter och förbannad över vad han upplevde som svek, inte bara konstnärligt utan även ekonomiskt, från Partons sida. Han stämde henne på en miljon dollar och fick rätt i domstol.

Sommaren 1974 gjorde Dolly Parton och Porter Wagoner sin sista show tillsammans.

Bear Family har i boxen ”Just Between You And Me” samlat hela deras skivproduktion, bestående av total 160 sånger, och kompletterat med ett bildmaterial lika förtjusande som parets röster. Romantik och glädje blandat med svek, smärta och sorg lika komplicerat och motsägelsefullt som livet självt och framförd med en övertygelse få behärskar.

Stort tack till Bear Family Records för tillåtelse att använda deras bildmaterial.