Ju Ju Man i min Jukebox

DAVE EDMUNDS
Ju Ju Man
(Swan Song, 1977)

På Dave Edmunds tredje album ”Get It” inleds sida två med Jim Fords ”Ju Ju Man”, vilken mycket väl kan betraktas som en av pubrockens mest karaktäristiska sånger. I alla fall om man ser till den del av genren som, i likhet med Edmunds, främst var inspirerade av femtiotalets rock´n´roll-giganter som Chuck Berry och Carl Perkins. Detta till skillnad mot de band som hämtade näring hos amerikanska The Band och deras mer traditionstunga blandning av country, folk, gospel och rock´n´roll.

”Get It” var Edmunds första album utgivet på Led Zeppelins bolag Swan Song Records. Inspelningarna gjordes dels i den anrika Rockfieldstudion, belägen i nordöstra Wales, och dels i den lilla punk- och new wavestudion Pathway Studios i Islington i norra London.

Medverkande musiker är förutom Edmunds själv på gitarr, sång, trummor och keyboards: Terry Williams (Man), Billy Rankin (Brinsley Schwarz) och Steve Goulding (Graham Parker & The Rumour) på trummor. Nick Lowe (Brinsley Schwarz) och Paul Riley (Chilli Willi & The Red Hot Peppers) på bas och Bob Andrews (Brinsley Schwarz) på keyboards.

Liksom på tidigare Edmundsalbum spretar innehållet på ”Get It” åt olika håll. Pop, som i ”Here Comes The Weekend” och ”Little Darlin´”, komponerade av paret Edmunds / Lowe, blandas med renlärig honky tonkcountry i den egna ”Worn Out Suits, Brand New Pockets”. Av Graham Parkers ”Back To Schooldays” görs countryfierad pop, medan fascinationen för stämsång, som var så framträdande på föregångaren ”Subtle As A Flying Mallet” (1975), kommer till uttryck i Beach Boyspastischen ”Where Or When”. En sång hämtad från musikalen ”Babes In Arms” 1937 och som Dion & The Belmonts hade en megahit med 1959.

Nick Lowekompositionen ”What Did I Do Last Night” är femtiotalsrock´n´roll som passar utmärkt ihop med Jerry Lees ”Let´s Talk About Us”, Gene Vincents ”Get It” och Presleys ”My Baby Left Me”. Klassisk pubrock, såsom den senare levererades av Rockpile, hittar man i Bob Segers ”Get Out Of Denver”, Nick Lowes ”I Knew The Bride” och Jim Fords ”Ju Ju Man”. Och för egen del hade jag inte den blekaste om vem denne Ford var. Det var först vid läsning av Lennart Perssons artikel i Larm Nr 8 från juni 1978 som jag fick kännedom om hans existens.

Redan 1971 hade gruppen Brinsley Schwarz tagit sig an ”Ju Ju Man” och placerat den på deras tredje album ”Silver Pistol” (en titel man hämtade från texten till Jim Fords ”36 Inches High”). I ett arrangemang som är mer melodiöst än Edmunds uptempoversion presenterades ”Ju Ju Man” för första gången för världen. Med Bob Andrews behagliga Hammondorgel centralt placerad ges Fords sång en mjukare karaktär än det högt uppdrivna tempo som senare Edmunds och Lowes - tillsammans med Billy Bremner: bas och Terry Williams: trummor - gemensamma grupp Rockpile alltid framförde den i.

Det var naturligtvis Lowe som introducerade ”Ju Ju Man” för Edmunds. De båda träffades första gången 1972 då Brinsley Schwarz var i Rockfieldstudion för att spela in ”Nervous On the Road”. I Will Birchs bok ”No Sleep Till Canvey Island - The Great Pub Rock Revolution” (Virgin, 2000) berättar Lowe om det intryck Edmunds gjorde på honom:

”I thought Edmunds was really cool. He used to turn up at the studio just as we were packing up. He would arrive from the pub to start work late in the evening, with a bottle of whiskey, and spend the night recording or mixing at earsplitting volume. Then, around breakfast time, he´d drive away in his Jag , in whatever state he was in. I thought I ought to try and meet him, but he was very secretive, like a hermit....I´d remembered the time he came in while we were recording Nervous On The Road. That was when I thought he might be the guy to produce our next record. I rather set out to get him to do it. I thought he could really sort us out.” (1)

Så blev nu inte. Den av Brinsley Schwarz och Vic Maile producerade ”Please Don´t Change”, inspelad 1973, kom emellan, men året därpå var gruppen tillbaka i Rockfieldstudion och med Dave Edmunds som producent spelade man in ”The New Favourites Of...BRINSLEY SCHWARZ”. Det skulle dessvärre bli deras sista officiella skiva och i mars 1975 gjorde man sitt sista framträdande på Londonklubben Marquee.

Under det fördjupade samarbetet mellan Nick Lowe och Dave Edmunds åren efter Brinsley Schwarz upplösning fick säkert Edmunds till leda höra historien om Lowes möte med den karismatiske, smått farliga och hyperbegåvade låtskrivaren Jim Ford. Ett möte som gav musikaliska intryck som Lowe aldrig skulle kunna komma att skaka av sig.

I ett försök att säkra förlagsrättigheterna för Brinsley Schwarz, Ernie Graham och Help Yourself befann sig managern Dave Robinson i New York och kom där i kontakt med Jerry Parenchio, vilken finansierat inspelningen och startat skivbolaget Sundown Records för att ge ut Jim Fords ”Harlan County”. Parenchio sammanförde Robinson med Liberty Records Simon ”Si” Waronker som planerade en uppföljare till Fords ”Harlan County”. Waronker ville byta tjänster med Robinson:

"I´ll invest in your group [Brinsley Schwarz - min anm.] but in return I want the group to work with Jim Ford. He´s a wayward genius, but you´ve got long hair so you´ll be able to communicate with him". (1)

Waronkers oro för att Jim Ford skulle knarka sig sönder och samman i besvikelse över att ”Harlan County” aldrig fick den uppmärksamhet skivan förtjänade, ledde till beslutet att Ford var i akut behov av ett miljöombyte. Näste skiva skulle därför spelas in i London.



I kontakten med den världsvane Jim Ford måste medlemmarna i Brinsley Schwarz ha känt sig som småpojkar som plötsligt förstår att nu är det slutlekt. Ungefär samma känsla som The Beatles måste ha fått då de kom till horornas, pillren och maratonspelningarnas Hamburg. Hade de dessutom redan hört Fords majestätiska avtryck i musikhistorien, ”Harlan County”, där Ford så självklart och naturligt blandar de sugande träskrytmerna från Louisiana med Memphissoul och countryns olika uttryck, så måste de ha förstått att deras erfarenheter som musiker knappast skulle räcka.

Att det var en person som inte bad om ursäkt för sig förstod Lowe redan då Ford steg innanför dörren till Olympic Studios i London:

”Jim arrived with a big Stetson on, rose-tinted shades, jeans with creases in and round-toed cowboy boots. I thought cowboy boots had to be pointed, but real cowboys wear the round-toed comfortable variety and they put creases in their jeans, because it´s smart. Ford was the real thing...He was other-worldly and very charismatic. He turned up with a $3,000 guitar, an astronomical sum for 1970, but it seemed he could barely play it, and yet it was so mean, the way he hit that thing. I´d never heard anybody who played like Jim Ford." (1)

Brinsley Schwarz misslyckades totalt med uppdraget och för att försöka räta upp situationen kallades Joe Cockers kompgrupp Grease Band in, men inte heller de kunde följa med i Fords svängar.

När ”Harlan County” spelades in kompades Ford av rutinerade musiker som James Burton, Gerry McGee, Dr. John och Jim Keltner, vilka själva var uppvuxna i den mångfasetterade amerikanska musikmiljön och utan svårigheter kunde följa Fords musikaliska lynnighet.

Nick Lowe är den första att erkänna sina tillkortakommanden i förhållande till de musiker som Jim Ford var van att jobba med:

”He was totally unimpressed by us, but he was making the best of a bad job. I suppose. ´Ju Ju Man´ may have been one of the ones we recorded with him, plus ´36 Inches High´, ´I´m Ahead If I Can Quit While I´m Behind´, and ´Harry The Hippie´. He told us a lot of terrible stories and he used to bend the truth a bit, but this one I believe. He told us he used to live with Bobbie Gentry when she was a telephonist with RCA and she stole ´Ode To Billie Joe´ off him. It is a typical Jim Ford-type song and in the light of what Bobbie Gentry has done since, it makes sense. He was a blues guy, but he´d stick extra bars in. We were very conventional young kids and we knew it went verse, chorus, verse, chorus, a little solo, and we said, ´Er, Jim, last time you played that little bridge bit it went like this...now how does it go? But Jim Ford´s songs made a tremendous impact on me. Along with guys like Dan Penn, Spooner Oldham, Joe South...he´s the last piece of the jigsaw.” (1)

Ford tröttnade på att de engelska musikerna ville öva, repetera materialet och saknade förmåga att följa hans ständigt ändrade tempon på det som skulle spelas in. Han bad Simon Waronker att skaffa fram ett par backar öl och följande natt gick han ensam med sin gitarr in i studion och spelade in fyrtio sånger, varav hälften kom till på plats.

I det medföljande texthäftet till den första cd-utgåvan av ”Harlan County” (Edsel, 1997) intervjuas Nick Lowe av den engelska musikjournalisten Alan Robinson och är tydlig med vem som bar ansvaret för de havererade inspelningarna:

”We spent three days in Olympic trying to play with Jim, but frankly, we weren´t good enough. He´d show us these fantastic songs, part Country, part Soul, part cornball Pop, but when the red light went on, his interpretation was different every time, and we were too young and inexperienced to realise what a great opportunity it was to play with a natural artist like this, and to keep up with him and do a job.” (2)

Mindre skuldbelagd är dock managern Dave Robinson som istället menar att Ford medvetet saboterade inspelningen:

”In the car driving into London [efter att ha hämtat Jim Ford på flygplatsen - min anm.], Jim pulled this huge bag of cocaine out of his underpants. A couple of days later we had the studio set up and were ready to start working. Jim played some of the songs in his hotel room. It sounded great as he went through his repertoire, but as soon as we got to the studio, he suddenly found he couldn´t sing and he could no longer remember the words. It was very frustrating not to be able to do anything. The following day I made sure to keep the coke away from him but it didn´t help much. This went on for two or three days. I think we only managed to get a few acoustic songs on tape. I kinda smelled a rat. Jim was getting really silly whenever the `Record´ button was pressed, but as soon as we weren´t recording he was fine again...Later Waronker found out the reason; Jim had already signed the same songs away to about five different publishers and if any recordings got out it would have placed him in a disaster area...Si kinda put up with it and said, `Well, that´s Jim Ford...´ ” (3)

Inte mycket information fanns att tillgå om Jim Ford, då den amerikanska tidskriften ”Oxford American” sommaren 2005 visades sig innehålla en tresidig artikel med rubriken ”JIM FORD - The mystery of an almost-forgotten superstar”, skriven av Barney Hoskyns.

Utgångspunkten för artikeln var naturligtvis intressant; Ford enda album var genialt, han var kompis med Sly Stone, soulgiganter som Atetha Franklin och Bobby Womack har spelat in hans material, P J Proby största hit var skriven av honom och på andra sidan Atlanten har pubrockens tyngsta namn spelat in hans ”Ju Ju Man”. Men ingen visste vem han var, var han befann sig eller om han överhuvudtaget fortfarande var vid liv. Frågetecknen var många, men Hoskyns gjorde det lätt för sig genom att ännu en gång upprepa historien om den mystiske sångaren och låtskrivaren som tycktes uppslukad av jorden.

Med besvikelse lade jag artikeln åt sidan. Det Lennart Persson 1978 och Alan Robinson 1997 redan konstaterat drog Barney Hoskyns ytterligare ett varv. Visst finns där en och annan ny intressant intervjuperson. Brinsley Schwarz organist Bob Andrews bekräftar vad Nick Lowe redan berättat:

”We could never get to the end of a take because Jim would stop or speed up or change the song halfway through. After several failures with this, it was decided Jim would record the songs on his own and we´d overdub the band afterwards. But that, too, was pretty disastrous, and the whole session was eventually abondoned.” (4)

Även Jim Fords kompis Bobby Womack får komma till tals och förstärker bilden av en egensinnig person som inte riktigt verkade trivas i artistrollen:

”There was a song Jim wrote called ´Living Room Star´ and he said the song was about himself. Everything Jimmy did was personal. He didn´t like going out. He would perform unbelievably at home, but to go out and put it on a record, I don´t think that was part of him. I think he liked being private, sitting down, and writing songs together. But somebody talking about it - you wouldn´t get no conversation out of him.” (4)

Av en etablerad författare som Hoskyns hade jag väntat mig mer. Ett svar helt enkelt. Någonstans måste ju Jim Ford trots allt befinna sig.

Ett tidigare återkommande samtalsämne mellan mig och Sonicskribenten L-P Anderson, numer också representant för det tyska skivbolaget Bear Family, var just mysteriet Jim Ford. Efter Hoskyns bristfälliga artikel resonerade vi om att det borde vara möjligt att hitta karln. Men för att göra en lång historia kort, och inte i detalj beskriva våra långa telefonsamtal och alla nätters sökande på internet efter uppgifter, så beslutade vi oss för att följa pengarna. Har man skrivit ”Niki Hoeky”, ”Ju Ju Man”, ”Harry Hippie” och ett helt album åt The Temptations - ”Wings of Love” - så måste det ramla in pengar någonstans.

BMI, den amerikanska motsvarigheten till svenska STIM, bevakar att tonsättare och musiker får betalt för sina verk, men Jim Ford fanns inte i deras register. Det tog oss ett tag att förstå att hans riktiga namn var James Henry Ford och då fanns där ett åttiotal, för oss både kända och okända, sånger registrerade. Det var en euforisk känsla att så konkret få bevis på att någon bevakade hans intressen.

Efter diverse brevväxlingar och telefonsamtal med personal på BMI blev vi införstådda med att Ford levde, men att hans adress inte kunde lämnas ut. Vi var dock välkomna att skriva honom ett brev som BMI lovade att vidarebefordra. Alltså fanns han någonstans och med lite tur skulla han också besvara brevet.

Tiden gick, och ganska långt efter vårt brev ringde Jim Ford till L-P Anderson sent, svensk tid, en lördagskväll. Ford var både smickrad och förvånad över att några så långt bort kunde vara intresserad av det han spelade in för så länge sedan. Han bodde utanför Fort Bragg, cirka trettio mil norr om San Francisco, och visst var vi välkomna att komma över och göra en intervju med honom.

I tidskriften Sonic, nummer 30 på hösten 2006, publicerade L-P den artikel som Barney Hoskyns borde ha gjort, och geografiskt sett måste ha haft större möjligheter att göra, om han inte valt den lätta vägen.

Under tre dagar fick vi träffa Ford i hans husvagn och hemma hos hans kvinnliga bekant Merrily. Vi var väl förberedda och till hans förtjusning hade vi satt samman fem cd:r-skivor med både hans eget inspelade material och sådant andra artister spelat in av det han skrivit.

Det visade sig att Ford inte hade minsta koll på vem som spelat in vilka av hans sånger. Med hörlurar på lyssnar han först på Brinsley Schwarzs version av ”Ju Ju Man” och utan problem att minnas texten sjunger han högt med och överraskad utbrister han:

”He [Nick Lowe] does good on it. They do a good job musically. I´ve never heard them play it. That was a bad ass record that Brinsley Schwarz did there. He sings the shit out of that. That group was bad!” (5)

Och ännu mer entusiastisk blev Ford då vi spelade Dave Edmunds ”Ju Ju Man”:

”That´s my version. That´s the way I do it. It´s not me doing it, but that´s the way it goes. I love it. That´s the way it goes. That´s the way I write today. I´ve never changed the way I write. That´s a bad ass tape. That was the way it was. It´s great to hear all this stuff.” (5)

Det är ju skillnad på Brinsley Schwarzs och Dave Edmunds versioner, så frågan är hur Fords egen version egentligen lät. En fullständigt hänförd Nick Lowe stod i kontrollrummet då Ford ensam spelade in i Olympicstudion och det var där i det korta mötet med Ford som Lowe hittade sånger som ”Ju Ju Man” och ”36 Inches High”. Kanske är det, trots Fords entusiasm över Edmunds tolkning, ändå Brinsleys version på ”Silver Pistol” som bäst överensstämmer med hur Ford framförde den där och då.

Bland alla tejper i hans husvagn fanns tyvärr inte Londoninspelningen av ”Ju Ju Man” med, men på ett av alla de kassettband som låg i påsar på golvet hittade vi ändå en inspelning av sången. Han sitter, förmodligen sent 70-tal, hemma tillsammans med några kompisar och spelar. Den inspelningen finns nu utgiven på Bear Familyskivan "Jim Ford - Demolition Expert / Rare Acoustic Demos", vilken jag fick förtroendet att sätta samman. Versionen är betydligt långsammare och något bluesigare än vad vi är vana vid. Och närmare än så kan vi idag inte komma med att få veta hur han tänkte sig det som Dave Edmunds förvandlade till pubrockens mest kända sång.

Då vi lyssnat igenom och katalogiserat Jim Fords 122 kassettband fick vi klart för oss vad Bobby Womack menade med: ”He would perform unbelievably at home” (4). Hela, delar eller bara fragment av sånger blandas med olika uttryck för de närvarandes goda humör.

På några band finns en skicklig och följsam gitarrist vid namn Walter Newman, på andra spelar och komponerar Ford tillsammans med Bobby Womack. Musiken är genomgående strukturerad, vilket stärker Dave Robinsons misstanke om att Ford mest fejkade i Olympicstudion, och sånger som ”We´re Not Burning Bridges (We´re Just Lighting The Flames”, ”Throwing Footballs At Airplanes”, ”It´s Just A Picture Show”, ”Jessie” och ”Demolition Expert” hör definitivt till det bästa han skrivit.

Efter Liberty Records misslyckande i London försökte både Capitol 1970 och Paramount Records 1973 att ge ut en uppföljare till ”Harlan County”. Inspelningarna slutfördes i båda fallen men några skivor blev det aldrig. Ford hade en märklig förmåga att alltid göra sig omöjlig, men själv ryckte han bara på axlarna och förklarade:

”I took a hell of a lot of people for a ride. Basically I´m a fuck you and kiss my ass kind of person”

Jim Ford uppträdde i princip aldrig live. Han nöjde sig med att vara en ”Living Room Star” hemma, med bandspelaren påslagen, eller i någon studio, men där var det aldrig någon tvekan om vem som stod i centrum. I texten till ”Demolition Expert” beskriver Jeb Loy Nichols den levande känsla Ford förmedlade till den lilla grupp människor som var inbjudna till hans vardagsrum:

"Listening to the songs on this new CD is like being at the after party. The dealers and the smoozers gone home, the records biz guys, the hippies, the blondes and the junkies all disappeared. Now it´s just Jim and his guitar, Womack in the corner, Sly on the sofa. This, to twist Hazel Dickens´ phrase, is where it gets beautiful. Jim singing new songs. Country, folk, soul, pop, all of it mixed up and tangled. Like listening to the radio of my youth; the Jim Ford Home Grown Music Revival. The man with the plan! Here to put a dip in your hip and make your backbone slip! All the platters that matter! If you ain´t got it - get it!" (6)

.http://www.youtube.com/watch?v=LzwiMHEuOP0
.http://www.youtube.com/watch?v=5uB3SXaGt5w

Ett urval av inspelningar av JU JU MAN:

BRINSLEY SCHWARZ (UK)
Ju Ju Man - “Silver Pistol” (United Artists, 1971), (Edsel, 1986)

DAVE EDMUNDS (UK)
Ju ju Man - “Get It” (Swan Song, 1977)
Ju ju Man - single (Swan Song, 1977)
Ju ju Man “Live” (Castle, 2000)
Ju Ju Man - “A Pile of Rock-Live” (Sanctuary, 2001)

JOHNNIE ALLAN (US)
Ju Ju Man - “Good Timin´ Man” (Flyright, 1979)
Ju Ju Man - “Swamp Music Vol. V - Krazy Kats / Louisiana Swamp, Pop & Rock” (Trikont, 1990)

ROCKPILE (UK)
Falling´ In Love Again - "Nick Lowe, Dave Edmunds, Rockpile", bootleg (Edinburgh Rec, 1980)

FLAMIN´ GROOVIES (US)
Ju Ju Man - “Psychedelia / San Francisco Legends”, Studio outtake (Retro, 1987?)

WEBB WILDER (US)
Ju Ju Man - ”More Like Me” (Blind Pig, 2009)

JIM FORD (US)
Ju Ju Man - Demolition Expert / Rare Acoustic Demos ( Bear Family, 2011)


Citaten ovan är hämtade från:

(1) Will Birch ”No Sleep Till Canvey Island - The Great Pub Rock Revolution” (Virgin, 2000)

(2) Texthäftet till Edsel Records cd-utgåva av ”Harlan County 1997, författat av Alan Robinson.

(3) Texthäftet till ”JIM FORD - Point Of No Return” (Bear Family, 2008)

(4) Oxford American - The Music Issue #50, 2005

(5) Intervju med Jim Ford, april 2006

(6) Texthäftet till ”JIM FORD - Demolition Expert” (Bear Family, 2011)

Stort tack till Bear Family Records för tillåtelse att använda deras bilder

Paul Collins

PAUL COLLINS
Feel The Noise
(Alive Records, Natural Sound)

För att bli riktigt bra på ett musikaliskt uttryck, och då menar jag helt outstanding, måste man naturligtvis verkligen älska det man gör. Och ingen verkar älska POP mer än vad amerikanen Paul Collins gör. Jo förresten, det skulle i så fall vara Per Gessle då. Det Collins och Gessle har gemensamt är att de båda så konsekvent uttrycker sin kärlek till popmusikens (skenbara) enkelhet. Ingen av dem ber heller om ursäkt för sig, istället lyfter de alltid fram popmusikens förtjänster och svårigheter.

Trots att Paul Collins tidsmässigt idag har kortare tid fram till pensionen än tillbaka till sjuttiotalets medverkan i powerpoptrion The Nerves och åttiotalets likaledes powerpoppiga The Beat och Paul Collins´ Beat, skriver och framför han fortfarande popmusik med samma ungdomliga fräschör och energi som då han gav oss "Rock´n´roll Girl"(1), "Crying Won´t Help"(2), "All Over The World"(3), "Good Times"(4) och den fullständigt oemotståndliga "Working On A Good Thing"(4), vilken är ett pulserande och rytmiskt mästerverk som med melodiös precision och noggrannhet greppar popmusikens svårfångade magi.

Och "Feel The Noise" fullständigt exploderar av Collins karaktäristiskt magiska popmusik. Influenser från Buddy Holly, Beatles och Flamin' Groovies ställs mot lager på lager av fräcka gitarrer och behagliga stäm- och körarrangemang. Inte ens Nick Lowe skriver så här smart och snygg popmusik längre.

För ett kort ögonblick tyckte jag faktiskt att namnet på skivbolaget var SoundAsleep Records istället för Alive Records. Det är ju nästan bara hos det lilla Varabolaget man annars hittar powerpop av den här kalibern.

Fotnot. Sångerna nämnda ovan kommer från följande album:
1. THE BEAT ”The Beat” (CBS-79)
2. PAUL COLLINS´ BEAT ”The Kids Are The Same” (CBS-82)
3. THE BEAT ”To Beat Or Not To Beat” (Passport Rec.-83)
4. PAUL COLLINS´ BEAT ”Long Time Gone” (Closer Rec. -85)

Calypso Craze

CALYPSO CRAZE
1956 - 57 And Beyond
(Bear Family)

Måste erkänna att calypso inte är något ämne jag har djupare kunskaper i, så när nu Bear Family (vem annars...) ger ut ännu en cd-box i ämnet tänkte jag, varför inte. Insikten att jag är för gammal för att veta allt underlättar inför mötet med det digra materialet, bestående av sex cd-skivor, en dvd och en medföljande 175-sidig bok. Det är inte utan att det känns som att börja skolan igen. En institution jag som grabb inte hade vett att uppskatta och avslutade efter åtta år. Musik har varit mitt universitet genom åren och det tyska björnbolaget har alltid varit en god kunskapförmedlare och -pedagog.

Calypsons ursprung finns att hitta på Trinidad och redan för mer än hundra år sedan användes musiken för att med texten kommentera aktuella ämnen, de sociala och politiska frågorna för dagen eller helt enkelt relationen mellan man och kvinna. Oftast ur ett manligt perspektiv. Det var inte ovanligt att både text och musik "återanvändes", man lånade ohämmat från varandra.

På trettiotalet förändrades musikstilen genom influenser hämtade ur amerikansk swing- och popmusik. Artister som Mills Brothers och Bing Crosbys påverkan på sångare från Trinidad fick stor betydelse för calypsons utveckling och i mitten på trettiotalet började de första musikerna från Trinidad att åka till New York för att, för Decca Records, spela in sina karnivalsånger, vilka såldes främst i den karibiska övärlden och i stadsdelar med stor västindisk befolkning i New York.

Spännande namn som Duke Of Iron, Macbeth The Great, Atilla The Hun och The Roaring Lion fick plötsligt möjlighet att medverka i amerikansk radio och på en ny marknad försöka sälja sina skivor. Från att ha varit en lokal kulturyttring i Västindien, och främst då Trinidad och Tobago, började musiken hitta ny publik.

Trinidad "invaderades" under andra världskriget av amerikanska soldater, vars baser på ön främst skulle försvara den engelska kronkolonien gentemot ett eventuellt anfall från nazityskland. Amerikanernas närvaro tiofaldigade konsumtionen av Coca-Cola som ofta dracks i kombination med den lokalt framställda spritdrycken rom. Inte sällan i sällskap med någon av Trinidads unga kvinnliga befolkning.

Förhållandet mellan amerikanska soldater, Coca-Cola, rom och lokalt hemmahörande kvinnor kom 1943 att beskrivas på följade rättframma sätt av musikern Rupert W. Grant, mer känd under artistnamnet Lord Invader:

"Since the Yankees came to Trinidad
They have the young girls goin' mad.
The young girls say they treat 'em nice
And they give them a better price.

They buy rum and Coca-Cola,
Go down Point Cumana.
Both mother and daughter
Workin' for the Yankee dollar."

Sången "Rum and Coca-Cola" blev så populär på Trinidad att Lord Invader var tvungen att spela den ett flertal gånger varje gång han framträdde.

På hösten samma år besökte den amerikanske radiokomikern Morey Amsterdam, vilken själv beskrev sig som "A well dressed hangover", Trinidad. För att göra en lång historia kort hörde Amsterdam "Rum and Coca-Cola", tog den med sig tillbaka till New York och skrev sig själv som kompositör. Med en omarbetad text hamnade den så småningom hos den populära vokaltrion Andrews Sisters. Borta var den utmanade beskrivningen att kvinnor på Trinidad bytte fysiska tjänster mot dollar. Eller kanske mer kontroversiellt; att tjänstgörande amerikanska soldater, under brinnande krig i Europa, köpte sexuella tjänster hos en befolkning man var satt att skydda:

"Since the Yankee come to Trinidad
They got the young girls all goin' mad
Young girls say they treat 'em nice
Make Trinidad like paradise

Drinkin' rum and Coca-Cola
Go down Point Cumana
Both mother and daughter
Workin' for the Yankee dollar"

Trots den nedtonade texten bannlystes "Rum and Coca-Cola" av flera amerikanska radiostationer, vilket ändå inte stoppade Andrews Sisters framfart. Med en försäljning på över 2 500 000 sålda exemplar utsåg tidningen Billboard deras inspelning till 1945 års mest populära.

Andrews Sisters följde märkligt nog inte upp sin framgång med "Rum and Coca-Cola" med ytterligare en calypso. Istället överlät man marknaden till namn som Louie Jordan & His Tympany Five, Ella Fitzgerald, Eartha Kitt, Nat "King" Cole och Harry Belafonte, vars enorma framgångar med sånger som "Matilda", "Banana Boat Song", "Jamaica Farewell" och "Island In The Sun" förärade honom, om än själv motvillig, epitetet "King of Calypso".

Det var inte självklart att rock'n'roll skulle bli femtiotalet stora musikexplosion. Istället var det snudd på att världens ögon riktades mot Trinidad och dess lössläppta calypso. Det var faktiskt inte Elvis Presley som hade det första miljonsäljande albumet, utan Harry Belafonte som - med 1956 års "Calypso" - först kom att spränga det magiska siffertaket ingen annan tidigare varit i närheten av.

Utgåvan "Calypso Craze" är en välgjord dokumentation över hur calypson erövrade världen i form av främst amerikanska - men även europeiska, kanadensiska, japanska m fl - tolkningar av den svängiga västindiska originalmusiken. Medföljande bok är ett mastodontverk som på sedvanligt Bear Family-vis berättar ALLT du behöver veta för att förstå vad du lyssnar på.

Den dvd som också finns med innehåller den ovanliga Hollywood-filmen ”Calypso Joe” från 1957. En b-rulle av samma slag som samtida rock ´n´ roll-filmer, typ ”The Girl Can´t Help It”, där kända artister fick uppträda inramad av en romantisk nonsenshistoria. Filmens verkliga behållning är gruppen Lord Flea & The Calypsonians, där sångaren i tre nummer är lika ohämmat vild och svängig som en ung Jerry Lee Lewis.

Den som vill höra mer av den äkta varan hänvisas till Bear Familys tio-cd-utgåva "WEST INDIAN RHYTHM - Trinidad Calypsos On World And Local Events Featuring The Censored Recordings 1938 - 1940", som återger alla de 267 inspelningar Decca gjorde på plats 1938, -39 och -40. I innehållsförteckningen hittar man intressanta titlar som "The Horrors Of War", "Civil War In Spain", "Hitler Demands", "Send Hitler To St. Helena", "Chamberlain Says Peace", "Hitler Demanded Trinidad", "Germany Invade Poland" och "The Invasion of Poland", vilket väcker fortsatt intresse för den annars, i alla fall till det yttre, ofta så sorglösa karnevalsmusiken.

1 2 6

1 2 6
Graveyard Paradise:
The Complete 1 2 6 & Taboo Recordings 1966-68
(Ugly Things)

De mörka vinterdagarna och de ljusa sommarnätterna i Nord-Norges Bodö, cirka nio mil norr om polcirkeln, med norrsken och midnattssol satte säkert sin prägel på gruppen 1 2 6 (uttalas one-two-six).

Att livet kunde vara tufft norr om polcirkeln berättar gitarristen och låtskrivaren Asbjörn "Asa" Krogtoft i en intervju med Ugly Things Mike Stax:

"Except for the summer months, when the sun never sets, the weather conditions can be very tough up here. In addition to toughness and stubbornness, I guess the people here could not survive without their extreme sense of humor, and their use of bad language when things get really bad."

Och det är till föräldrargenerationen han riktar sitt tack för möjligheten att fritt kunna få göra sina livsval:

"Thanks to our hardworking parents, my generation experienced a prosperity and a freedom to choose among 'new interests and values', which felt very stimulating. Music soon became a key word and a main activity for quite a few of us youngsters. And English of course was the music language, which we had been taught in school since the age of 11."

Skivdebuten gjorde 1 2 6 1966 med singeln "Veto" som beskriver en ung människas politiska uppvaknande och frustration över tillståndet i världen. Till ett kraftfullt beatkomp ställs krav på att vi alla tar vårt ansvar för utvecklingen. På baksidans "Little You" får vi andas ut till en popbagatell inspirerad av Brill Buildingstorheterna Gerry Goffin och Carole King.

Jag vet inte vad det var mellan Norge och P F Sloan på sextiotalet, men något måste det ha varit. Precis som de norska kollegorna Firebeats, Inc., vars "Trying To Make You See" och "Goodbye To This World" är ren och skär folkrock à la Sloan, är musiken till 1 2 6:s största hit "Graveyard Paradise" även den som kommen från P F Sloans penna. Det var USA:s hänsynslösa dödande i Vietnam som inspirerade till texten och att framföra den till vokala bakgrundsstämmor och en fantastiskt snygg melodi är bara ett exempel på Krogtofts genialitet. Det var han som ensam komponerade allt gruppen spelade in och framstår som den stora begåvningen i sammanhanget.

Framgångarna med singeln "Graveyard Paradise" gav gruppen möjlighet att på sensommaren 1967 få spela in albumet "Curtains Falling", vilket skulle bli deras enda. Det tog bara ett par tre dagar för 1 2 6 att slutföra det som än idag, vid sidan av Tages "Studio", framstår som det kanske mest briljanta skandinaviska exemplet på det som gjorde sextiotalets beatmusik så spännande.

Den förtjusande blandningen av amerikansk folkrock och brittisk poppsykedelia kopplat med Krogtofts poetiska, delvis desillusionerade texter, och i sammanhanget minst lika viktigt - hans goda engelska uttal, ger en bitterljuv anrättning 1 2 6 var tämligen ensam om. Inte bara norr om polcirkeln utan 1 2 6 tillhörde de verkligt stora europeiska grupperna under sextiotalet - de brittiska öarna inräknat. Utan direkta jämförelser får man gå till brittiska grupper som Pretty Things, Sorrows och Poets för att finna liknande kreativitet. Och då skall man hålla i minnet att Asbjörn "Asa" Krogtoft bara var arton år 1967!

På titelspåret "Curtains Falling" ger Krogtoft uttryck för sin rädsla för, och sitt motstånd till, kärnvapen. Och han gör det, precis som i "Graveyard Paradise", till en helt ljuvlig melodi där ett enkelt komp backas upp av stråkar och körstämmor. Att i övrigt dissekera den perfekta helhet som 1 2 6 "Curtains Falling" utgör låter sig inte göras. Den förtjänar att höras i sin helhet och Ugly Things har gett oss möjligheten att inte bara höra albumet, utan allt gruppen spelade in plus inspelningarna med Krogtofts senare grupp Taboo. Drygt två år -1966 till 1968 - av ung och synnerligen begåvad kreativitet.

Firebeats, Inc

FIREBEATS, INC.
Firebeats, Inc.
(RPM International)

Då norska HMV/EMI 1966 släppte Firebeats, Inc. debutalbum, pressade man endast försiktiga femhundra exemplar och inväntade antagligen någon form av reaktion från den skivköpande poppubliken. Någon sådan kom aldrig och därmed var grunden lagd för att beatsamlare fyrtiofem år senare lägger upp över tusen dollar för ett bra exemplar.

Den typen av pengar behöver vi inte längre betala för att komma i åtnjutande av vad den engelska musikjournalisten Keiron Tyler betraktar som: "...one of the world's most collectible exponents of freakbeat" och vidare "...their rough-edged music is now recognised as amongst the world's greatest."

Det är engelska RPM International, som tidigare återutgett Tages "Studio", Hep Stars "It's Been A Long Long Time", Doris "Did You Give The World Some Love Today Baby", Jack Downings samlade produktion och en samling med The Shanes, som nu gör den första legala utgåvan sedan 1966 tillgänglig för oss som är intresserade av sextiotalets beatmusik.

Även om en vinylutgåva hade varit det trevligaste alternativet, är ändå den nu utkomna cd:n betydligt roligare än det kassettband jag tidigare bara haft tillgång till. Förutom hela "Firebeats, Inc." finns gruppens samtliga sextiotalssinglar plus en outgiven låt inkluderad. Allt som allt 23 spår, vilket omfattar hela deras skivproduktion under sextiotalet.

Sångaren och kompgitarristen Yngve Bjerke skrev allt Firebeats, Inc. låtmaterial på egen hand med några få undantag. De stora förebilderna tycks ha varit Buddy Holly, Kinks, Hollies och Beatles, men Bjerke var en alltför begåvad kompositör för att enbart kopiera förebilderna. Istället skrev han variationsrik popmusik med en bredd som påminner om svenska Shamrocks skivproduktion och dess fantastiskt fina album "Smokerings" (1966), inspelad och utgiven i Tyskland och med enbart eget material, vilken jag ser som ett av de stora ögonblicken från en popgrupp hemmahörande i Skandinavien.

Med lätthet pendlar Firebeats, Inc. mellan freakbeat i "I Can't Find Nobody" och P.F Sloan-inspirerad amerikansk folkrock i "Trying To Make You See" och "Goodbye To This World", för att i nästa ögonblick kasta sig in i harmony pop à la Hollies i "More And More Each Day" och vidare låta den psykedeliskt Marmaladeliknande "This Rain" övergå i brittisk rhythm & blues i "Baby, Go On Home". Och "it's No Matter How I Try" är banne mig i Mascots-"Words Enough To Tell You"-klass medan "I Never Knew The Sun Could Shine So Brightly At Night" kunde vara hämtad från Pretty Things andra Lp, "Get The Picture?".

Och jag blir alltid imponerad av att obskyra grupper från sextiotalet hittade låtar knappt någon annan på våra breddgrader då hade hört. Sooner Or Later från Gävle spelade in Strangloves "Night Time", Hoforsgruppen The Kings tog sig an Fires "Father's Name Is Dad" och Firebeats, Inc. letade - som skivans enda ej egenkomponerade sång - upp "Funny Things", som var b-sida till engelska Redcaps beatklassiker "Mighty Fine Girl" från 1964. Man skulle naturligtvis vilja veta hur grupperna ovan lyckades vaska fram sådana guldklimpar ur rockmusikens enorma undervegetation.

Firebeats, Inc., tillsammans med Pussycats, 1 2 6 (one-two-six) och Wizards, var bara några suveräna band från sextiotalets Norge, men det fanns många fler. RPM skulle kunna göra ytterligare en insats för skandinavisk beat genom att återutge samlingen "Raveyard Paradise - Norsebeat Flashbacks 1964 - 67", vilket var en dubbel-Lp utgiven av Igloo Records 1995. Kanske inte helt legal i första utgåvan, men alla de olika norska sextiotalsband som finns representerade på "Raveyard Paradise" förtjänar att lyftas fram. Dessutom hittar jag inte min kassettkopia.

Tills vidare får vi glädjas åt Firebeats, Inc. mycket välgjorda debutalbum. Det är inte ofta man hör en så stilmässig variationsrikedom hos en och samma popkompositör, men Yngve Bjerke kunde uppenbarligen sin rockhistoria. Och Firebeats, Inc. förverkligade hans idéer med briljans.