BIG JOE TURNER
Rocks
(Bear Family)

Joe Turner var bara femton år när han målade mustasch under näsan, lånade faderns hatt för att se äldre ut och därmed lyckades smita in på några av de nattklubbar i Kansas City där pianisten Pete Johnson rullade tangenterna. Väl inne bönade och bad han om att få komma upp på scenen för att sjunga ett par nummer.

Året var 1927 och den något äldre Pete Johnson hittade i den unge Turner en själsfrände, vars stora röst passade utmärkt till hans eget boogieattackerande pianospel.

Turner och Johnson var på trettiotalet etablerade och djupt rotade i Kansas Citys jazz- och bluesscen när de 1938 även gjorde succé i New York, där de - tillsammans med bl a Count Basies orkester, Sister Rosetta Tharpe och boogie-woogiepianisterna Albert Ammons och Meade Lux Lewis - uppträdde på Carnegie Hall.

Under New Yorkbesöket såg Vocalion Records till att få in duon i en studio och resultatet blev den klassiska “Roll `Em Pete”, vars sväng ger en bild av hur fantastiskt det måste ha varit att se dessa två gentlemän i full aktion. Turner blandande drinkar som sjungande bartender till Johnsons tuffa pianospel.

I baksidestexten på albumet “Joe Turner Sings The Blues - Volume Two” (Realm Jazz/Oriole Rec, 1965) minns jazzpianisten Mary Lou Williams tiden i Kansas City: “Now the Sunset had a bartender named Joe Turner, and while Joe was serving drinks he would suddenly pick up a clu for a blues and sing it rights where he stood, with Pete playing piano for him. I don´t think I´ll ever forget the thrill of listening to big Joe Turner shouting and sending everybody, night after night, while mixing drinks.”

Som kringresande bluesshouter gjorde Turner under fyrtiotalet inspelningar när tillfälle gavs. Förutom Vocalion gav bolag som Decca, National - där han fick sin första större hit med “My Gal´s A Jockey” - Stag, Aladdin, MGM, Freedom och Imperial ut hans skivor, men det var först när han träffade Ahmet Ertegun som han blev en nationell angelägenhet.

Under ett framträdande på Apollo Theatre i Harlem, New York 1951- då Turner gjorde ett gästspel hos Count Basies orkester - fanns Ertegun i publiken och redan samma kväll erbjöd han Turner 500 dollar för att spela in "Chains Of Love" och "Bump Miss Susie" för Atlantic Records.

Att Atlantic - där Ruth Brown som storsäljande rhythm & bluesdrottning drog in mest pengar - var helt rätt för Turner bevisades av att han omgående fick ett flertal hits; “Chains Of Love” nådde andraplatsen på R&B-listan 1951, både “Honey Hush” och “Shake Rattle and Roll” tog förstaplatsen 1953 respektive 1954 och redan året efter var han tillbaka med en andraplats för “Flip, Flop and Fly”.

Pianisten, arrangören och kompositören Jesse Stone, eller som han ibland kallade sig Charles Calhoun, var i det närmaste oersättlig för tidiga Atlantic. Han skrev ett flertal av bolaget hits och var mannen bakom Turners “Shake, Rattle And Roll”, “Lipstick, Powder And Paint”, “Midnight, Noon And Night” och “Flip Flop And Fly, men skrev även åt andra Atlanticsstorheter som The Drifters, Ray Charles, Ruth Brown och Lavern Baker.

När det blev känt att Joe Turner skulle dyka upp och behövde material ritade Stone ihop “Shake, Rattle And Roll” och lånade från studiobandets trummis Baby Lovett den småsnuskiga raden “I´m like a one-eyed cat peeping in a seafood store” och för att lyssnaren skulle veta vart den enögde katten var på väg tog Stone ut riktningen “...over the hill, way down underneath”.

När rock´n´roll tog världen med storm i mitten på femtiotalet var Turner fyrtiofem år och knappast arketypen för dess kommande utövare. Yngre förmågor som Elvis Presley, Johnny Burnette och hans Rock´n´Roll Trio, Jerry Lee Lewis, Ray Peterson och Bill Haley tog över och lånade av Turner och de flesta av oss trodde det var något alldeles nytt.

Men inget är nytt under solen för själv sa Turner att han alltid sjungit rock´n´roll.

Vissa gör det bara bättre än andra och Big Joe Turner var den bäste!

http://www.youtube.com/watch?v=20Feq_Nt3nM
http://www.youtube.com/watch?v=epePqDKBZeg
http://www.youtube.com/watch?v=GCpWGa4SZnw

SLIM HARPO
Rocks
(Bear Family)

James Moore började som munspelare i Lightnin´ Slims band - band kanske är att säga för mycket, ofta var det bara Lightnin´ på gitarr, Moore på munspel och till det en trummis - men ambitionen för Moore var att övertyga Louisianaproducenten Jay Miller - som i sin tur sålde inspelningar till legendariska Excello Records - att få spela in något eget. När tillfälle gavs blev resultatet, enligt Miller, inte alls något att skryta över. Moores munspel var naturligtvis formidabelt, men sången lät inte bra.

Svag för gimmickar döpte Miller ofta om sina artister. Otis Hicks blev Lightnin´ Slim, Cornelius Green blev Lonesome Sundown, Leslie Johnson blev Lazy Lester och James Moore fick finna sig i att kallas Slim Harpo, men det var först efter att han av Miller uppmanats att göra något åt rösten. Sjunga nasalt kanske kunde fungera.

Och med täppt näsa skulle Slim Harpo komma att bli Jay Millers mest sålda artist. Det började med den småkåta machodeklarationen “I´m A King Bee” som 1957 blev en rejäl lokal hit, fortsatte med “Rainin´ In My Heart” 1961 och vidare med “Baby, Scratch My Back” 1966. Pengarna rullade in till Millers Crowleykontor och Harpos swampblues skulle, vid sidan av Chuck Berry och Bo Diddley, komma att bli en de största influenserna för brittisk rhythm & blues.

Det engelska Stateside Records utgåva “Authentic R&B” slog 1963 ner som en bomb bland unga brittiska rhythm & bluesentusiaster och bland beundrarna hittar man de mest betydelsefulla; Mick Jagger, Brian Jones och Keith Richards. Om inte för något annat så var det viktigt för Slim Harpos plånbok, att The Rolling Stones inledde sidan två på sitt debutalbum med hans “I´m A King Bee”.

John “Judy In Disguise (With Glasses)” Fred mötte Harpo en morgon på banken: “He said `John Fred, have you ever heard of the Rolling Stones?...You think this is any good?´ Then he showed me a BMI royalty check for $25,000 that was for `I´m A King Bee´ and I said `Yeah Slim, that sure looks pretty good to me´”.

Slim Harpo tillhör den typen av artister som har en unik och högst personlig stil som inte går att ta miste på. Han blandade ogenerat sin swampblues med pop, country och rock´n´roll och redan i en inledande takt förstår man vem och vad som skall komma. Han har en märklig förmåga att till ett dansant svängigt komp låta både slö och nonchalant.

Att det låter så bra om Slim Harpos inspelningar är i stor utsträckning producenten Jay Millers förtjänst. I en intervju gjord av Svante Grundberg, för radioprogrammet Bip Bop Boom från februari 1981, berättar Miller att han skötte allt själv i studion, från rattandet av mixerbord och bandspelare till att få artisten att förstå att känsla och enkelhet var vad han ville ha.

Mick Jagger lär ha sagt “What´s the point in listening to us doing `I´m A King Bee´ when you can hear Slim Harpo”. Utan att på något sätt förringa Stones version, så visst har han rätt Jagger. Originalet är alltid bäst och på “Slim Harpo Rocks” hittar ni förutom “I´m King Bee” också “I Got Love If You Want It” (Yardbirds, Kinks), “Shake Your Hips” (Rolling Stones, Love Sculpture), “Baby, Scratch My Back” (Yardbirds), och “Rainin´ In My Heart” (Pretty Things).

Den som inte tidigare är bekant med Slim Harpos musik har här ett ypperligt tillfälle att lära känna en av blues- och rhythm & bluesens stora stilbildare.

Och tror ni inte på Mick Jagger så kanske Gérard Herzhafts beskrivning i “Encyclopedia Of The Blues” (Arkansas Press, 1992) kan övertyga: “A drawling nasal voice, an extremely sober accompaniment (a guitar playing only a few riffs, a bass, and drums) and a few harmonica phrases: this is Slim Harpo´s music. But beyond that simplicity, there was that unbridled humor of Harpo´s compositions, that intense swing, and that undefinable atmosphere that is the essence of the Louisiana swamp blues.”

http://www.youtube.com/watch?v=XWLvm11MAaM
http://www.youtube.com/watch?v=z2UU7wOoOHM
http://www.youtube.com/watch?v=07q0KNf2vgI

Fotnot. För de som vill höra mer av Slim Harpo rekommenderas "SLIM HARPO: Shake Your Hips" (Ace CDCHD 558, 1995), vilken innehåller ett stort antal tidigare outgivna spår och ger en god bild av hur influerad av country Slim Harpo var.

GERRY GOFFIN
It Aint Exactly Entertainment Demos & Other Sessions
(Big Pink Music)

Det var näst intill förödande för Gerry Goffins självkänsla som kompositör då han i oktober 1965 såg Bob Dylan uppträda på Carnegie Hall i New York.

Allt hade ju varit så lätt för honom och hustrun Carole King. Hon var knappt tjugo år och han strax där över, när de 1961 fick sin första stora framgång, då The Shirelles toppade försäljningslistorna med deras sång “Will You Love Me Tomorrow”. Därefter stod artister på kö för att få ge skivköparna en sång komponerad av paret Goffin & King. Bland de mest framgångsrika var vokalgruppen The Drifters.

Dylans texter - framförda till ett suggestivt komp av The Hawks, senare The Band - fick Gerry Goffin att känna sig förminskad. Och inte blev det bättre av att Dylan gjort sig rolig över de som befolkade kompositörskomplexet Brill Building: “I´m hot for you and you´re hot for me-ooka dooka dicka dee” och självförtroende hade karln också: “Tin Pan Alley is gone. I put an end to it”.

Insikten om sin egen begränsning drabbade Goffin hårt: “I was trying to achieve something, to make good music and some good songs. When I heard Dylan, I said `We´re not even close´” och vidare “the big difference between being a pop lyricist and being a poet....Being a poet is a lot harder, it´s really work. I had a desire to write that kind of song - to be a poet - but I wasn´t able to.”

Producenten Steve Tyrell, som jobbade med Burt Bacharach vid tiden för Goffins ödesdigra konsertbesök, menar att Goffins känsla av otillräcklighet var den direkta orsaken till att han började med droger: “He didn´t just take drugs for the fuck of it. He was trying to expand his mind, like a lot of people were...He thought he was going to become a better lyricist. He thought he was going to be smarter, more intuitive.”

Inte helt överraskande tog drogerna kommando över Gerry Goffin. De som stod honom nära kunde bara bevittna tragedin. Kompositörskollegorna Barry Mann och Cynthia Weil skrev Paul Revere and the Raiders stora hit “Kicks” som ett budskap adresserat direkt till Goffin: “We saw him deteriorate and thought if we wrote it for him, maybe he´d listen to that. He still didn´t”

Påfrestningarna på äktenskapet mellan Gerry Goffin och Carole King beskriver makarna rakt upp och ner i sången “A Road To Nowhere” (1966). Med plågsam svärta sjunger King om det oundvikliga uppbrottet: “I tried to hang on for as long as I could. But now I can see that it just ain't no good. Our love it has rotted. Right down to the core. What ever we had. We don't have it anymore.”
http://www.youtube.com/watch?v=8uCGjTWlXzc

Strax därefter var äktenskapet upplöst och båda flyttade, oberoende av varandra, till Los Angeles. Carole King bildade först den kortlivade gruppen The City, träffade senare James Taylor som uppmuntrade henne att istället satsa på en solokarriär. Med “It´s Too late” fick hon på hösten 1971 en listetta och albumet “Tapestry” sålde mer än något annat hon varit inblandad i.

Gerry Goffins tvivel på sig själv verkade som bortblåst när han, i samarbete med bl a Barry Goldberg, 1973 släppte dubbel-Lp:n “It Aint Exactly Entertainment” (Adelphi Records). På inte mindre än sjutton spår - inspelade i Muscle Shoals, Alabama - färdas han musikaliskt på samma grusvägar som The Band och Delaney & Bonnie tidigare trafikerat.

I motsats till Carole Kings småtråkiga konserthusmusik gjorde Gerry Goffin precis tvärtom och skrev musik för de som frekventerade barerna. Om han varit engelsman hade han med “It Aint Exactly Entertainment” fått en central plats bland de som sneglade på country i den första generationen av sjuttiotalets pubrockare.

Jag skulle inte alls bli förvånad om sådana som Nick Lowe, Roger Morris och Ernie Graham spelat sönder sina exemplar av “It Aint Exactly Entertainment”.

Precis lika mustig som originalskivan är de demos som Big Pink Music nu fått Goffins tillåtelse att ge ut. Det är samma hopkok av amerikansk rotmusik som vi känner igen hos artister som redan nämnda The Band och Delaney & Bonnie. Och naturligtvis har Bob Dylans inflytande lämnat avtryck, men även Bobby Charles jordnära album på Bearsville Records 1972 verkar ha nått Goffins öron.

Öppningsspåret “Don´t Wait Too Long” är charmig New Orleans-rock´n´roll med ett så lätt anslag att det krävs största möjliga kunnande för att låta så avslappnade. Och det är demoinspelningarnas genomgående styrka. http://www.youtube.com/watch?v=QtPzxxXBhH4

Den som undrar var Dave Edmunds hittade “C´mon Little Dixie”, när han frontade den fiktiva gruppen The Stray Cats i filmen Stardust, kan sluta leta nu. Här har ni förlagan, framförd med den träskiga känsla som det tidigare nästan bara varit Bobby Charles förunnat att kunna förmedla. Och utan större åthävor genomför Gerry Goffin också rena Joe Barryorgien i swamppopcharmiga “Ludella”.

Den alternativa tagningen av “It´s Not The Spotlight”, som han skrev tillsammans med Barry Goldberg, borde ensam kunna övertyga eventuella tvivlare. Mer sofistikerad och känslosam blue-eyed-soul går inte att hitta. Han tar helt enkelt ett sådant järngrepp om sången att t o m Bobby Bland skulle ha känt sig hotad om han valt att släppa den här versionen. http://www.youtube.com/watch?v=y8IZ3Tuezu4

Det skulle dröja tjugotre (23!) år innan Gerry Goffin gjorde en uppföljare till “It Aint Exactly Entertainment”. 1996 års “Back Room Blood” är en värdig fortsättning på en solokarriär som fick ett abrupt slut innan den ens kom igång. Den som gillar jazzig countryrock, med betoning på rock, korsad med senare års Bob Dylan - han deltar även på skivan - skall absolut införskaffa “Back Room Blood”. Jag tror inte ni blir besvikna.

Tillsammans med Carole King skrev Gerry Goffin oförglömliga hits åt artister som The Shirelles, The Drifters, Little Eva, The Tokens, Dusty Springfield och Aretha Franklin. Under några magiska år på sextiotalet kunde duon jämföra sig med storheter som Leiber & Stoller, Pomus & Shuman, Barry & Greenwich, Sedaka & Greenfield och Bacharach & Davis.

Carole King tog världen med storm och erövrade en ny publik under sjuttiotalet. Det är dags att lyfta fram Gerry Goffin nu. Det han lärde sig då han såg Bob Dylan på Carnegie Hall 1965 är långt mer intressant än det exfrun presterat och “It Aint Exactly Entertainment Demos & Other Sessions” är en mycket bra början!

Fotnot Samtliga citat är hämtade från Ken Emersons utmärkta bok "ALWAYS MAGIC IN THE AIR - The Bomp And Brilliance of The Brill Building Era" (Penguin Books, 2005) som är den fascinerande berättelsen om kompositörena Leiber/Stoller, Bacharach/Davis, Sedaka/Greenfield, Barry/Greenwich, Pomus/Shuman och Goffin/King. Alltså namnen vi sett så många gånger under låttitlar.


http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/12/oh-carole-king-ingen-annan-kvinna-har.html

HOT KNIVES
Hot Knives
(Grown Up Wrong)

När San Franciscogruppen Hot Knives bildades 1972 var folkrock som säljande genre över sedan ett antal år. Syskonen Mike och Debbie Houpt vårdade ändå minnet av storheter som tidiga Jefferson Airplane, The Beau Brummels, It´s A Beautiful Day och The Knickerbockers.

I intervjuer proklamerade gruppen sin plattform: “What we are trying to do is put out a sound that is something more than just noise and we´re putting more emphasis on vocal and harmony and not so much on volyme. This dosen´t mean we can´t rock out when we want to.”

Redan i de tidiga tonåren hade Mike och Debbie börja sjunga tillsammans. Inspirerade av artister som Peter, Paul & Mary och Bob Dylan uppträdde de på skoldanser och folkmusikklubbar framförande sånger som “Puff The Magic Dragon”, “500 Miles”, “Blowin´ In The Wind” och “Don´t Think Twice, It´s All Right”.

Mike Houpt hade tidigt lärt känna medlemmarna i gruppen Flamin´ Groovies och när dess trummis Danny Mihm respektive gitarristen Tim Lynch lämnat Groovies bildade de tillsammans Hot Knives. Förutom Mike Houpt - sång & kompgitarr, Tim Lynch - sologitarr & sång och Danny Mihm - trummor kom den sjungande systern Debra och basisten och sångare Ed Wilson att ingå i det som Greg Shaw i musiktidningen BOMP beskrev som “...the best thing happening in San Francisco These days”.

Av de sammanlagt fjorton inspelningar Hot Knives gjorde i mitten på sjuttiotalet var det bara fyra som nådde skivköparna. De två singlarna som släpptes på Knock Out Records1976, har skapat både nyfikenhet och längtan efter mer hos oss som har haft glädjen att höra “Lovin´ You”, “Around The World”, “Hey Granma” och framför allt den vackra “I Hear The Wind Blow”.

“I Hear The Wind Blow” är så optimal i sitt uttryck att den, trots sin tioåriga försening, mer än väl kan sägas representera allt det bästa av det som kännetecknade den amerikanska folkrocken: det rena och välklingande gitarrljudet, de melodiösa basgångarna och den fullständigt avväpnande stämsången.

När nu Australiensiska Grown Up Wrong Records äntligen grävt fram alla de inspelningar som ryktesvägen retat ens fantasi så länge, så känns t o m ord som lysande, genialt och mästerverk allt för fattiga.

Det här kära vänner är bland det bästa jag hört!



http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/hot-knives-i-hear-wind-blow-k.html

http://titlespace.com/index.php?main_page=product_music_info&products_id=1376&zenid=pv6ddkl4ofviaju356buvdup81

EDDIE PHILLIPS
Woodstock Daze
(Deliverance Of Sound)

“What a waste” utropar stjärnproducenten Shal Talmy - vilken producerade The Creations inspelningar på sextiotalet - när han berättar för Mike Stax/Ugly Things att Eddie Phillips arbetade som busschaufför efter splittringen av Creation, den mest karaktäristiska och stilbildande modbeatgruppen som någonsin äntrat en scen.

Trots några omtumlande månader i Tysklands 1966/67, där gruppen togs emot med öppna armar, erhöll de aldrig mer än kultstatus i hemlandet England. Efter diverse medlemsbyten och motsättningar inom gruppen tröttnade Eddie Phillips och pluggade ur förstärkaren.

Inget ont om busschaufförer, men med soloskivan “Woodstock Daze” ger Phillips onekligen intrycket av att han har mycket ogjort. Mer än fyrtiofem år av kultstatus har på inget sätt skrämt upp Phillips. Kanske var det t o m så att åren som busschauffis, med båda fötterna på jorden, fick honom att avstå från anpassning och ett förödmjukande springande hos skivbolag för att få spela in vad som var säljande för dagen.

Tio år efter uppbrottet från Creation kom ändå någon form av belöning, om än från ett högst oväntat håll. När discogruppen Boney M, för sin tredje Lp “Nightflight To Venus” 1978, spelade in “Painter Man” - skriven av honom och sångaren i Creation, Kenny Pickett - måste det ha klirrat till ordentligt i kassan för Phillips. De båda arbetade åter tillsammans under sjuttiotalet med att skriva låtar ihop. De är kompositörerna bakom “Teacher Teacher” som inleder Rockpiles enda album “Seconds Of Pleasure”.
http://www.youtube.com/watch?v=KgevV4tpXVE
http://www.youtube.com/watch?v=n9_9k8-W1Po&feature=related

Creation gjorde ett antal försök att återförenas, bl a spelade man på nittiotalet in för Alan McGees indieetikett Creation Records, men Phillips var aldrig riktigt övertygad. I senaste Record Collector (Nr 393, October 2011) förklarar han varför: “I felt it was too late to try and make it a career again...we´d done something in the 60s which was respected and that was great but I didn´t think really in my heart that we could pick it up again...I didn´t want it to take over my life again like it did in the 60s...”

Efter Kenny Picketts död 1996 har Eddie Phillips, som enda kvarvarande originalmedlem, till och från framträtt under namnet The Creation. Dess nuvarande sångare Simon Tourle har varit behjälplig med att skriva titelspåret till nya skivan - som i sin helhet är inspelad hemma hos Phillips med honom själv spelande alla instrument - och med en djupdykning ner i sin egen historia plockar Phillips åter upp preCreationgruppen The Mark Fours bästa låtar, “Work All Day (Sleep All Night)” och “I´m Leaving”, samt Creationklassikern “Biff Bang Pow”.

Tillsammans med de övriga sju spåren, som alla är egna kompositioner, visar Phillips att han är en musiker som åldrats med värdighet och besitter en unik förmåga att ta vid och utvecklas från då han stod på toppen av sin konstnärliga förmåga och hans gitarrspel trollband oss i sånger som “Makin´ Time” (1966) och “How Does It Feel To Feel” (1968).
http://www.youtube.com/watch?v=Oig8z4HvBL8
http://www.youtube.com/watch?v=FDNfqx_SUMM

Eddie Phillips har gjort den mest förbluffande återkomsten i skivsammanhang jag hört. Det finns absolut inga gubbaktigt tröttsamma eller spekulativa inslag på “Woodstock Daze”. Tvärtom är det helt igenom ett spännande och alldeles förtjusande album som förenar det bästa ur sextiotalets brittiska freak- och modbeattradition med nittiotalets britpop.

Förhoppningsvis ser vi nu en nystart för Eddie Phillips karriär, som placerar honom där han hör hemma - bland de främsta inom pop-och rockmusiken.

Sista ordet går till Shal Talmy:

»...there were very, very few guitar player around that played like Eddie could at that point...I still think he´s one of the great guitarists of all time.«

http://open.spotify.com/album/4cGom250cMsrrrXNC4uJ2S
http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/ugly-things-15-creation-inget-band_17.html